Jan Mårtenson: ”Mamma satte stopp för mina teaterdrömmar”

I början av förra året fick Jan Mårtenson ett telefonsamtal från en dam, för honom helt obekant. ”Hej! Jag älskar dina böcker. Min man och jag bor på Sicilien. Vi vill gärna att du och din fru kommer och hälsar på oss”, löd hennes rättframma budskap. Jan ler roat åt den oväntade inbjudan.

– Först frågade jag mig om det var maffian som ville kidnappa oss. Det måste i så fall vara en dålig affärsidé eftersom det inte finns någon som vill betala lösensumma. Det kom fram att kvinnan i fråga sökt jobb hos mig när jag var chef för FN:s Europakontor i Genève. Eftersom jag under hela mitt liv följt devisen ”säg aldrig varför, säg varför inte” tackade vi ja till hennes invitation.

Värdparet visade sig vara synnerligen trevliga. Dessutom blev Jan så fascinerad av Siciliens spännande historia, arkitektur och rika matkultur att han låtit stora delar av sin senaste bok I skuggan av Etna utspela sig på ön. Det är nämligen dit hans deckar­hjälte Johan Kristian Homan förlägger sin bröllopsresa. Trots vilda protester från de kvinnliga medlemmarna i Homans fan club, Homansällskapet, har Jan nu låtit den inbitna ungkarlen ingå äktenskap.

– Efter snart 50 böcker kan han väl få gifta sig. Tidigare har jag tänkt att ­Homan inte har tid för dagishämtningar och blöjbyten, men vi får se hur det blir med den saken, tillägger han hemlighetsfullt.

Trots att de befinner sig i helt olika stadier av livet har Jan och Johan ­Kristian Homan mycket gemensamt. Som det stora intresset för antikviteter. I fritids­bostaden Åmmebergs herrgård vid ­Vättern har Jan gott om plats för sina antikvitetsfynd, inte minst möblerna från den gustavianska eran som han har en särskild fäbless för. Gården har varit i Jans ägo sedan 1985. Det är här vi ses en strålande solig dag.

– Det är väl en 15–20 rum, svarar Jan lättsinnigt när jag förhör mig om den pampiga huvudbyggnadens storlek.

Medan hustrun Ingrid serverar kaffe förklarar han att det finns en släktanknytning till trakten. Morfadern var en av chef­erna vid ortens zinkgruva. Jans mamma växte upp ett stenkast från herrgården.

Själv föddes Jan på Rosta herrgård strax utanför Örebro. Familjen flyttade runt mycket till följd av pappans militära karriär. Influerad av fadern som var överste utbildade sig Jan till reservofficer men insåg snabbt att det militära livet inte var något för honom. Istället valde han att läsa juridik vid Uppsala universitet.

Älskade att stå på scenen

– Jag tänkte att om jag läser det kan jag bli vad som helst, utom ärkebiskop eller hjärnkirurg. Sluga jurister behövs alltid.

Vid sidan av studierna spelade Jan studentteater för glatta livet. Den magiska känslan i att stå på scen och positiva omdömen från teaterrecensenterna fick honom att ompröva sitt yrkesval. Kanske var det skådespelare och inte jurist han var ämnad att bli. Med en monolog ur ­August Strindbergs Mäster Olof prövade Jan in till ansedda Gösta Terserus teaterskola som fostrat storheter som Eva ­Dahlbeck, Jarl Kulle och Bibi Andersson.

– Jag ville se hur långt min talang bar, men efter uppspelningen hörde jag ingenting från skolan. Det fick mig att dra slutsatsen att jag inte varit tillräckligt bra för att komma in där, så jag avskrev tankarna på att bli skådespelare.

”Han sa att jag var begåvad”

Långt senare berättade Jans mamma att Gösta Terserus ringt henne flera gånger.

– Han hade sagt att jag var begåvad och att han ville att jag skulle börja på skolan. ”Men det talade jag inte om för dig”, sa mamma. ”För skådespelare, det kan man ju inte bli.”

Jan skrattar gott vid minnet. Något agg mot sin mamma för hennes hemlighetsmakeri har han aldrig känt.

