• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Barbro Dahlbom-Hall: "Här är min berättelse om hur vi förberedde det samhälle som födde metoo"

    Barbro Dahlbom-Hall är ledarskapskonsulten som varvat FN-uppdrag med att lära generationer av svenska chefer att leda. Privat har hon samtidigt kämpat mot en smärtsam sjukdom. Nu tackar hon för sig och sätter punkt med boken Att vara kvinna över sitt liv.

    Barbro Dahlbom-Hall: "Här är min berättelse om hur vi förberedde det samhälle som födde metoo"

    Är du intresserad av ledarskapsfrågor är sannolikheten stor att du har stött på Barbro Dahlbom-Hall. I över fyrtio år har hon handlett chefer. Hennes tes att ledarskap och kön är bundna till varandra har genererat många utmärkelser och priser, däribland Konungens serafimerorden i 8:e storleken. Barbro Dahlbom-Hall har utvecklat en särskilt metod för ledarutbildning som har gjort henne efterfrågad över hela världen. Hon har haft uppdrag för stora organisationer som FN, Unicef och Sida.

    Först har vi planer på att göra intervjun på Skype. Men några minuter innan vi ska dra igång skickar Barbro ett sms och ber om att vi ska göra intervjun per telefon istället. Hennes nacke klarar inte flera timmar framför datorn. Barbro har haft ledgångsreumatism sedan trettioårsåldern och när hon var mitt i karriären gick nacken av mellan andra och tredje kotan. På röntgenbilder kan man än i dag se att kotorna är sammanbundna med ståltråd och det illtjuter alltid när Barbro går igenom flygplatsernas säkerhetskontroller.

    Förr om åren – när Barbro ofta stod på scenen – brukade hon inleda föredraget med att prata om sin sjukdom.

    – Jag var medveten om att publikens blickar lätt drogs till mina händer. Mina fingrar står i alla väderstreck. För att inte tappa människors fokus tyckte jag att det var bäst att själv ta upp elefanten i rummet: "Det är ledgångsreumatism ni ser och jag är en nöjd och väl omhändertagen patient".

    Hyllar nyfikenhet

    Barbro vill att jag ska skicka bilder på mig före intervjun, hon vill ju veta hur jag ser ut. En intervju är en dialog tycker hon och hon vill gärna veta lite om den hon intervjuar.

    – När jag var liten ansågs nyfikenhet vara något negativt: "Du ska inte vara så nyfiken Babban", fick jag ofta höra. Men att vara nyfiken är ju något positivt. Under livet har jag haft stor nytta av min nyfikenhet.
    När jag frågar om Barbros främsta drivkraft kommer svaret blixtsnabbt: Att föra fram kvinnor.

    – Jag var tidigt på det klara med att jag ville ge kvinnor, men också män, av min "gåva", det vill säga ge hopp, tro och kunskap till egen utveckling och förändring. Boken är min hyllning till alla kvinnor som tillsammans med mig har lagt grunden till där vi befinner oss i dag. Jag vill dela med mig av de lärdomar, insikter och kunskaper som jag har fått under mitt yrkesliv och från alla kloka kvinnor jag mött. Det här är min berättelse om hur vi förberedde det samhälle som födde metoo.

    Barbro är särskilt nöjd med bokens titel – Att vara kvinna över sitt liv. Men vad innebär det egentligen? Enligt Barbro betyder det att ge sig själv rätten att styra vilken riktning livet ska ta. Att
    acceptera det som inte går att påverka, och att ta ansvar för det man kan styra över. Att inse att man inte äger alla förutsättningar, men trots det ta möjligheten att göra det bästa som går ut ifrån det som är givet. Kort sagt handlar det om att ta ledarskapet över sitt liv.

    Barbro brukade inleda sina föredrag med att berätta om sin ledgångsreuamtism, för att folk ändå stirrade så på hennes händer där fingrarna spretar åt alla håll.

