Prinsessan Christina: ”Farfar stängde dörren om sin sorg”

I kung Gustaf VI Adolfs våning på Kungliga slottet hängde under många år en målning av en finlemmad, vacker ung kvinna. Prinsessan ­Christina stod ofta och beundrade porträtt­et när hon som barn var på besök hos sin farfar. Att det föreställde hennes farmor, kronprinsessan Margareta som dog 23 år innan hon själv föddes, fick hon dock mer eller mindre räkna ut på egen hand. Varken farfar, kung Gustaf VI Adolf, eller någon av de andra vuxna i familjen kommenterade någonsin målningen. Inte heller som vuxen kände prinsessan Christina till något mer om sin farmor än vad gemene man gjorde: att hon var av brittisk börd och hade dött hastigt. 

– Med tilltagande ålder började jag som de flesta andra fundera på min familjehistoria. Eftersom min far dog så tidigt var släktkedjan redan från början bruten. Det gjorde det extra intressant att försöka komma närmare kvinnan som jag bara sett på målningar och fotografier. Jag ville få en mer fullödig bild av den här personen som jag aldrig fick träffa, säger prinsessan Christina.

Exklusivt arkiv

Som medlem av familjen Bernadotte har hon exklusiv tillgång till ett familjearkiv som enligt Gustav VI Adolfs vilja inte kommer att öppnas för utomstående förr­än år 2035. Arkivet visade sig vara en guldgruva för prinsessan Christina och kulturskribenten Carl Otto Werkelid. Carl Otto är medförfattare till boken som blev slutresultatet av forskningsprojektet. Oräkneliga timmar satt duon i slottets Bernadottebibliotek och gick igenom brev, kort, fotografier och klippböcker som utgjorde viktiga ledtrådar till vem kronprinsessan Margareta var som person. De kunde snabbt konstatera att hon varit en särdeles flitig brevskrivare. Efter hennes död skickade många släktingar och vänner som kronprinsessan brevväxlat med tillbaka breven hon sänt dem för bevarande åt eftervärlden. Tack vare deras samvetsgrannhet kunde Christina över hundra år senare ta del av sin farmors korrespondens.

– Ibland blev jag förvånad, ibland glad och ibland rörd till tårar när jag läste breven. De innehöll många känslor och funderingar. Ofta skrev hon breven direkt på någon händelse. Att läsa dem var nästan som att läsa en dagbok och själv få vara med om händelserna som hon beskriver.

Brevväxlade med drottningen

En av Margaretas första brevvänner var faktiskt hennes farmor, drottning Victoria av Storbritannien och Irland. Drottningen hade god kontakt med Margareta och hennes två yngre syskon som ibland anförtroddes i sin farmors vård när föräldrarna, Arthur, hertig av Connaught, och hustrun Louise, var ute på resor. Familjen tillbringade mycket tid utomlands. Det kungliga residenset Bagshot Park utanför Windsor var deras bas, men under flera år bodde de i Indien respektive på Irland. 

I januari 1905 lämnar familjen Bag­shot Park för en längre resa med anledning av att prins Arthur ska inspektera de brittiska trupperna i Egypten och ­Sudan. Under festligheter i den egyptiska ­vicekonungens palats i Kairo möter 23-åriga Margareta, eller Daisy som hon ­kall­as inom familjen, för första gången den jämngamla svenska kronprinsen Gustaf Adolf. Han befinner sig i Egypten för att studera arkeologi och delta i utgrävningar.

Margaretas exalterade brev till en vän­inna hemma i England kan en gång för alla avfärda tidigare spekulationer om att äktenskapet mellan de unga kungligheterna skulle ha varit arrangerat. 

Inom en månad efter sitt första möte är de förlovade. Prinsessan Margareta skriver till sin väninna:

“Aldrig i mina vildaste drömmar hade jag kunnat trott att någon kunde vara så fulländat lycklig och nöjd. Jag ler hela tiden av pur glädje och fröjd, och det är lika illa med honom, värre, han är ganska så hopplös”, skriver Margareta till en väninna. I brevet skildrar hon hur hennes tillkommande samma morgon uppvaktat henne med en bukett rosor:

“Gustaf satte en vacker diamant- och safirring på mitt finger just som jag böjde mig över rosorna och vi kysstes för första gången.”

 Delar lyckan

Båda föräldraparen delar sina barns lycka – inte minst kronprins Gustaf Adolfs mor,  Victoria, som ett par år senare blir drottning av Sverige. Hon och den blivande svärdottern utvecklar snabbt en nära relation.

– Det som slog mig när jag gick igenom breven var hur oerhört varm tonen mellan dem var från första början. Jag tror att kronprinsessan Victoria tyckte det var fantastiskt att få uppleva den djupa förälskelsen mellan sin son och Margareta. Det hade nog inte varit på samma sätt när hon själv gifte sig med min farfarsfar. Det giftermålet var av allt att döma mer av ett konvenans­äktenskap.

Det nyförälskade paret förspiller ingen tid. Fyra och en halv månad efter det första omvälvande mötet i Kairo gifter de sig i St Georges kapell i Windsor. Tio månader senare blir de föräldrar till sitt första barn, Gustaf Adolf, som med tiden ska komma att få fyra syskon. Margareta meddelar officiellt att hon själv ska amma sin nyfödda son.

– Det stämmer väl in med den generella bilden som jag har fått av min farmor, att hon var en framsynt och modern person. Jag tror att hon ville visa att hon var en vanlig kvinna som själv tog hand om och uppfostrade sina barn.

