• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Helene Billgren: "Jag trivs här på min ­undergroundscen"

    Efter en stor, hyllad konstutställning och realityserien Äkta Billgrens på SVT har Helene Billgren rätt att andas ut. Nu ser hon tillbaka på fyra decenniers konstnärskap och undrar vad som ska hända härnäst.

    Så här i coronatider görs intervjun per telefon. Skype eller Teams är uteslutet, Helene Billgren avskyr allt som har med datorer och teknik att göra. Hon äger inga kort – såsom Icakort eller kort med koppling till apotek och klädföretag – men numera har hon i alla fall ett bankkort.

    För inte alls så länge sedan travade hon med jämna mellanrum iväg till bankens enda kontantkontor och hämtade ut en bunt sedlar.

    – Nu för tiden betalar jag med bankkortet när jag handlar. Men jag har aldrig hämtat ut pengar i en sådan där automat.

    Det senaste året har varit intensivt. Helene Billgren har både ställt ut på Liljevalchs i Stockholm och medverkat i SVT-produktionen Äkta Billgrens. Det senare tog mer energi än det första.

    – Hela projektet var ovant för mig. Jag har ju alltid varit ganska privat av mig. Jag bestämde mig för att sätta en gräns för vad jag vill dela med mig av. Det mesta av min medverkan är relaterat till mitt arbete. Teamet fick varken filma hemma hos mig, eller på mitt lantställe. Men det var jobbigt ändå. Jag hade så svårt för de där synkarna. När man ska sitta ner och berätta om vad som just hänt eller om en känsla som man har. Jag tycker att det är fånigt. Jag har så svårt att sitta stilla och bara prata, det passar inte mig. Jag gillar heller inte att se och höra mig själv på tv. Det är helt fruktansvärt. Men nu har jag förlikat mig med programmet. Det blev vad det blev.

    När vi talas vid har Kristina Lugn precis dött. Före intervjun promenerar jag med en vän, en konstvetare, som menar att Helene Billgren är konstens motsvarighet till Kristina Lugn. Med bara några få ord – eller i Helenes fall några streck med kolpennan – kan hon fånga en människa eller en känsla. Gemensam nämnare är också det raka språket. "Jag har försökt verka trevlig. Och lagom fotbollsintresserad", skriver Kristina. Helenes verk har titlar som "Jag vill också ha en flygvärdinna", "Hyresrätt, ej bostadsrätt" och "Politiska frisyrer". Och båda har sitt karakteristiska hår. Kristinas – rött och burrigt, Helenes – långt och oborstat.

    – Jag har faktiskt inte läst särskilt mycket av Kristina Lugn, men jag känner för att göra det nu. I samband med hennes död har ju hennes poesi publicerats i tidningarna och jag har blivit nyfiken.

    Tv-serien Äkta Billgrens, med ex- maken Ernst och dottern Elsa. Kan ses ännu en tid på SVT Play.

    Ateljén – ett andra hem


    Helene har sin ateljé i Konsthögskolans lokaler på Skeppsholmen i Stockholm. Här – på gångavstånd från hemmet, mitt i storstadens brus och ljud – trivs hon som bäst. Ateljén kallar hon sitt andra hem. Här äter hon sin lunch direkt ur kastrullen, hon kan inte jobba om hon inte har varm mat i magen. Dottern Elsa har sin ateljé några dörrar bort. Helenes ateljé är full av grejer. Tomma kassar. Avsparkade träskor med målarfärg på. Penslar i burkar. Papperstussar på golvet. Post it-lappar på väggen. Jag läser om en poet som hälsat på i Helenes studio. Helene bjuder på te och säger: "Tepåsen kan du slänga på golvet."

    I ateljén finns förstås också alla konstverk – men det är bara baksidan som syns. När Helene har målat klart vänder hon tavlan med motivet mot väggen. Hon vill inte titta på sina verk.

    Helene har tatuerat in en högst vardaglig inköpslista på armen.

    – Jag tycker att det är stressande, jag kommer hela tiden på saker som kan göras bättre, säger Helene och avslutar ­meningen med ett litet skratt. 

    Hon gör ofta så – låter det hon säger utmynna i ett fniss. Hon låter ung på rösten. I verkligheten är hon späd, och i vissa vinklar ser hon ut som en flicka. Hon har alltid hållit igång och tränat mycket. 

