• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Anna-Lena Brundin: "Stress och sorg är en vedervärdig kombination"

    Brustet hjärta är inte bara en sentimental schlagerkliché. Det är också en livsfarlig sjukdom. Den drabbade komikern Anna-Lena Brundin. Idag vet hon att den berodde på åratal av stress och obearbetad sorg.

    Anna-Lena Brundin: "Stress och sorg är en vedervärdig kombination"
    För några år sedan hade Anna-Lena en nära döden-upplevelse. Foto: André de Loisted

    Det är i coronapandemins upptakt jag kontaktar Anna-Lena Brundin och ber om denna intervju. Har hon någon lucka i kalendern? Jodå, bistert konstaterar hon att livet just blivit en enda bråddjup jättelucka. Alla framträdanden är inställda i månader framöver. Konferencieruppdrag, stå upp-föreställningar, föredrag, jazzkonserter – allt har försvunnit.

    Men när jag träffar henne en vecka senare på ett kafé i Malmö har hon precis fyllt igen jätteluckan. Hon vill göra en insats i pandemikrisen och har gått in som timanställd i vården. Stand up-scenerna har bytts mot demensboenden. Anna-Lena har blivit vårdbiträde och det inte enbart av medborgerlig pliktkänsla – hon tycker det är ett genuint roligt jobb.

    – I tjugoårsåldern arbetade jag i långvården för att få ihop pengar till alla kurser och lektioner jag tog i sång, dans, mim, teater. Jag trivdes så bra att jag funderade på att bli sjuksköterska. Men sedan tog artistlivet fart.

    Nu går hon bredvid och lär sig av folk som jobbat i 40 år, lika länge som hon skulle ha hållit på om hon då hade valt sjukvården istället. Hon är full av beundran för sina nya kollegors kunnande och handlag med människor.

    – Alla borde jobba i vården ett tag. Det rådet brukade jag ge mina barn: Ni behöver inte göra lumpen men ni borde gå in i äldrevården en sväng. Där lär man sig vad livet handlar om.

    Det gick alltså inte många dagar innan Anna-Lena Brundin hade fullt i kalendern igen. Ändå ser hon numera till att inte pressa in lika mycket som tidigare. För något år sedan fick hon en kraftfull varning, en nära döden-upplevelse i ord­ets konkreta mening.

    Brustet hjärta orsakas av lång­varig stress i kombination med sorg ­eller andra obearbetade känslor. Foto: André de Loisted

    Fick ont i bröstet

    Hon drabbades av så kallat brustet hjärta. Den medicinska termen är takotsubo och kommer från Japan där tillståndet först upptäcktes. Det orsakas av lång­varig stress i kombination med sorg ­eller andra obearbetade känslor. Till slut ­möter man ett stressmoment för mycket, hjärtat sviktar och man kan vara lika illa ute som vid en hjärtinfarkt.

    – Det hände efter premiären på en ny stand up-föreställning. Det är alltid fruktansvärt nervöst att testa nyskrivet material, och den här gången gjorde jag något som jag aldrig gjort förut. Jag tog två betablockerare innan jag gick upp på scenen.

    – Framträdandet gick jättebra och jag körde hem lättad och lycklig. Jag tänkte till och med fira med att smygröka en cigarett eftersom Sigge inte var hemma, berättar Anna-Lena och syftar på sin sambo, författaren och musikern Jan Sigurd.

    – Men i bilen fick jag otroligt ont i bröstet. Det strålade ut i armen. Hemma blev det bara värre och värre. Jag trodde det var panikångest. För det kunde inte vara hjärtinfarkt. Jag hade nämligen precis gjort en grundlig hälsoundersökning och fått veta att jag hade hjärta och kärl som en tonåring.

    Till slut tog hon sig till akuten där läkarna tyckte att allt tydde på hjärtinfarkt. Anna-Lena tjafsade emot och sa att hon hade papper på att hjärtat var i toppskick.

    Det är lätt att ta miste. Brustet hjärta har symtom som liknar dem vid infarkt. Men när allt var klart för ballongsprängning visade det sig att hon inte hade några förträngningar i kranskärlen.

    – Det var ingen infarkt! Mitt i alltihop var jag lite nöjd att jag hade haft rätt.

    Självmedicinerade

    Vid brustet hjärta är det inte problem med blodtillförseln, däremot har hjärtat ändrat form, tappat kraft och jobbar långt under full kapacitet. Tillståndet hävs med blodförtunnande medel och ­betablockerare.

    – Det som räddade mig var att jag hade tagit de där två pillren före föreställningen. Jag hade självmedicinerat utan att veta om det.

