Annie Lööf om dramatiska tiden: “Jag är van att bestämma men fick släppa allt”

Solens strålar letar sig in genom de höga fönstren i Annie Lööfs moderna och luftiga arbetsrum i Gamla stan i Stockholm. Bakom skrivbordet står inramade foton på barnen och ute i köket finns en barnstol.

Centerledaren är nyss tillbaka på jobbet efter nio månaders föräldraledighet med yngsta dottern Saga. Hon är glad och säger att det känns väldigt roligt.

– Det ger mer energi än jag tänkt och trott, för när man är med om en sådan livskris som jag och min familj var med om förra året, då blir man väldigt mån om sin egen hälsa och sitt eget välmående. Att vara partiledare är oerhört påfrestande och slitsamt. Det är inte ett nio till fem-jobb utan det är en livsstil. När jag var föräldraledig funderade jag på om jag skulle orka med den livsstilen igen och om jag skulle ha samma glöd och passion som tidigare. Men nu känner jag bara – yes, jag är tillbaka!

Det var en lördagsnatt i slutet av november förra året, som Annies drama började. Hon var nyss hemkommen från en intensiv tredagarsresa i Småland, där hon bland annat besökt sågverk, och var trött.

Hon var gravid i vecka 27 och hade länge dragits med en molande värk i sidan av magen. Alla värden såg dock bra ut och sjukvården menade att det kunde vara foglossning, bäckenuppluckringar som drabbar mer än hälften av alla gravida kvinnor.

Men när Annie skulle resa sig och gå på toaletten kände hon plötsligt hur något sprack i magen. Hon skrek rätt ut av smärta, så ont gjorde det. Fyraåringen Ester, som låg bredvid, meddelade på fyra­åringars vis att mamma störde hennes sömn, tog sin nalle och gick in till sig.

Akut till sjukhus

Själv blev Annie chockad och samlad samtidigt, oroade sig såklart för bebisen i magen och förstod att hon måste in till sjukhus med en gång, eftersom det här inte var någon vanlig smärta.

Ambulansen tog Annie till Södersjukhuset i Stockholm och där konstaterades det att hon inte var redo att föda än. Där­emot upptäcktes rejält med blod i buken, rejäla bristningar, och hon fick genomgå en bukoperation där läkarna “täppte till läckan”. Annie blev kvar för observation och fick höra att hon nu skulle kunna gå hela graviditeten, bara hon tog det lugnt.

Men smärtan avtog inte. Hon fick istället bara mer och mer ont. Först på en magnetröntgen i slutet av veckan upptäcktes att livmodern hade brustit. Bristningen låg under hennes höftben och hade därför inte upptäckts tidigare. Det skulle krävas en omfattande operation, och bebisen i magen skulle behövdes tas ut i vecka 28.

Annie ringde till sin vice partiledare Anders W Jonsson och meddelade att han skulle behöva ta över hennes jobb. Något hon kände sig väldigt trygg med, eftersom de jobbat så nära i nio år och känner varandra utan och innan. Men Anders blev också en trygghet privat. Han är till yrket barnläkare och jag frågar Annie om hon kunde ha haft någon mer passande vikarie.

– Nej. Jag kunde bara säga den latinska termen så förstod Anders. Jag behövde inte berätta för han visste vad jag gick igenom. Han visste till och med vad jag skulle gå igenom innan jag ens förstod det själv, säger Annie och skrattar.

Annie, som är positivt lagd, trodde vid den här tidpunkten fortfarande att hon kunde vara tillbaka på jobbet en månad efter kejsarsnittet, hålla sitt jultal och bara successivt lämna över till Anders.

– Men då sa han nej. Han förklarade att det är ett dygnet-runt-jobb att ligga på sjukhus och att jag skulle behöva sköta min bebis. Att det är väldigt mycket rutiner. Det hade han ju rätt i. Att Anders förstod vad vi gick igenom underlättade för mig att stänga av och fokusera på det som var viktigt på riktigt.

Annie var vaken under kejsarsnittet och blir tårögd när hon berättar hur läkarna för en kort sekund la det drygt ett kilo tunga knytet, inte tyngre än ett mjölkpaket, på hennes bröst.

– Hon var fantastisk, en liten docka med mörkt tjockt hår och fina drag. Hon var helt komplett med tio fingrar, tio tår, där allt fungerade. En minibebis och jag fylldes med sådan kärlek.

Vårdades på akutsal

Annie var omtöcknad av all smärtlindring, men har sett förlossningsfilmen många gånger efteråt. Efter kejsarsnittet sövdes hon ner för sin operation och fick träffa dottern först dagen efter igen.