    – Så här i coronatider går jag inte på gym, utan jag gympar med Sofia på tv. Det är jättebra. Jag brukar styrketräna, och det blir man rätt stel av. Men tack vare Sofia har jag blivit smidigare.


    Tyst och blyg

    Helene föddes 1952 i Norrköping men flyttade som nioåring till Mölndal utanför Göteborg. Föräldrarna var inte särskilt konstintresserade, men själv pysslade hon med klippdockor, penntroll och bokmärken. Hon beskriver sig som tystast i klassen och bävade för att behöva hålla föredrag. Blygheten har varit ett karaktärsdrag också i konsten – Helene har alltid stått på de skygga flickornas sida. 

    Många associerar Helene Billgren till kolteckningar med tjejiga motiv. Hon ritar flygvärdinnor, kurviga sjuksystrar och unga flickor med hästdrömmar. Flickböckerna spelar en framträdande roll. Det är mycket Kitty- och Vi fem-referenser. Teckningarna kretsar runt kvinnorna och deras liv. Det är vardagsnära och hög igenkänningsfaktor. Kärleken och mammarollen tar förstås stor plats. Men också ensamheten. Den ensamma flickan som står och tittar på ett berg är kanske Helenes vanligaste motiv.

    Jobbigt att måla

    På senare år har hon övergivit kolteckningarna för att satsa på måleriet. Ibland frågar hon sig varför. Själva processen att måla är inte särskilt trevlig, säger hon. Hon blir geggig, och det är både fysiskt och psykiskt påfrestande.

    – Jag måste påminna mig om att jag börjar bli gammal. Jag kan jobba stenhårt i ateljén, och sedan undrar jag: Varför är jag så trött? Och så kommer jag på att jag har målat i tre timmar i sträck. Måleriet är underbart, men också fruktansvärt. Det är krångligt med alla färger. Ofta undrar jag om det är värt det. Men när allt faller på plats, då känner jag: Ja, det är det.

    I sin konst har Helene alltid varit dragen åt "både och". Till det där ögonblicket mitt emellan. Tar flickan av eller på sig kläderna? Gråter hon av glädje eller av sorg? Springer hon mot något bra eller från något dåligt?

    – Jag gillar den där ambivalensen. Det röda korset – som både signalerar fara och hjälp. I det mellanrummet har jag velat vara, det är mitt sätt att berätta. Jag är sådan själv. Jag kan pendla snabbt från glädje till sorg.

    I en svart anteckningsbok har Helene skrivit upp vartenda konstverk som hon någonsin har sålt. Vem som köpte, vad det kostade och hur många procent galleristen tog. En guldgruva när hon ska ha utställning – då vet hon vart hon ska vända sig om hon vill låna in verken igen.

    – Verken är ju mina små bebisar. Jag vill gärna ha koll på vart de tar vägen. Om jag ser att ett av mina konstverk är till salu på Auktionsverket kan jag minnas köparen och tänka: "Jaha, så du ska göra dig av med det nu?"

    Helene är van att befinna sig i offentlighetens ljus, både som konstnär och som ena halvan av Sveriges kanske mest kända konstnärspar – i 30 år var Helene gift med konstnären Ernst Billgren. De träffades på Valands konsthögskola och levde ett tryggt familjeliv i flera decennier. De delade säng, vardagsliv,
    ateljé och tankar. Men för några år sedan skilde de sig. Ernst hade träffat en annan kvinna. "Min värld rasade samman", säger dottern Elsa i dokumentären.

    – Idag har jag och Ernst en jättebra relation, men så var det förstås inte direkt efter skilsmässan. Om jag har ett problem kan jag ringa till honom och gråta en skvätt. Och så säger han några lämpliga ord och så är allt bra igen. Det är skönt att vi kan ha det så.

    "Fortfarande långt bakom Ernst"

    Den kända konstnärsduon, ja. Men under familjeåren var det definitivt Ernst som syntes mest. Min kompis, konstvetaren, menar att Ernst är tekniskt skicklig och en duktig entreprenör – hans målningar säljs för flera hundra tusen kronor – men att det är den känsliga Helene som är den verkligt begåvade. Hade de en Sigrid ­Hjertén–Isaac Grünewald-relation, där ­Helene fick stå tillbaka?