    Här är Anna-Lena 14 år gammal och har kommit på att hon kan få folk att skratta på roliga timmen. Hon vill bli komiker – eller författare. Foto: Privat

     Är som Piff och Puff

    Anna-Lena ordinerades även terapi och gick hos en kurator som snabbt kunde nysta upp sambanden. Dels hade Anna-Lena stressat i decennier, dels låg hennes skilsmässa åtta år tidigare och spökade i det undermedvetna. Hon tyckte att hon lämnat den bakom sig men hon hade egentligen aldrig bearbetat sorgen.

    – Stress och sorg är en vedervärdig kombination. Nu fick jag älta separationen. Kuratorn hjälpte mig också att tyda mina drömmar. En handlade om att jag irrade runt i New York och höll på att missa flyget hem. Jag hade sopsäckar fulla med grejor som jag inte visste var jag skulle göra av. Till slut hittade jag några personer som motvilligt gick med på att förvara dem. Men då hade jag inte pengar så det räckte för att ta mig till flygplatsen.

    – Kuratorn tyckte det var glasklart: "Du stressar, oroar dig för pengar och släpar runt på en massa bråte."

    Anna-Lena var gift i 25 år, och när hon och exmaken gick skilda vägar träffade de båda nya partner relativt snabbt. Anna-Lena blev ihop med Sigge som hon hade haft en kort men minnesvärd romans med när hon var 19. De har en stark relation.

    – Sigge och jag är som Piff och Puff, vi passar så bra ihop och har så roligt. Men jag har insett att jag samtidigt gått och malt gamla oförrätter och svek från mitt äktenskap. Att jag inte sörjt färdigt över det som också försvann med skilsmässan – ett stort hem med mycket folk, barn, husdjur.

    – Efter terapin ringde jag upp min exman och sa: "Du, det är lugnt nu! Jag har fått frid i själen och gått vidare."

    Han gick bort året efter hennes hjärtdramatik.

    – Jag hann hälsa på honom på sjuk­huset innan han dog och tacka för allt som varit bra. Jag är väldigt glad för det. Allt är förlåtet.

    Även rent praktiskt har hon rensat ut. Bort med steppskor, tåspetsskor och flamencoskor, ut med klarinett, ukulele och basfiol.

    – Jag pressar mig inte längre med att sätta upp mål som att lära mig tre instrument på ett år och sådant. Nu fokuserar jag på gitarr, går kurs på nätet. Det är vad jag verkligen vill lära mig. Om man övar varje dag blir man bättre och bättre.

    Tioåriga Anna-Lena och hennes lillebror Peppe hjälper pappa med torgförsäljningen på Mårtenstorget i Lund. Foto: Privat

    Hjälpt av psykolog

    Anna-Lena växte upp i Lund. Pappa var något så ovanligt som knalle, alltså marknadsförsäljare, mamma jobbade på tvätteri. Den starka ambitionen, att hela tiden lära mer och nytt, bredda sitt register, fylla sin tid, att mycket handgripligt jobba för att förverkliga sina drömmar, verkar Anna-Lena ha haft med sig sedan barndomen.

    På roliga timmen upptäckte hon att hon kunde få folk att skratta. Som tolvåring skrev hon i sin dagbok: "När jag blir stor vill jag bli komiker eller författare." Hon blev båda delarna och mer därtill.

    – Pappa ville att jag skulle bli läkare, så jag såg till att ha femma i det mesta för att han skulle hålla flabben. Samtidigt sjöng jag i kör, tog pianolektioner, teaterlektioner, dansade balett, övade akrobatik och höll på med allt möjligt. Jag var aldrig hemma före tio på kvällen. Det var för att finansiera allt det som jag redan i gymnasiet började jobba extra i vården.

    Hur hon hann? Anna-Lena säger att hon alltid varit bra på att ha hundra bollar i luften. Men möjligen hängde själen inte riktigt med då heller för hon drabbades av bulimi, något som hon skildrat i boken Nej tack, jag åt nyss.

    Där figurerar också en kille vid namn Jan (Sigurd alltså) som hon blir störtkär i. Han är 23 och i 19-åriga Anna-Lenas ögon en intellektuell gigant. Hon vet inte hur man talar med en sådan och blir helt stum – något som förefaller osannolikt idag för alla som hört den snabbpratande komikern Anna-Lena Brundin. Så förhållandet ebbar ut efter en sommar.

    Ätstörningen tar hon sig ur med hjälp av en terapeut.