    – I dag kan jag bara förundras över vilket enormt språng utvecklingen har tagit under de fyrtio år som gått sedan jag på allvar började arbeta med kvinnor och ledarskap. Då var det till och med så provocerande att döpa en kurs till "Kvinna i arbetslivet" att några kvinnor stötte på patrull hos sina arbetsgivare när de ville gå den.

    Dagen före intervjun har Barbro läst om boken. Hon vill ha den i färskt minne nu när vi ska prata om den.

    – Och den är ju faktiskt riktigt bra. Den har ett djup, det är inga managementfloskler, utbrister hon ärligt och spontant.

    Starkt självförtroende

    Senare under samtalet konstaterar Barbro frankt att hon "blir bra på bild". Att tala gott om sig själv har hon aldrig haft några problem med. Sitt goda självförtroende tillskriver hon föräldrarna. Barbro menar att hon själv har mött gott ledarskap, inte minst i den medvetna familj som hon växte upp i.

    Båda föräldrarna var politiskt aktiva, det avhandlades samhällsfrågor vid middagsbordet, och det resonerades om vad som borde ändras och utvecklas. Trots dåtidens sambeskattning var föräldrarna överens om att båda skulle arbeta. Hennes far sa ofta till henne och de två systrarna: "Kom ihåg att er farmor – som var en aktiv entreprenör – föddes hundra år för tidigt".

    – Jag trodde att alla pappor pratade så med sina barn. Att de var medvetna om att kvinnornas ställning i samhället så småningom skulle förändras. Senare har jag förstått att det var unikt. Men att jag fick höra det har varit otroligt betydelsefullt för att jag själv skulle våga och vilja ta mig fram i yrkeslivet. Far gav mig ett självförtroende som kvinna. Han var en riktig charmör – snygg, duktig på att dansa, och han tog gärna en svängom på köksgolvet med oss tre döttrar på lördagskvällarna. Men framför allt lyssnade han på oss, och därför har jag gått ut i livet i tron att min röst är lika viktig som männens.

    Barbro var feminist långt innan ordet fanns i människors medvetande och hon var länge övertygad om att hon skulle få leva ensam. Vilken man skulle vilja leva det jämställda liv som hon själv var ute efter?

    – Att hitta en man som delade min syn på jämställdhet var en förutsättning för att jag skulle ge mig in i en relation. I grunden trodde jag väl inte att jag skulle hitta någon som var villig att ställa upp på mina villkor. Men så mötte jag Bo. När det började bränna till mellan oss så gick vi till restaurangen Den Gyldene Freden i Gamla stan i Stockholm. Då deklarerade jag att jag ville att vi skulle dela hemarbetet lika och att båda skulle kunna göra karriär, det var ett villkor för att vi skulle bilda familj. Bosse var med på noterna och sa hela tiden: "Du måste tro på mig, jag har bara inte tänkt så tidigare. Jag har inte förstått." Vi har lyckats leva jämställt och under vårt äktenskap har Bosse både jobbat deltid och varit klasspappa.

    Sjukdomen bröt ut med full kraft

    Efter fem år som gifta fick Barbro och Bo sitt första barn. Vid den gynekologiska efterkontrollen berättade Barbro för läkaren att det gjorde ont i fingrarna när hon försökte lirka brösten till rätta vid amningen.

    Läkaren blev fundersam och tog prover. Snart fick Barbro beskedet att hon hade reumatism och att sjukdomen redan hade brutit ut med full kraft. Hon hade så ont att hon inte kunde vända sig i sängen och när hon skulle knyta blöjsnibbarna fick hon göra det med tänderna. Läkaren ville skicka bebisen till ett barnhem, men Barbro vägrade.