– Det var nog lika bra att det blev som det blev. Senare har jag haft en väldig glädje av min scenrutin. Tack vare den har jag sluppit rampfeber när jag exempelvis hållit tal i FN.

Om inte mamma Marga undanhållit telefonsamtalen från Gösta Terserus för Jan hade FN sannolikt gått miste om en knivskarp hjärna. Jans standardsvar när någon har erbjudit honom en ny utvecklingsmöjlighet har alltid varit ”ja”, även om det inneburit att göra en avvikning från den inslagna vägen. Ett sådant avgörande ögonblick ägde rum på valborgsmässoaftonen 1960. Den 27-årige Jan satt och skrev på ett tal som han i egenskap av vice ordförande i studentkåren skulle hålla i radion samma kväll. Då kom ett ­telefonsamtal från byråchefen vid Utrikes­departementet som hade fått nys om den ambitiösa juridikstudenten.

– Han frågade om jag kunde tänka mig att komma ner till Stockholm och söka in till UD. Det här var en lördag och antagningsproven skulle äga rum redan kommande måndag. Efter lite övertalning gick jag med på att göra det inledande skrivprovet. Eftersom jag var så oförberedd hade jag vaga begrepp om frågorna och lämnade in provet efter bara någon halvtimme. Ingen har någonsin gjort ett sämre antagningsprov än jag.

Skickades till Rio

Det där sistnämnda påståendet får nog tas med en nypa salt. Så hemskt dåligt kan det inte ha gått, för efter ytterligare ett par provomgångar kom det ett telegram med det kortfattade meddelandet: ”Ni är antagen som attaché i kungliga utrikesdepartementet.” Redan året därpå skickades Jan till Rio de Janeiro för tjänstgöring.

– Rio är i mitt tycke världens vackraste stad, men varje plats jag varit stationerad på har haft sin charm. New York, Paris, Genève, Bern… jag har trivts överallt. Man måste nog säga att jag är en anpassningsbar person. De viktigaste lärdomarna från mina år utomlands är att man tjänar på att vara fördomsfri och alltid gilla läget. Har man åtagit sig ett uppdrag kan man ju inte börja med att säga: ”Usch, det här var inte så roligt.”

I början av 60-talet tjänstgjorde Jan vid OECD i Paris. Där träffade han blivande hustrun Ingrid Giertz som vid samma tidpunkt arbetade vid modehuset Givenchy. Från sitt tidigare äktenskap hade Jan två döttrar och tillsammans med Ingrid fick han två söner. För att få familjepusslet med många resor att gå ihop tog de hjälp av barnflickor. Ingrid, som så småningom blev vd för Moderådet och Skobranschrådet, har alltid haft sin egen yrkeskarriär.

– Det var en självklarhet för mig att ­Ingrid inte skulle behöva ge upp sin karriär för min skull. Vi har alltid stöttat varandra. Ingrid har varit mitt bollplank när jag behövt det. Exempelvis läser hon mina bokmanus och kommer med synpunkter.

1975 bytte Jan yrkesspår och blev chef för kungens kansli och kommunikationsansvarig vid hovet. Under hans nära fem år på posten inträdde ett paradigmskifte i kungahusets förhållningssätt till media.

– När jag kom till hovet var det några äldre gentlemän som styrde och ställde där. De var av uppfattningen att murvlar skulle hållas på avstånd och inte släppas in i det kungliga finrummet. Själv var jag av en annan mening.

Tjänstgjorde hos kungen

– Jag ville att svenska folket skulle veta vad kungen gjorde och stod för. Mitt tydliga budskap till journalisterna var: ”Jag kommer att berätta allt om kungens offi­ciella liv för er, men hans privatliv håller ni er borta ifrån.” Med kungens godkännande öppnade vi upp kungahuset för allmänheten.