    Nja, säger Helene. Hon gör en liknelse med skådespelare och scener:

    – Ernst har stått på de stora scenerna – på Operan och Dramaten. Jag har hållit till i en källarteater. Och jag har trivts med det. Jag både gillar och inte gillar att stå i rampljuset. Jag gör gärna gästspel på Dramaten, men jag trivs ändå bäst i källarteatern. Dessutom är det inte synd om mig. När jag var ihop med Ernst var jag representerad av ett jättebra galleri – Andréhn-Schiptjenko. Jag var nöjd och glad och kände ingen längtan till ett annat liv. Jag är basisten i rockbandet, jag kommer aldrig att vara lead singern.

    Men nu har du ändå blivit något av en lead singer, dina verk har blivit jättedyra.

    – Jag veeet. Allt är på gott och ont. De höga priserna kommer med den så kall­ade framgången. Men jag ligger fortfarande långt efter Ernst.

    Livet efter skilsmässan är olikt det gamla livet. Dessutom har ju alla barnen flyttat ut. Numera lagar Helene potatis till en person.

    – Ja, det är verkligen annorlunda. Nu är jag ensam och har ingen att snickesnacka med på kvällarna. Det jobbigaste med att leva ensam är att man måste göra allt själv. Man måste ta tag i jobbiga, praktiska saker. Som när det droppar under diskbänken och man fattar ingenting. När man lever i en relation kan man ju lämna över vissa saker till den andre. Man delar på ansvar och börda. Jag fixade den där grejen under diskbänken, det gick ju bra till slut. Men det är jobbigt att själv vara in charge för allting. Att man måste bestämma allt själv – både vad gäller det konstnärliga och det privata.

    Med åren har relationen med de tre barnen, nu vuxna och utflyttade allihop, också blivit annorlunda. När man tittar på Äkta Billgrens får man intrycket att de är tajta och har en fin sammanhållning.

    – Gemensamma intressen är viktiga för familjerelationer och vänskap. Att man gör saker ihop, inte bara pratfikar. När Sigge och Ernst började spela golf så hängde jag på. Jag var inte alls intresserad av golf till en början, men jag tänkte att det var ett bra sätt att umgås. Jag tränade som en galning, jag övade med lätta gummibollar i ateljén och jag slog på träkottar, som är identiska med golfbollar, ute på landet. Jag blev en helt okej golfspelare och fick till slut runt 25 i handicap.

    Stilikon i vingliga klackar

    Dottern Elsa beskriver sin mamma som "före sin tid", och numera kan väl Helene snarast liknas vid en stilikon – framför allt för vintagegenerationen. Hon är alltid lika uppseendeväckande klädd. Vida byxor, kort kjol, för tajt t-shirt, pälsjacka, vingliga klackar, överdimensionerade glasögon, mycket läppstift och så vidare. Det är färgglatt och too much. Men alltid lika coolt. På hennes överarm sitter den ofta uppmärksammade, tatuerade inköpslistan: "2 l mjölk, smör, bröd, ägg toapapper, fil".

    – Men under coronan orkar jag inte bry mig om stil. Jag tar på mig det som är bekvämt. Den här pandemin gör mig deppig och låg. Jag tycker att livet smulas sönder i och med coronan. Av allt man har bestämt blir det väldigt lite. Man skulle kunna tänka att man kan jobba ostört och få jättemycket gjort, men det blir ju inte så. För att man går ner i energinivå när man inte träffar några andra människor. Jag har högt blodtryck, som jag medicinerar för, så jag är lite av en riskgrupp.

    Sedan hon blev utbränd för några år sedan är hon ännu mer mån om att ta hand om sin hälsa.

    – Jag trodde att jag hade blivit dement. Jag blev plötsligt väldigt känslig för ljus. "Jag måste byta kylskåp, vad högt det brummar" och "Varför har grannarna skaffat en robotgräsklippare, den låter ju något alldeles förfärligt!" Jag orkade knappt lyfta armen mot munnen när jag skulle äta. Och jag drabbades av yrsel. Jag var tvungen att börja ta det lugnt. Och jag kan fortfarande inte scrolla på mobiltelefonen. Det klarar inte min hjärna av. Jag måste ständigt vara försiktig. Det är som att ha stukat foten. Har man gjort det en gång är det lättare att trilla dit igen.

    Vi pratar om drömmar och nya projekt. Hur ska hon kunna toppa Liljevalchs? undrar jag.

    – Jag har aldrig haft några storslagna drömmar. Jag trivs här på min ­undergroundscen. Allt kanske slutar med att jag målar av citroner? Det vore rätt skönt – skita i alla känslor och uttryck. Men jag tror nog inte det, det är liksom inte riktigt jag.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!