    – Mamma körde mig till akuten sedan hon hittat mig liggande i fosterställning efter att ha ätit tre dödbakade limpor. Och där blev jag tagen på allvar! Psykologen jag fick träffa betydde mycket för mig, säger Anna-Lena.

    Hon sökte till scenskolan och blev knäckt när hon inte kom in. Men ödet sammanförde henne istället med Lill-Marit Bugge, en gränstänjande norsk skådespelare och festivalfixare som uppmanade henne att skriva egna pjäser så att hon själv kunde få huvudrollen. Det gjorde hon.

    Resten är underhållningshistoria: Anna­-Lena och Lill-Marit kör folkabuss till ­Berlin, bor i råkall jättelägenhet, lever på vitkål, turnerar i flera år i Västtyskland med gemensam undergroundföreställning, drar till Stockholm, blir programledare i tv och Nancy & Carina med svenska folket. 

    – Det var så jag tog mig in i artistbranschen – genom att skriva själv, arrangera själv, köra bilen själv, hålla på med allt själv. Man bara gör! säger Anna-Lena.

    Coronaviruset satte allting på paus. Foto: André de Loisted

    Klassiskt riskbeteende

    Känslorna har kanske inte alltid djupanalyserats utan snarare omvandlats till olika artistiska uttryck.

    – Jag hade en annan pojkvän i 20-årsåldern. Vi var på Rådhusplatsen i Köpenhamn tillsammans när han blev knivmördad. Han gick emellan och försökte avstyra en misshandel. Det var efter det jag började sjunga Édith Piaf, för att få ut min sorg.

    Hon sjöng in en skiva, sedan ett par till i andra musikgenrer, skrev sin första bok, träffade den blivande maken, gifte sig och födde barn. Han hade redan ett spädbarn från en tidigare relation, ett barn som Anna-Lena "adopterade i sitt hjärta".

    Hon var jongleringsmästaren som skötte hemmet, barnen och rattade en skenande karriär, ofta med flera föreställningar om dagen. Det var stressigt men hon kände sig stark och gillade den husmoderliga tillvaron med gympapåsar och matlagning.

    – Jag har en omvårdande gen, jag tycker om att ta hand om folk, konstaterar hon.

    Kreativ, omhändertagande och med en jag fixar allt själv-attityd. Då blir det mycket gjort. Men det är också ett klassiskt kvinnligt riskbeteende – att ställa sig själv sist i priokön.

    – Genom åren har folk sagt till mig att jag borde yoga eller meditera. "När fan ska jag hinna det?" har jag tänkt.

    Så kroppen har protesterat förr. Direkt i samband med skilsmässan fick Anna-Lena diabetes. Hon har också haft artros och ger mig en privat komisk föreställning där på kaféet om hur det var:

    Sattes på paus

    – Jag fick artros i ena knäet och valde att bekosta en operation själv. Samtidigt ville jag åtgärda hallux valgus i foten, så att allt skulle kunna fixas under samma narkos. Ett ingrepp i varje ben. Jag hade tre föreställningar i Värmland precis efteråt.

    – Första giget stod jag upp i en timme. Blodet samlades i benen så när publiken hade gått stod jag kvar utan att kunna röra mig. Arrangören och några till fick välta mig som en planka och bära bort mig. Jag fick ligga med benen högt och nästa föreställning fick jag göra sittande.

    – Jo, jag överskattar lätt mina krafter, framför allt fysiskt.

    Hjärtat återhämtar sig när man drabbats av takotsubo. Anna-Lena var snart tillbaka på sin höga energinivå men hon har en lägre stresströskel nu. Att lämna scenen har det dock inte varit tal om, trots den stora anspänningen.

    – Det går inte att vara borta från stand up ens i två månader, då blir jag alldeles för nervös. När man känner ett flow tillsammans med publiken, då är det värld­ens roligaste jobb. När det inte funkar är det världens sämsta jobb. Innan man går upp på scenen är det fruktansvärt, men efteråt är det alltid värt plågan. Som med vinterbad ungefär.

    Det inget annat har lyckats med, det fixade coronaviruset: att sätta Anna-­Lena Brundin på paus. En kort paus med dock – en chans att tänka om. Hon resonerar högt för sig själv över kaffekoppen:

    – Jag har ju tänkt ibland att hade jag fått ett liv till så skulle jag ha blivit sjuksköterska. Och nu har jag fått ett nytt liv hastigt och lustigt. En spark i baken. Jag kanske ska börja på en utbildning ändå? Fast då är jag klar när jag är 64. Då måste jag ju jobba tills jag blir 70! Hm, jag kanske ska välja undersköterska istället. Tja, vi får se. Allt är möjligt! 

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!