Som alla mycket för tidigt födda barn hade Saga outvecklade lungor och drabbades även av reflux, som är vanligt bland dessa bebisar. Sura uppstötningar som gjorde så ont att hon slutade andas. Det hände flera gånger per dygn. De kom i olika styrkor och andningsuppehållet var ibland bara så kort som någon milli­sekund, andra längre, och hon vårdades därför på en akutsal med dygnet runt-övervakning och väldigt nära till personal som kunde hjälpa henne att komma igång med andningen igen.

– Alla föräldrar är ju ängsliga och rädda för att ens barn ska sluta andas. Så var det ju även med första dottern: att jag smög till barnvagnen eller till sängen och lyssnade att hon andades. Den känslan har jag fortfarande kvar med bägge ­barnen, säger Annie. Men med Saga var det mer regel än undantag.

Hon slutade andas

Det viktigaste man kan göra med prematura barn är att lägga dem hud mot hud. Saga låg därför på mamma Annies eller pappa Carl-Johans bröst i stort sett hela dagarna. Hon sov eller vilade och de kunde ligga och lyssna på en podd eller vila. En gång kände Annie hur Saga blev alldeles slapp och slutade andas. Hon tittade upp på skärmen, som snart gav utslag. Annie ropade på personalen, som fick igång Saga med en speciell maskin.

– Hon låg hela tiden på mitt bröst. Jag behöll lugnet, klappade och tröstade henne. Men när hon hade stabiliserats och jag gick in till det lilla kyffe som vi sov i, så brast det. Jag storgrät!

Efteråt fick Annie beröm av sjukvårdspersonalen för att hon hanterat situationen i rummet lugnt och bra.

– Det var fruktansvärt. Den värsta situation jag varit med om, någonsin. Att ens barn slutar andas när det ligger på en. Och man behöll lugnet, fast inombords så bara rasade det.

Annie var rejält under isen i december. Fysiskt, eftersom hon genomgick tre omfattande bukoperationer och åt mycket smärtstillande för att återhämta sig. Men det var också en stor psykisk påfrestning att bo på sjukhus i nästan tre månader. Och det är oftast det som andra “neo-föräldrar” hör av sig till henne om nu när hon har berättat.

De, liksom hon, har svårt att förklara för sina vänner och sin familj upplevelsen av att ligga inne så länge, att lägga det viktigaste man har i händerna på någon annan, att vara begränsad i sin rörelsefrihet och att bo i ett litet rum utan att kunna låsa om sig. Att hela tiden vara i en miljö med väldigt många andra människor när man är som skörast och mår som sämst.

– Det gör att man känner sig maktlös, men där och då fanns det ju inget annat alternativ. Jag ville ju att min dotter skulle få den bästa möjliga vården. Det var jobbigt för mig, som är van att bestämma och ha kontroll, att helt släppa taget. Men där och då orkade jag ju inte göra motstånd utan andra fick ta över och hjälpa mig, säger hon och ler.

Annie kände sig begränsad som mamma. De första veckorna rullades hon in till dotterns kuvös i en säng. Där fick personalen lyfta över Saga till Annies famn.

– Den känslan är speciell, när man inte kan stå upp och hålla sitt barn.

Saga kändes mycket nära

Det var inte mycket Annie kunde göra för sin dotter, utan vårdpersonalen skötte det mesta. Men pumpa bröstmjölk, det kunde hon.

Hon pumpade åtta gånger om dagen, mjölk som dottern fick i sig genom en sond i näsan, tills hon lärde sig att suga själv och kunde börja helammas efter tio veckor.

– Det är klart att det var kämpigt att pumpa bröstmjölk när man själv var svag, men samtidigt kände jag det rent känslomässigt att jag gjorde ju det för att hon skulle växa och må bra. Saga kändes mycket nära mig i de lägena och det var en härlig självförtroendeboost när hon gick upp i vikt. Då tog hjärtat ett stort glädjeskutt.

När Annie har gått in och läst sin journal i efterhand har hon sett att vårdpersonalen har noterat friskhetstecken inom parentes. Då har det varit att “hon satt upp i sängen” eller “hon höll telefonen i handen”.

Under hela den kämpiga tiden hade hon maken och tryggheten Carl-Johan Lööf, 40, vid sin sida. Han är civilingenjör och till vardags mellanchef på Scania i Södertälje, men “vabbade” precis som ­Annie under den här tiden.

