• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Herman Lindqvist: De kallade mig lyxlirare med grevefasoner

    Herman Lindqvist är den före detta utrikeskorrespondenten som blev hela svenska folkets historielärare. Nu är han aktuell med en ny bok om Sverige då och nu. Här pratar han om den, kärlek och champagne – och fäller till och med en tår.

    Herman Lindqvist: De kallade mig lyxlirare med grevefasoner

    När jag ska räkna upp allt som Herman Lindqvist har gjort måste jag hela tiden kontrollräkna. Hur är det möjligt att vara så produktiv? Att ha sett och gjort så mycket? Han har skrivit 65 böcker. Gjort reportageresor i över 120 länder. Bott i elva länder. Varit gift tre gånger. Bevakat över tjugo krig och konflikter. Och så vidare. Men en sak sticker ut åt andra hållet. Han har inte bott särskilt länge i Sverige – högst sju, åtta år. 

    – Jag brukar säga att jag är en svensktalande europé. Men jag skriver och verkar för en svensk publik, så jag är ständigt uppkopplad mot Sverige. Och jag har alltid läst svenska dagstidningar och lyssnat på svensk radio. Men jag har inte velat ha min bas här. Emellanåt har hemmaredaktionen sagt att de ska plocka hem mig och göra folk av mig. På Aftonbladet kallade de mig lyxlirare med greve­fasoner. Men så fort jag skulle tvingas tillbaka till Sverige sa jag upp mig och flyttade till en ny, intressant plats. Jag har gillat känslan av att vara en betraktare i ett nytt land.

    Herman är elegant klädd i panamahatt och blå linnekostym som matchar hans lika blå ögon. Över axlarna hänger en mönstrad kashmirsjal. Han är artig och håller upp dörrar, och om det inte vore coronatider skulle han garanterat kindpussas. Vi ses lämpligt nog i Gamla stan, Stockholms historiska centrum. Det var här som Stockholm grundades år 1252. Det framgår av Herman Lindqvists nya bok Historien om Sverige – från istid till framtid.

    Bättre sjukvård i Polen

    För nu har han skrivit om svensk historia – igen. Den nya 700-sidiga boken rymmer hela Sveriges historia, från början till slut. Han har till och med fått med de senaste turerna i Palmeutredningen.

    Tröttnar han aldrig på den svenska historien, undrar jag. Men nej.

    – Den är full av å fan-upplevelser. Du vet, när man sitter och äter en god middag och berättar något för sitt sällskap och de säger: Å fan, det visste jag inte.

    Den svenska historielösheten kommer på tal, och Herman suckar högt.

    – Svenskarnas historielöshet hänger ihop med det demokratiska genombrottet i slutet av 1800-talet. Då skulle svenskarna bildas, och då kapade man alla band till det gamla, unkna, eländiga Fattigsverige. Nu skulle vi inte längre prata om gamla kungar, utan det var full fart framåt som gällde. Det här är helt unikt för Sverige. Vi har alltid velat ligga i framkant och vi tror att vi är bäst på allting. Fram till coronan trodde många svenskar att vi har världens bästa sjukvård. Vilket vi inte har haft de senaste tjugo åren. I mina två senaste hemländer, Frankrike och Polen, är sjukvården bättre. I Warszawa tar det mig tio minuter att få tag på en läkare.

    Herman Lindqvist är igång. Han är underhållande och har åsikter om det mesta. Han uppskattar ett hederligt samtal, och man behöver inte nödvändigtvis hålla med varandra. Efter lite dividerande medger han att han nog har varit delaktig i svenskarnas intresse för det som var.

    – Jag får många brev där människor tackar mig för att jag har väckt deras historieintresse. Mina historiska böcker har i alla fall sålt över fyra miljoner exemplar. Och tv-programmen hade två miljoner tittare per kväll. Det var ju den underhållning som fanns på den tiden. I mitt fall har det handlat mycket om tur och tajming.

    Men det kan inte bara vara det. Vilken är din framgångsfaktor?

    – Den lille folkskolläraren i mig. Men framför allt: min journalistiska ådra. Som journalist måste man formulera sig så att folk förstår. Och helst ska det vara lite roligt och intressant också. Oavsett om det handlar om antiken eller Napoleon måste du underhålla läsaren. Akademiker skriver inte för människor, de skriver för varandra. De vill visa att de har läst alla böcker, att de kan rätt formuleringar, men det blir fullständig mumbojumbo. Obegripligt för alla utom dem själva.

    Herman, 77, befinner sig på en bra plats i livet. Inga måsten eller plikter tvingar honom att stiga upp före 11.30 – om han inte befinner sig i sin skrivperiod, förstås.

    Fått ta emot kritik

    Herman har tyckt om att kasta skit på de akademiska historikerna. Och de har haft synpunkter på hans sätt att skriva. För det har stormat runt Herman genom åren. Han har kritiserats för faktafel och missuppfattningar. Första upplagan av självbiografin Mitt i allt fick dras tillbaka för att Herman felaktigt hade pekat ut en professor som motståndare till att ta emot judiska flyktingar.

    – Jag förstår att jag har provocerat akademikerna. Min första historiebok sålde i 300 000 exemplar. Jag var korrespondent i Paris, och historikerna blev fullkomligt hysteriska – att det satt en kåsör i Paris och skrev Sveriges historia – utan att rådfråga dem. Jag gjorde det ingen hade gjort tidigare – tog ett helhetsgrepp om den svenska historien. De svenska historikerna är nämligen väldigt nischade. En är expert på stolar från medeltiden med tre ben och en är expert på stolar från medeltiden med ryggstöd. Och så kommer en kåsör från Paris och skriver om hela möblemanget utan att fråga någon av dem. Du kan ju tänka dig.

