Jessika Gedin: “Jag har noll tävlingsinstinkt”

Jessika Gedin gillar att vika tvätt, helst tröjor, det är hon fruktansvärt bra på. Och skulle det ligga en tröja lite slafsigt i en klädaffär så är hon genast där. Rättar till, viker snyggt. 

– Jag är jättebra på att vika kläder. Jag tycker det är lugnande. Och jag gillar inte stökighet, säger Jessika Gedin och ler sitt stora leende.

Hon beställer in en kanna te på Grand Hôtel i Stockholm (Jessikas favoritplats) och vi slår oss ner i en mjuk soffa. 

En annan bra plockfavorit, fortsätter hon, är att sortera böckerna i ny ordning, som i “en känslomässig”, eller efter vilken epok de spelat en särskild roll i hennes liv, eller enligt principen “det här skulle jag rädda först om det skulle börja brinna”. 

– Men det är alltså ingen jävla Marie Kondo (en inredningsguru som gärna rensar ut, reds anmärkning), det handlar inte om att rensa utan om att sortera, ­säger Jessika och ler, ett leende som liksom sitter kvar under hela intervjun.

Det stora hårburret är uppsatt, läppstiftet på, kostymen går i blått. Vi inleder intervjun med hur svårt det var att få till den, hördes gjorde vi redan i november när Jessika förklarade att hon snart skulle behöva lägga sig i fosterställning. Det är nämligen standard efter att hon arbetat med SVT:s Nobelfestsändning som hon nu jobbat med sedan 2012. 

– Det är så roligt men intensivt, mycket som ska läsas in och förberedas. Det är kul också att jobba ihop, Nobel är verkligen ett grupparbete. Men efteråt är man helt slut, är mest intresserad av vad man ska äta och vilken tv-serie man ska titta på. 

Nu är det februari och livet lite lugnare, Jessika jobbar med förberedelserna för årets första Babel. Programledare har hon varit även där sedan 2012. Då fick hon frågan om hon ville ta över efter ­Daniel Sjölin. Att intervjua i tv var nytt för henne. Kul, tyckte Jessika. Så hon gjorde som hon alltid gjort, på sitt sätt. 

– I tv ska man ju vara på ett speciellt sätt, ta plats, använda stora gester. De tyckte att jag var lite för lågmäld. 

Så du ändrade dig?

– Nej, man kan inte uppfostra en 42-åring, säger Jessika och fortsätter le. 

Böckerna visade vägen, det har varit hennes skola, någon akademisk examen har hon inte (“jag har inte vetat vad jag skulle bli så varför skulle jag då läsa på universitetet?”). Det är i böckerna hon hittar nyckel, ingången till intervjuerna.

– Du har fått en ganska stor nyckel till en annan människa när du läser en bok denne skrivit. 

Och hon är uppskattad som intervjuare, tv-krönikören Johan Croneman utnämnde henne till Sveriges bästa intervjuare, för att hon verkligen fördjupade intervjuerna, kunde konsten att lyssna.

– Det var verkligen en fin komplimang.

Så vad är tricket? 

– Jag vet inte, men grundläggande handlar det om att vara genuint nyfiken. Och påläst. Jag går aldrig in i en intervju utan att vara förberedd till tänderna. Men intervjuteknik är inget jag tänker särskilt mycket på, jag bara gör. 

Det har varit mantrat i livet: “Jag bara gör”, på eget vis.  Lillasyster och sladdis är hon så “det var färdiguppfostrat”. Jessikas storasyster Eva var sju år äldre, brodern Staffan elva och storasyster Annika tretton.

– Jag var omgiven av så många syskon så jag kunde härma det jag gillade och undvika det som inte hade funkat så bra. Som sladdbarn kan man flyta mer med. Det var inte så strikta regler.

Insåg att hon var medelmåttig

En stor familj med mycket diskussioner, kärlek och närhet, men i tonåren var den lite mindre när syskonen flyttade. Jessika blev kvar med mamma i Härnösand.

– Mamma och jag hade en bra rytm, vi trivdes bra tillsammans, skötte oss själva. Det var inga regler, mamma litade på mig, la sig inte i alls, säger Jessika. 

