• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Solja Krapu-Kallio: "Jag förberedde mig som om jag var den åtalade"

    Vår krönikör Solja Krapu-Kallio om svårigheterna med att höra hemma där man faktiskt bor.

    Solja Krapu-Kallio: "Jag förberedde mig som om jag var den åtalade"

    Trots att jag fortfarande gör mest jobb i Sverige och är svensk medborgare tog jag kontakt med Myndigheten för befolkningsdata i Finland. Det underlättar när man ska hämta ut paket, göra bankärenden, legitimera sig digitalt eller besöka läkare, om man är skriven här och har en finsk legitimation.

    Utlänningsärenden kunde inte skötas via internet, insåg jag. För det krävdes digital inloggning, och det kunde jag inte göra eftersom jag inte var folkbokförd i landet… Jag fick boka tid för personligt besök. Och vänta i två veckor.

    Jag förberedde mig som om jag var den åtalade i amerikanska rättegångsfilmer, tog på mig de propraste kläder jag äger, helst vitt, såg till att ha alla tänkbara handlingar med mig. Mitt svenska pass, vigselbeviset, papper på adressändring till Kuopio och på att vi håller på med ett stugbygge här.

    Ändå kände jag mig nervös när jag cyklade till Magistratet. Varför det? Jag är nordbo, blond (med lite hjälp av L'Oréal) och talar finska som en infödd. Ja, just det, jag är ju infödd! Ändå kändes det som om både min person och mina motiv skulle komma att granskas under lupp. Tänk om jag hade varit svarthårig, med en annan hudfärg än blekrosa, inte förstått ett ord finska, kanske inte ens haft några papper, ingen fast adress, ingen ­Mari­mekkoklänning. Hur skulle det då ha känts? Hur rädd hade jag då inte varit när jag ansökte om att bli bofast här?

    Kvinnan bakom luckan skrattade. Så dumt. Jag fick till och med tillbaka mina fyra sista tecken som jag fått vid födseln. Välkommen till Kuopio, sa hon och jag fick pusta ut.

    Sedan skulle jag beställa ett id-kort hos Polisen. Också dit var jag tvungen att gå personligen. För att meddela mig när kortet var klart bad poliskvinnan om mitt mobilnummer och jag gav henne mitt svenska. Hon skakade på huvudet. Vårt system skickar inte meddelanden till utländska nummer, sa hon. Som tur var hade jag min mans nummer i kontaktlistan. Men vad gör de som inte har någon här? frågade jag. De flesta har någon, svarade hon.

    Jag kunde bara skratta åt Moment 22. Men så visade det sig att mitt efternamn stod fel i registret. Det stod bara Krapu. Kallio var inte med. Det var ingen idé att beställa något id-kort förrän allt var uppdaterat och korrekt.

    Nu har jag tillbringat de senaste nittio minuterna i telefonköer och blivit skickad till olika instanser inom Myndigheten för befolkningsdata. Var hade det blivit fel? Finns jag överhuvudtaget? Jag väntar fortfarande på besked. Det enda jag kan vara glad över är att det här inte händer i ett land långt borta där jag inte kan språket. Som Frankrike, Argentina eller Japan. Jag behöver ingen tolk, ingen handläggare, ingen god man som behöver sköta mina utlänningsärenden.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!