9 snabba till politikern och läkaren Barbro Westerholm

För de allra flesta har 2020 varit ett väldigt annorlunda år. Så också för Sveriges riksdags äldsta ledamot, Barbro Westerholm. När covid-19 drabbade Sverige lämnade hon och maken Peter den 64 kvadratmeter stora tvåan inne i Stockholm och tog Waxholmsbåten till sommarhuset på skärgårdsön Landsort. Det hade inte fungerat att jobba hemma.

På ön trivs de båda, även om det inte saknas utmaningar.

– Till och från lider jag av digital stress. Uppkopplingen krånglar och orsakar emellanåt avbrott i mötena.
Det digitala strulet gör att allt tar längre tid, vilket medför att Barbros arbetsdagar sträcker sig till framåt klockan nio på kvällen.

– Jag saknar de regelbundna fikastunderna och luncherna med de andra. Men det allra tråkigaste är förstås att inte kunna träffa barn och barnbarn.

Den ofrivilliga isoleringen har även sina ljusglimtar. Till höjdpunkterna hör numera de tre eftermiddagarna i veckan då den lilla lokala matvaru­butiken slår upp dörrarna för det tjugotal 70-plussare som tagit sin tillflykt till ön.

– Intill affären ligger en utomhuspub där vi träffas i ­samband med att vi handlar. Det betyder mycket att ha några fasta tider i veckan för ­trevligt umgänge att se fram emot. När det här har blåst över tror jag att vi kommer att plåga omvärlden med att nostalgiskt prata om hur bra vi hade det under covid 19-pandemin, konstaterar Barbro roat.

1 Vilka värderingar fick du med dig från dina föräldrar?

– Min pappa var vidsynt och trummade i mig att männi­skor måste få leva sina privatliv som de själva vill så länge de inte skadar någon annan.
Av sin mamma fick hon lära sig om vardagslivet.

– Det var krigstid, och mamma inskärpte i mig att man aldrig slänger mat. Det där bär jag med mig än idag. Jag är inte duktig på att laga fin mat, men däremot är jag bra på att tillaga rätter av rester.

2 Hur ser din livsväg ut?

– Under gymnasietiden bestämde jag mig för att bli barnläkare. Senare valde jag bort att bli barnläkare eftersom det innebar mycket jourtjänstgöring, vilket är svårt att förena med familjeliv. Istället siktade jag in mig på att bli klinisk farmakolog. Men varje gång jag var på väg tillbaka till kliniken för att färdigutbilda mig kom ett nytt jobb­erbjudande.

– Jag har aldrig sökt ett jobb utan hela tiden blivit erbjuden olika tjänster som jag tackat ja eller nej till. I många fall har jag varit gynnad av mitt kön eftersom man av jämställdhetsskäl letat efter kvinnor till vissa höga poster. Det är ­osäkert om jag hade fått möjlighet att visa vad jag dög till på de här positionerna om jag hade varit man.

3 Har du som kvinna i olika maktpositioner råkat ut för ­fördomar?

– Ja, under mina sex år som den första kvinnliga generaldirektören för Socialstyrelsen stötte jag ibland på motstånd. En del manliga kommunpolitiker gillade inte att jag bestämde saker som rörde dem och försökte förminska mig. “Lilla vän, intresserar du dig för den här frågan?” kunde de nedlåtande fråga mig på sammanträden. Jag svarade med att kalla dem “lille vän” tillbaka.

4 På Socialstyrelsen vaknade du politiskt.

– I augusti 1979 ockuperade ett gäng homosexuella trappan till Socialstyrelsen och krävde att homosexualitet skulle strykas ur sjukdomsregistret. Jag lovade på stående fot att göra dem till viljes. Där och då insåg jag vilken makt man som generaldirektör har att förändra livet för människor. Under min tid på Socialstyrelsen fick jag kunskap om flera saker som behövde ändras på det socialpolitiska området, vilket gjorde det naturligt för mig att senare gå in i politiken.

5 När har du stått i en vägkorsning?

– År 1988 kom jag in i riksdagen. En av mina hjärtefrågor var en partnerskapslag för homosexuella. År 1994 gick lagen om registrerat partnerskap igenom i riksdagen, vilket var jätteroligt för mig som hade slitit med frågan i flera års tid. Men ämnet var kontroversiellt, inte minst inom mitt eget parti.
– När det gick dåligt för Folkpartiet i valet 1998 tyckte somliga att det var mitt fel. Den i mitt tycke oberättigade kritiken fick mig att fråga mig om jag skulle fortsätta i politiken. Svaret blev nej. Jag lämnade riksdagen och blev ordförande för Sveriges pensionärsförbund.

– I efterhand kan jag konstatera att min sjuåriga paus från politiken var av godo. Under tiden som ordförande i pensionärsförbundet kom jag in på frågan om ålderism, det vill säga fördomar mot årsrika personer, som jag engagerat mig i sedan dess.

6 När har du varit på avvägar?
– Jag tycker inte att jag har kommit in på avvägar, men däremot har det tagit tid för mig att inse att dygnet inte har mer än 24 timmar och att jag inte kan djupdyka i alla politiska frågor som intresserar mig. Jag skulle gärna jobba mer med folkhälsofrågor, men tiden räcker helt enkelt inte till.

7 Vem har funnit vägen till ditt hjärta?
– Min man Peter som jag har varit tillsammans med sedan 1957. Vi var kurskamrater på läkarutbildningen. Det var en fördel att vi kände varandra så väl när vi beslöt oss för att leva resten av livet till­sammans. Jag tror att en stor del av förklaringen till att vi lyckats hålla ihop i alla år ligger i att vi har gett varandra frihet.
Vi är båda arbetsnarkomaner, men genom att ta hänsyn till varandras karriärer har vi kunnat förena jobb och ­familjeliv.

8 Vilken är vägen hemma hos dig?
– Att ha roligt tillsammans. Har man det bra hemma står man också ut med stormarna i arbetslivet. För att hinna med både min karriär och min stora familj har jag avstått från umgänge med andra människor. Jag och min man har praktiskt taget inget umgängesliv utanför familjen.
Det ordnas mycket mingel inom politiken, men jag går aldrig på sådant eftersom det tar för mycket tid från privatlivet.

9 Vart är du på väg i livet nu?
– Jag vill framför allt fortsätta att driva frågan om ålderismen. I andra delar av Europa och i USA värderar man livserfarenhet mycket ­högre än här i Sverige. Jag tycker att man ska få välja själv hur länge man vill och kan arbeta. För egen del vill jag fortsätta jobba så länge jag ­orkar. Jag siktar på att bli minst 92 år så att jag får vara med när mitt yngsta barnbarn tar studenten.