Drömmen var att bli skådis, Jessika hade sett Harpo och bröderna Marx. Spelade komedier av Dario Fo i amatörteatern i Härnösand. 

– Jag tror jag gillade teater eftersom det gav en möjlighet att leva alla liv samtidigt, att inte behöva välja vem man ska bli.

Teaterdrömmarna tog henne till Stockholm, Jessika hoppade av gymnasiet för att bli skådespelare. I Stockholm fanns alla syskonen så det var självklart att även Jessika skulle dit.  Två år på Teater­verkstan blev det. Sedan insåg hon att hon var medelmåttig. 

– Det var ingen stor grej men jag insåg att jag aldrig skulle bli bäst.

Kreativitet och misslyckande

Så hon la ner, började med annat. Har aldrig varit typen som skriver ner sina mål och bestämmer vägen dit. 90-talet var hypertrendigt, Stockholm kokade av livslust, av känslan av att allt var möjligt, tv-kanalerna exploderade, först TV4 sedan ZTV, Stockholm var fyllt av klubbar och coola innemänniskor, och en av dem var Jessika. Hon tog sig an projekt “bygga kläder och smycken av trä, glas­fiber, stål och textiler”. En av dem hon designade kläder och smycken för var 90-talsikonen Camilla Henemark.   

– Det var roligt men lönade sig inte, jag gick i konkurs efter några slitsamma år. 

 Så hon försörjde sig på extrajobb, servitris, krokimodell, fotoassistent, ströjobb i väntan på vad man egentligen skulle göra. Böckerna blev stigfinnare och Jessika började skriva för tidskriften Allt om böcker och för tidningen Elle. Så startade hon och systern Eva bokförlag, uppvuxna som de är i en bokfamilj där farmor var litterär agent, mamma översättare och farbrodern är bokförläggaren Per Gedin. När vi ska sammanfatta hennes yrkesliv plockar Jessika upp en linje: Den som är nyfiken, rolig och kreativitet. Den andra är misslyckandet. 

– Det är klart att huruvida man är lyckad är en perspektivfråga. Just nu går det bra förstås, men innan dess har jag ju bevisligen misslyckats med allt jag tagit för mig. Hoppat av skolan, lämnat teaterverkstan, misslyckats med att vara designer, och förlagen som jag och min syster var med och startade, Koala och Tivoli, är ju nerlagda. Facit får man först när man dör.

Att misslyckas är såklart inget kul.

– Nej, jag har noll tävlingsinstinkt. Känner ingen kämpaglöd alls utan bara självömkan och misär. Å andra sidan så har ju allt jag gjort lett fram till detta. Ett ganska lyckligt nu. Så, det beror som sagt på hur man ser på misslyckande.

Privat är lyckan att hänga med 15-åriga dottern Isa, det är vad hon helst vill göra, umgås så mycket som möjligt.  

– Jag är den där mamman som sticker in huvudet när hon har kompisar hemma och lägger mig i allt de gör. Som den pestiga mamman i Mean girls. Inte alltid ­jättepopulärt. Men jag är i alla fall bra på att bevara hemligheter. Det är min superhjälteegenskap. Och det kan vara viktigt om man vill hänga med tonåringar.

När hon inte hänger med Isa är det läsning som gäller. Minst tre böcker i veckan plöjer hon. Eller plöjer, snarare samtalar sig igenom, läser och skriver kommentarer på sidorna, en dialog med författaren.

Hur hinner du? 

– Jag avbryter inte livet för att jag ska läsa, jag tycker om att läsa när jag har folk runtomkring mig, jag kan sitta i soffan, läsa och skriva i en bok medan mina systrar sitter och läser sina böcker, och barnen pratar. Det stör mig inte. 

Hon trivs i det sociala, och nu när hon själv har familj är det öppna dörrar till syskon och vänner. 

– Trots att min egen familj bara består av tre personer så känns det som en storfamilj eftersom vi har så mycket folk runtomkring oss jämt, syskon och vänner och ständigt nya bekanta.

Separerade men blev tillsammans igen

Familjen ja, hon och sambon Pål Hollender och så Isa. Pål och hon har varit tillsammans i sjutton år nu, för några år sedan hade de en kort separation, bodde på olika ställen ett tag.