Av Gustaf Adolfs farföräldrar, kung ­Oscar II och drottning Sofia, hade kronprins­paret fått Sofiero slott utanför Helsingborg i bröllopsgåva. Margareta finner sig snabbt tillrätta på Sofiero men konstaterar kritiskt att “en byggnad som står direkt på grus, ser ofärdig, till och med ful ut”. Med liv och lust går hon in för att sätta sin prägel på slottet, såväl invändigt som utvändigt. Den murriga interiören ersätts snart av ljusare färger. Men det är allra främst utomhus som Margareta förändrar och förskönar Sofiero. 

Sedan barndomen i England bär hon med sig ett stort trädgårdsintresse som hon nu får fullt utlopp för. Med en aldrig sinande entusiasm planterar hon rhododendron och anlägger stenpartier, omfattande blomsterplanteringar och ett köksland. I två böcker delar hon med sig av såväl sina framgångar som misstag inom trädgårdsområdet. 

När äldsta sonen Gustaf Adolfs barn gör sina årliga sommarlovsbesök på Sofiero är deras farmor sedan länge död, men slottsträdgården prunkar fortfarande av buskar och växter som hon en gång planterade enligt noggranna skisser. 

Prinsessan Christina minns sommardagarna på Sofiero med ett leende.

– Det var väl meningen att jag och mina syskon skulle hjälpa till i slottsträdgården. Man fick sin blomsterkorg på armen och en sekatör och sedan skulle man göra det som farfar sa åt en att göra. Men uppriktigt sagt tror jag inte att vi vare sig var särskilt ivriga eller duktiga på trädgårdsarbete. 

 

Önskemål om begravningen

Då kronprinsessan Margareta vid 32 års ålder skriver ner önskemål kring sin egen begravning får blomsterutsmyckningen en egen punkt. “Låt inga vissnade blommor finnas omkring min grav. Hellre inga blommor alls än vissna. Ingenting är så vemodigt. Plantera alla de vackraste växter runt omkring, men låt icke döda avskurna blommor ligga där”, instruerar hon sina efterlevande. 

Föga anar hon att riktlinjerna för begravningen ska komma till användning inom bara några år.  Sex år senare, den 1 maj 1920, dör hon 38 år gammal i sviterna av en öroninflammation, gravid i åttonde månaden med sitt sjätte barn. 

Christina tror att familjetraumat kring det plötsliga dödsfallet var orsaken till att farfar, kung Gustaf VI Adolf, inte ville prata om sin avlidna hustru.

– Jag kan inte se någon annan förklaring. Varför skulle det annars ha blivit så tyst kring min farmor? En man i min farfars ställning kunde inte bryta ihop och grotta sig ner i förtvivlan. Dessutom hade han fem barn som behövde hans stöd. Jag tror att han inte såg något annat alternativ än bita ihop och gå vidare. Han stängde dörren om sin sorg och öppnade den aldrig igen.

Kronprinsen dog i flygkrasch

Historien har ibland en kuslig förmåga att återupprepa sig. 1947 omkom Christinas och nuvarande kung Carl Gustaf XVI:s pappa, kronprins Gustaf Adolf, i en flygolycka i Danmark. Han var 40 år när olyckan inträffade och liksom sin mor,  kronprinsessan Margareta, lämnade han efter sig fem minderåriga barn.

Prinsessan Christina ser ingen skillnad i hur de två familjetragedierna hanterades.

– Nej, och det är väl kanske det mest plågsamma. Även efter min fars död blev det väldigt tyst, åtminstone för mig och min bror som i motsats till våra äldre systrar inte hade några egna minnen av den där glada, lekande pappan som han sägs ha varit. I likhet med min farfar stängde vår mor dörren om det förflutna och fokuserade på att ta hand om sina barn.

Christina var bara drygt tre år när hon blev faderlös. Med tanke på att hon aldrig fick möjlighet att tala med pappa Gustaf Adolf om sin farmor är hon än mer tacksam över vad hon genom idogt botaniserande i arkiven har lyckats få fram.

Kronprinsessan hann med imponerande mycket under sitt korta liv. Exempelvis var hon en skicklig konstnärinna. Hennes många kvarlämnade målningar är numera utspridda inom familjen. 

Hon startade också flera olika välgörenhetsprojekt. Christina tog över ordförandeklubban efter sin farfar i Kronprinsessan Margaretas minnesfond och har även varit hedersordförande i Kronprinsessan Margaretas Arbetsnämnd för synskadade, utöver sitt mångåriga ord­förandeskap i Röda Korset. 

Flera likheter

Men likheterna mellan prinsessan Christina och hennes farmor tycks inte sluta i det gemensamma humanitära engagemanget.

– Ett drag från min farmor som jag kanske kan känna igen hos mig själv är att hon hade en tendens att betrakta livet ur en praktisk synvinkel.

– Ja, det fanns inget känslopjunk hos kronprinsessan Margareta. Hon var väldigt lösningsorienterad och det gäller nog dig också, instämmer Carl Otto Werkelid.

När Christina för drygt tre år sedan började gräva i arkiven visste hon knappt någonting om sin farmor. Idag har den tidigare så diffusa figuren i familje­historien stigit fram ur anonymiteten och blivit en riktig människa av kött och blod.

– Jag är ganska nöjd med den bild jag har fått av Margareta. Men det är klart att det hade varit väldigt spännande att få träffa henne, vilket jag ju gott och väl hade kunnat göra om hon hade fått leva ett normallångt liv. Jag tror att hon skulle ha blivit en förtjusande farmor.