Sommaren 2017 upptäckte Bengt Ohlsson att flera personer i hans omgivning skar ihop på ett eller annat vis.
– De gick in i väggen, blev av med jobbet, fick cancerdiagnoser och hamnade i bittra skilsmässor och vårdnadstvister. Och jag började undra – hur hamnade vi här? Så här var det väl ändå inte meningen att livet skulle bli? Jag ville göra en bred, fiktiv kartläggning av det där, säger Bengt, som vid ett tillfälle faktiskt satte sig med telefonens adressbok för att gå igenom vad som hänt med folk han kände.
– Jag skrev ner olika idéer, började fundera över olika gestalter och vad de kunde ha för relationer till varandra och hur de kunde utvecklas under en period på ungefär 30 år. Ett tag kändes det nästan som om jag höll på att bygga upp en egen tv-serie, men utan sega möten med producenter som kom med budgetramar och sånt. Mina romanfigurer har inga förebilder i verkligheten utan är ett hopplock av olika öden och händelser, det är så jag tycker om att jobba. Jag vill röra mig fritt, hitta på saker efter eget huvud utan att känna att jag har verkliga personer eller händelser att förhålla mig till.
Resultatet är nya boken Midsommarnattsdrömmar, som följer ett midsommarfirande kompisgäng under 30 år.
Det finns de som tycker att Bengt blivit reaktionär på gamla dagar – men han håller inte med.
– Fast jag tycker nog att det finns en vänstertillhörighet som mer är en läpparnas bekännelse än något annat. Folk säger gärna att det är så fint att vi betalar höga skatter och att de tycker illa om det fria skolvalet eftersom skolan blir så segregerad då. Men i sitt dagliga liv gör de allt för att hålla sin egen skatt nere med olika fiffiga avdrag och bolagsupplägg, och när de själva får barn skulle de aldrig drömma om att själva bo i någon invandrartät förort, utan schappar därifrån så fort de får chansen. De allra flesta jag känner är liberaler i sin livsföring och inställning till livet – även om det är ett fult ord för dem.
Idolen Mikael Wiehe
Hans dragning till höger innebär dock inte att han inte kan umgås med sina gamla idoler. När Bengt var nio år gammal skrev han till Mikael Wiehe, som då fanns i telefonkatalogen, och bad om en autograf. Han fick ett handskrivet svar där Mikael förklarade varför han inte var bekväm med att skriva autografer – han tyckte att det var att ställa honom över Bengt.
Brevet var undertecknat Mikael Wiehe.
– Jag lyssnar fortfarande på Hoola Bandoola Band och jag tycker nog att deras musik har fått ett oförtjänt rykte som plakatpolitisk – Keops pyramid är ju en vacker och suggestiv saga. På äldre dagar har jag lärt känna Mikael lite grann och de få gånger vi träffats har vi haft väldigt roligt. Han är prestigelös, kvick i skallen och rolig att träffa fast vi numera står väldigt långt ifrån varandra politiskt. Det är ändå alltid gott humör!
Idag är Bengt glad över att Midsommarnattsdrömmar blev en bok och inte en tv-serie.
– När jag var yngre kunde jag ofta känna mig avundsjuk på de som höll på med film och tv, eftersom man når ut till en så stor publik. Men med åren har jag insett att det skrivna ordet är ganska oslagbart. Det tillåter mig att vara vag på ett suggestivt sätt. I en text kan jag skriva “den sommaren köpte vi en vit båt” utan att veta exakt hur båten ser ut. Men om jag jobbar med film eller tv sitter jag förr eller senare med en scenograf som har fyra förslag och undrar vilket jag tänkte mig? Då känner jag mig tvungen att välja något och i samma ögonblick som den vita båten blivit konkret är det något som dör inom mig. Friheten jag har när jag skriver går inte av för hackor – jag behöver inte stämma av med någon, behöver inte ta hänsyn till produktionskostnader. Jag kan förflytta mig mellan Marrakech och Ulan Bator på två meningar.
Vi sitter och pratar i en corona-tom hotellbar och sippar på kaffe från automatens pappersmuggar – det enda som går att få i den folktomma baren.
Han berättar att han försöker skriva två sidor varje dag.
– Det är en bra kvot, säger han. Det passar bra för mig. Det är inget jag spränger mig på, men samtidigt – om jag jobbar måndag till fredag, vilket jag gör – blir det tio sidor i veckan, 40 i månaden och efter sex månader har jag 240 sidor. Det finns ju författare som Jonathan Franzén som håller på med en bok i tio år, men jag förstår inte riktigt vad de gör hela dagarna, om jag ska vara ärlig. Jag håller på ungefär tre timmar varje dag, och jag tycker inte jag slarvar med språket, men efter ett tag vill jag ju ändå att boken ska ut, så att jag kan gå vidare. Att sträva efter perfektion ligger inte för mig. Jag tycker rentav att det är ointressant. Jag vill naturligtvis att boken ska bli så bra som det går, men samtidigt inser jag att den måste bli färdig. Det är viktigt att bli färdig.
Sällan lustfyllt
Vi börjar prata om corona, och enas om att det trots allt är sju av tio i riskgrupperna som räddas och dessutom – är det inte fler som kommer att överleva för att luften blir renare än det är som dör av corona?
Plötsligt börjar Bengt prata om när han vann Veckorevyns novelltävling, långt innan första boken Dö som en man, sa jag (“var inte du med i redaktionsledningen?”) och hur han sedan själv satt i samma jury (“vi var alltid eniga”).
– Det måste i alla fall innebära att vi har rätt jobb, som frilansare. För folk läser ju fortfarande tidningar! Jag drivs inte av lust direkt. Jag tycker det är kul när det är kul, men om det inte är kul så skriver jag ändå. Om du hållit på så länge som jag kan du den här processen. Att skriva en bok är som att bygga en mur. När jag står och lägger min dagliga sten och murar känns det sällan storslaget eller ens särskilt lustfyllt. Det är bara en sten, samma sten som igår, samma sten som väntar imorgon. Men man måste ha det långa perspektivet levande i bakhuvudet, och veta att om sisådär ett år kan jag ta hundra steg bakåt och tycka att fan vilket mäktigt bygge det blev av alla de där stenarna – och dessutom är det förmodligen välbyggt. Jag hittar en väldig glädje och stolthet i det. Och jag kan uppleva en välsignelse i att jag är kvar, att jag är verksam, att jag inte gjort mig omöjlig, inte har krökat ner mig, inte sitter på hispan eller har hängt mig.
Han smuttar på kaffet. Förhållandet med författaren Helena von Zweigbergk är över och Bengt är numera tillsammans med en annan författare, Agnes Lidbeck, som för inte så länge sedan väckte debatt efter en DN-krönika om barn på museer.
– Skilsmässor är aldrig lätta. Men ibland finns det ingen annan utväg. Det är svårt att säga vad som var orsaken, säger han. Om du lastar för mycket i din plastkasse när du ska hem från mataffären och handtagen brister så är det svårt att säga om det berodde på Bregott-paketet, apelsinerna eller flaskan med olivolja. Men jag har fortfarande samma dagliga rutiner. Inte ens coronan har kunnat rucka på dem. Jag lever ett väldigt stillsamt liv.