Carl-Johan är uppvuxen i småländska Forsheda, som ligger granne med Annies barndomsby Maramö. De möttes genom gemensamma vänner ute på krogen i Värnamo under en klassisk hemvändarfest julen 2008. De dansade och han bad om hennes nummer, men trodde inte att Annie gav sitt riktiga, så han envisades med att få testringa. Några dagar senare ringde han igen. De gick ut och bowlade och bara veckor senare flyttade de ihop.

– Det är en trygghet att ha träffat någon som kommer från samma ställe, för vi har samma referenspunkter och samma uppväxt på ett sätt. Vi drogs nog till varandra för att vi är väldigt lika. Vi gillar utmaningar och han är också väldigt driven i sitt arbete, men så gillar vi också att vara ute i naturen båda två, berättade Annie sist vi sågs.

Paret har varit igenom kriser förr. Carl-Johans föräldrar blev sjuka och avled första halvåret av 2011, samtidigt som de skulle gifta sig, hon ta sin juristexamen och kandidera till partiledare för Centerpartiet.

– Så här i efterhand begriper man inte hur man mäktade med det, har hon sagt.

Deras relation har alltid varit bra, men Annie tycker att den blivit ännu djupare.

– Jag tror den blir det när livet ställs på sin spets och man delar så många tunga och svåra saker, då kommer man närmare varandra.

Fick andas Smålandsluft

Annie skrattar och säger att hon och maken är lite fascinerade över att det är så bra, för de har aldrig umgåtts så mycket som de gjort det här året. Efter tio veckor på sjukhus skulle Carl-Johan börja jobba, och Annie vara föräldraledig. Men då kom coronan och han fick istället jobba hemifrån. Familjen isolerade sig i Nacka och först när reserestriktionerna släppte innan midsommar kunde de resa hem till släkten i Småland.

– Saga var ett halvår när hon fick andas Smålandsluft för första gången. Det var väldigt känslosamt att inte få träffa mina barns mormor och morfar och kusiner på så lång tid, men så var det ju för väldigt många, säger Annie.

För äldsta dottern Ester, 5, var det först en besvikelse att få en “bebis i en plastlåda med slangar”. Hon hade fått höra att mamma skulle in på sjukhus i några dagar, för att sedan komma hem med en bebis, som hon skulle få hålla i soffan. Men istället försvann hennes mamma i flera månader, en mamma hon bara fick träffa några gånger i veckan. Det dröjde dessutom lång tid innan hon fick hålla sin lillasyster.

– Som förälder, när man väntar barn, pratar man ju mer om den här förväntansbilden som är den mest normala, men jag tycker att sjukvården var väldigt inkluderande och förklarade för den här fyraåringen vad det var som hände. Hon fick ett gosedjur och kände sig sedd, säger Annie.
Idag är Ester en stolt och ompysslande storasyster.

Att som partiledare vara borta från politiken i nio månader är en lång tid, men Annie anser att det var väl investerade månader.

– Dels behövde jag själv det för att landa och komma tillbaka rent mentalt och fysiskt, dels ville jag ha tid med Saga och Ester, för det var omtumlande för hela familjen.

Om Annie tidigare drivit på politiskt för att det ska bli fler sjuksköterskor, läkare och undersköterskor, och att välfärdens medarbetare ska ha bättre villkor, så är hon nu än mer övertygad.

– De går inte bara in i sitt arbete pliktskyldigt utan de går in i det med ett sådant engagemang och sådan empati. De gör så mycket mer än sina arbetsupp­gifter, säger Annie.

Sverige har en neonatal intensivvård i världsklass, enligt en studie från Karolinska Institutet 2019, som inkluderar samtliga svenska sjukhus. Annie vill värna om den forskningen så att Sverige kan fortsätta att vara världsledande.

Idag är Saga en helt frisk och glad liten tjej med mjukt bebishull. Hon sitter, rull­ar, jollrar – och kryper vilken dag som helst. Hon följer sin korrigerade vikt- och utvecklingskurva, för när hon skulle ha varit född i februari.

Just nu är Carl-Johan pappaledig. Annie kallar det skämtsamt för en guld­period. Hon kan komma hem efter jobbet till dukat bord, bakar muffins med femåringen, pysslar, och leker med barnen i skogen. Så småningom kommer de att dela lika på vardagens måsten.

– Man funderar ju mycket på vad som är värt något här i livet, när man går igenom det som vi har gjort. Och det är ju familjen och ens eget välmående som är viktigast. Nu känner jag att det går att förena politiken med blöjbyten och lek med barnen om kvällarna.