    – Stundtals har det varit väldigt tungt med min ledgångsreumatism. Jag har emellanåt varit totalt utslagen. Jag vet inte hur många gånger jag har opererats, varje senvår gjordes en ny operation, och så gick sommaren åt till att läka och komma ifatt. Rent intellektuellt kan jag förstå att jag har haft stora problem med min sjukdom. Samtidigt har sjukdomen gett mig en drivkraft att göra så mycket som möjligt innan den tog över helt. Jag konkurrerade inte med andra inom mitt arbetsområde – jag konkurrerade med min sjukdom. Min paroll var redan från början: "Finns det en vilja så finns det en väg." Och på den vägen jag har fortsatt.

    Innan bilderna till reportaget ska tas vill Barbro absolut hinna gå till frisören. Men såhär i coronatider är det inte bara för en sjuttioplussare att åka till frissan, men Barbro är förstås lösningsorienterad. Hon har ordnat så att frisören ska komma hem till henne och klippa håret ute på balkongen.

    Barbro är fåfäng, det drar hon sig inte för att berätta. Hon lät sy sina plagg och älskar vackra smycken, och har redan tänkt ut vilka av sina ringar som barnbarnen kan ge till sina framtida partners. Efter morgonpromenaden – hon går en runda varje morgon för att få igång kroppen – sätter hon på sig snygga kläder. Hon vill se bra ut. Bara för att det är coronatider behöver man inte vara sjavig.

    – I dessa tider måste man förstås vara solidarisk och ta sitt ansvar och inte träffa massa folk. Men för egen del… Jag har levt ett fantastiskt liv. Jag har varit med om så mycket och om livet skulle ta slut nu så är det okej. Det skulle vara tråkigt för familjen förstås. Många har ju svårt att acceptera döden och inse att den obönhörligen drabbar oss alla. Min man har börjat formulera ett brev till våra döttrar, om hur vi vill att begravningen ska skötas och sådant där. Jag tycker att han formulerade det så bra: "NÄR, inte OM, vi dör"…

    Gifta i över 55 år

    Barbro talar med värme om sin Bosse som hon varit gift med i 56 år. Har de aldrig haft några kriser? Nej, menar Barbro. Egentligen inte. Det har varit ett sällsynt lyckligt äktenskap, och framgångsreceptet är enligt Barbro – att leva var sitt liv inom förhållandet.

    – Vi har haft våra egna karriärer, rest på egna resor och gått på egna middagar. Och så har vi kommit hem till varandra och berättat om våra upplevelser. Igår kväll när vi i vanlig ordning satt i varsin fåtölj och samtalade så började jag frysa. Bosse gick och hämtade en filt. "Kommer du ihåg att du fick den här filten i present när jag hade varit på Island?", undrade han. Han hade varit där ensam och kommit hem och berättat så entusiastiskt om ön att jag omedelbart åkte dit på en egen resa. Det här är typiskt för vårt äktenskap, vi har hela tiden inspirerat varandra. Vi har gjort det vi har velat, ingen har hindrat den andra.

    Vid sjuttio bytte Barbro Stockholm – där hon är född, uppvuxen och har bott i hela sitt liv – mot Uppsala, där maken hade börjat doktorera vid universitetet. Paret tömde villan och flyttade till en våning i centrala Uppsala. 72 år gammal disputerade maken i historia. Att ständigt vara nyfiken, att utvecklas och vilja lära sig nytt är fundamentalt, understryker Barbro gång på gång under samtalet.

    Boken är dock det sista hon gör karriärmässigt. Säger hon bestämt. Hon kommer inte att orka skriva ännu en bok. Det har varit ett hårt arbete. Eftersom hon inte kan sitta vid datorn så har hon skrivit för hand i ett kollegieblock och så har andra fått skriva rent på datorn.

    – Nu orkar jag inte skriva mer. Tyvärr orkar jag heller inte ha bjudningar på samma sätt som förr. Både jag och maken har varit förste kuratorer på vår nation i Uppsala. Jag har tyckt om att föra ihop olika människor, jag har sett till att de har roligt ihop. Det är jag bra på.

    Säger Barbro på sitt självklara vis. Och jag tvivlar inte en sekund.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!