Efter tjänstgöringen hos kungen kalla­de åter världen på Jan. I sju och ett halvt år hade han sin arbetsplats i den 39 våningar höga FN-skrapan på Manhattan i New York. Som biträdande generalsekreterare och senare undergeneralsekreterare ansvarade Jan för nedrustningsfrågor. 1987 befordrades han till generaldirektör för FN:s kontor i Genève och ansvarig för mänskliga rättigheter. Under sin tid på FN fick Jan stifta bekantskap med många inflytelserika personer som gått till historien. En av de som gjorde djupast intryck var den sydafrikanska ex-presidenten och människorättskämpen Nelson Mandela. Han kom på besök till Genève kort efter att ha avtjänat sitt 27-åriga fängelsestraff.

– Mandelas vänlighet och resning imponerade på mig. Trots att apartheid­regimen hållit honom fängslad under vidriga förhållanden i så många år fanns det inte ett spår av bitterhet hos honom.

Någon som betytt ännu mer för Jan är FN:s forna generalsekreterare Kofi Annan.

–Vi hade det mycket trevligt tillsammans, både professionellt och privat. Kofi var en väldigt sympatisk person. Trots sin höga post var han tillbakadragen och lågmäld. Men nu är ju han och många andra tidigare kollegor och vänner döda, konstaterar Jan med ett stråk av vemod i rösten.

En av de sedan länge framlidna vännerna som Jan minns med stor värme är studentkamraten Timo Kärnekull som var den som såg till att Jan blev deckarförfattare.

– Vi hade inte haft kontakt på tio år när Timo en dag ringde upp mig och sa: ”Jag ska starta bokförlag. Jag har lokaler och sekreterare, men inga författare. Skriv en bok för helvete. En deckare! Det gillar folk.” Snäll som jag var svarade jag ”Okej då, det kan jag väl göra.”

Idag är Jan tacksam över sin följsamhet. Bokskrivandet hade under många år en närmast terapeutisk funktion för honom.

– Positionerna jag haft har varit utsatta och genererat många påhopp. När jag jobbade vid hovet var monarkin under attack och då jag jobbade vid FN var nedrustningen under attack. Att jag emellan­åt kunde fjärma mig från allt det där och öppna en imaginär dörr i tapetväggen som ledde ut till någon syrenberså där jag fick sitta och dricka dry martini med min deckarhjälte Johan Kristian Homan och prata om livet… det var den ventil jag behövde för att orka med en vardag med konflikter och krig.

Mer rödvin än blod

Jan är långt ifrån någon konventionell kriminalförfattare. Det är med viss motvilja han placerar in mord i sina böcker.

– Jag brukar säga att jag lika lite som läsarna är intresserad av varför A mördar B. Det är för att få utlopp för min passion för kulturhistoria, antikviteter och god mat som jag skriver mina kriminalromaner. Det flyter mer rödvin än blod över sidorna.

Att Jan över två decennier efter sin pensionering från UD fortfarande är avundsvärt produktiv – sammanlagt har han skrivit 71 böcker, varav ett tjugotal kulturhistoriska verk – beror enbart på att han tycker att det är så lustfyllt att komponera nya berättelser.

– Mitt skrivande är en ren hobbyverksamhet, vilket gör att jag bara skriver när jag tycker det är roligt och om de ämnen jag tycker är roliga. Här på landet skriver jag före lunch och klipper gräs på eftermiddagen. Eftersom tomten består av över 30 000 kvadratmeter gräsmatta spenderar jag mycket tid på åkgräsklipparen.

Det är på herrgården eller i våningen på Östermalm som Jan helst vistas. Under sin tjänstemannakarriär besökte han ett sjuttiotal länder, men med åren har hungern efter att se nya platser avtagit.

– Hela den besvärliga apparaten med att ta sig till flygplatsen, stå i köer och sitta i timtal på flygplan gör att det inte är så lockande längre. Det känns som att jag har rest färdigt. Det som betyder mest för mig idag är att leva ett lugnt och lyckligt liv med min familj.

När Jan gör en tillbakablick känner han sig nöjd med vad åren gett honom.

– Mitt liv kännetecknas av en rad egendomliga tillfälligheter och min egen omdömeslöshet att säga: ”Ja okej, varför inte, nu kör vi.” Min snabbhet att tacka ja till saker kunde ha straffat sig, men istället har jag den att tacka för enormt mycket roligt och spännande som jag fått uppleva.