    Ostron & champagne

    Hermans skrivperioder äger rum – varje år – från slutet av december till och med mars. Under den tiden isolerar han sig, går inte gärna ut och undviker att svara i telefon. Han vill vara ensam i sitt skrivande och sina tankar. Han stiger upp vid fyra–fem på morgonen och skriver till kvällen med korta avbrott för måltider och en tupplur efter lunchen.

    Så ser livet ut, sju dagar i veckan, tills boken är klar. Resten av året är det ostron och champagne som gäller. Då går han gärna på restaurang, träffar folk, reser och upptäcker. Det är en sådan period han är inne i nu.

    Herman har också varit kronprinsessan Victorias privatlärare i historia. De lärde känna varandra under några turbulenta år i kronprinsessans liv och utvecklade en nära vänskapsrelation.

    – Kronprinsessan är ju dyslektiker, så mitt uppdrag var att berätta om historien för henne. Vi pratade historia i ungefär en timme, sedan ville hon nästan alltid sitta kvar och diskutera andra saker. Hon hade nämligen precis träffat Daniel och det skrevs mycket om det i tidningarna. Jag uppmuntrade henne starkt att satsa på den hon älskar. Vem vinner på att hon tvingas gifta sig med någon tysk prins och båda blir olyckliga och monarkin rasar? Samma sak sa jag till kungen. Han förstod precis, han har ju själv gift sig av kärlek. En människa som är kär – passionerat kär – kan du ju inte diskutera med. Jag vet inte om du har varit passionerat förälskad, men det har jag. Det går inte att prata förnuft med en sådan människa.

    Ja, Herman vet. För några år sedan mötte han sin nya kärlek, Liliana. Nu har paret köpt en lägenhet i Warszawa och Herman säger att han inte kunde vara lyckligare.

    – Liliana och jag delar varandras intressen. Dygnet runt talar vi om historia, litteratur och konst. Det är fantastiskt med livets olika skiften. När man kommer upp i min ålder – om man har förmånen att vara frisk och kry – så finns det ingen lyckligare period. Du har lämnat hus och hund, och barnen är väck. Du är ensam med din stora kärlek och ni har all tid i världen. Ni kan ligga i sängen till klockan halv tolv en tisdag morgon om ni känner för det.

    Bröt upp från 35-årigt äktenskap

    Men kärlekssagan hade en jobbig start. När paret träffades var Herman fortfarande gift med Birgitta, hustrun sedan nästan 35 år tillbaka. Henne som han hade träffat på ambassaden i Kairo och presenterat sig med orden: "Jag har längtat efter dig i hela mitt liv. Kom, vi går härifrån."

    Birgitta gav nyligen ut en bok om de mörka åren efter skilsmässan. I Resa över avgrunden beskriver hon skammen över att inte ha någon att älska och att inte vara älskad. Herman har läst boken. Att två människor uppfattar saker på olika sätt är inget nytt. Herman tycker att han har blivit orättvist anklagad för olika saker. Samtidigt har han dragits med dåligt samvete för att ha övergett sin livskamrat.

    – Det är klart. Jag har känt mig som det hon brukar kalla mig: "en usel människa". Men det gick ju inte till så att vi hade ett fantastiskt äktenskap i trettio år och att jag plötsligt bara försvann. Vi hade flera stora kriser, alltid skapade av mig förstås. Hon borde ha kastat ut mig för länge sedan, men hon gjorde inte det.

    Dåligt samvete mot barnen

    Herman tror att många är fast i äktenskap som de inte längre trivs i, men rädsla, gammal vana eller praktiska ting som huslån, bilar och båtar håller dem kvar.

    – De materiella tingen betyder ju egentligen ingenting, det viktigaste är att man är lycklig. Att man lever. Jag har aldrig suttit fast i ett radhus, eller haft höga lån. För pengarna som jag tjänade på mina historieböcker köpte jag en lägenhet i Paris och ett sommarhus utanför staden. Men både lägenheten och huset försvann i samband med skilsmässan.

    – Idag ser jag tillbaka på många lyckliga år med Birgitta, hon har varit en stor och viktig del av mitt liv.

    Herman har också lite dåligt samvete gentemot barnen. Han tycker inte han varit någon särskilt bra pappa. Han har ju rest så mycket. Barnen klagar dock inte.

    – De har aldrig anklagat eller beskyllt mig, tvärtom. Men jag själv känner att jag borde ha gjort mer. Mitt sätt att umgås med barn och barnbarn idag är att i tur och ordning bjuda ut dem på restaurang. Då pratar vi om livet, jobbet och kärleken.

    Herman drar sig inte för de stora orden. Han vågar säga att han älskar. Att han tror på passionen. Det är inte så vanligt bland fyrtiotalistmän, påpekar jag. Herman skrattar lite generat.

    – Mitt största fel är att jag är så otroligt sentimental, jag börjar gråta för ingenting. Jag har en enorm empati med andra människor. Planen är att jag ska prata med stadig röst och vara manlig, men ­istället bryter jag ihop. Sådan har jag alltid varit, men det har blivit värre och värre.

    Att ha nära till sina känslor är väl en tillgång?

    – Kvinnorna brukar säga det. När jag var liten höll pappa alltid tal vid högtider som jul och påsk. Han brukade prata om mina bröder som skickades ut till sjöss när de bara var 15–16 år. Varje gång jag lyssnade på talen började jag stortjuta.

    Säger Herman och blir tårögd.

    Intervjun börjar lida mot sitt slut. Herman ska möta Liliana och äta långlunch i solen. Nu är han ju inte inne i någon skrivperiod. Men snart är han igång med skrivandet – och då ska han gräva ner sig i 1400-talskungen Erik av Pommern.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!