– Vi hade varit ihop länge, men det där pratar jag inte om offentligt. Det är en sak mellan oss. 

Men nu lever de tillsammans i lägenheten vid Odenplan i Stockholm. Passion för mat är något de delar och hanterar på lite olika sätt. Jessika tycker om att vara där det finns mat, älskar att vara i matbutiker, omgiven av mat. 

– Jag köper gärna mycket mat, även om jag sedan när jag kommer hem kanske inte använder mig av allt. Som tur är så är Pål bra på att ta hand om maten som blir över, så det blir bra för miljön. 

De kompletterar varandra, är också bra på att diska tillsammans, säger Jessika och ler. Men lagar maten ihop gör de inte, de har lärt sig att var och en trivs bäst ensam i köket när det ska lagas. Jessika vill ha all mat framlagd, i rader. 

– Pål lagar mer intuitivt. Jag gillar mise en place, men jag kan förstå att det finns andra sätt, mer intuitiva, att man måste få känna sig fram, men det är inte min grej, säger hon leende. 

Träffades gjorde de via Ola Lindholm som Jessika då var gift med. Pål var hans vän. Något som valsades en del i pressen, om att bli kär i sin partners vän. 

– Alla skilsmässor är jävliga på sitt sätt, och det är jävligt oavsett om Aftonbladet skriver om den eller inte, säger Jessika. 

Nej, kändisskapet har inte varit något betungande, ibland kommer människor fram och pratar med henne, tackar för någon intervju hon gjort. 

– Jag är inte vrålkänd, inte direkt ­Agneta Sjödin. Min publik, Babel-tittarna och Spanarna-lyssnarna, är snäll. Det är inte mig de beundrar, i Babel står författarna i centrum och i Spanarna själva spaningen.

“Att andas i takt är inte min grej”

Att prata med Jessika är just lite som att lyssna på radion, det kommer liksom in lite småspaningar här och där under samtalet, reflektionssjok kring fenomen i tiden, som det här med yoga. Att hitta balansen genom yoga och allmän fitness är så långt från Jessika man kan komma. – Att andas i takt med andra människor är inte min grej. Yoga ligger alldeles för nära nåt slags självhjälpsandlighet som jag inte har mycket till övers för. 

Det är det missionerande draget hon har svårt för, inte själva aktiviteten. Att “alla måste yoga”, eller tänka på ett visst sätt.

– Det finns nåt i den där strävan efter det perfekta livet och att det bara finns en väg dit som retar mig. Om man är så sträng mot sig själv, hur sträng är man då inte mot andra? Det finns nåt otäckt i den där strävan efter perfektion. Därmed inte sagt att jag är immun mot den, förstås. 

Nej, det måste få vara lite operfekt, lite mänskligt, menar Jessika som varken tränar eller har koll på kolhydraterna.  

– Men jag slutade röka för några år sedan när en vän till mig dog i cancer, det kändes oerhört respektlöst mot henne att fortsätta röka, säger Jessika.

Hennes sätt att fylla på energi är promenaderna till och från jobbet på SVT på Gärdet. Fyrtio minuters promenad och poddprat i öronen. Och så konsumerar hon popkultur i massor och älskar reality. En favorit är Wahlgrens värld.

– Det är så roligt och retstickigt och kärleksfullt. De har ingen farstu, ett norrländskt uttryck för personer som blir privata direkt, utan att ta omvägen om artighetsfraser. Det där gillar jag, det påminner om min egen familj, bråkigt och roligt.

Och så frossar hon i godis och blommor. Älskar att köpa blommor, gärna tulpaner. 

– Men jag är bättre på att köpa tulpaner än att sedan slänga dem, så det blir lätt att de står lite för länge vissna och fula. 

I april fyller hon femtio år men någon ålderskris har hon inte. 

– Åldrande i sig är inget kul förstås, det är ju bara en ganska ful väg mot döden, men att just 50 skulle vara den värsta gränsen vet jag inte om jag tycker.

Så Jessika ägnar sig inte åt att tänka på det så mycket. Målet är att försöka vara så glad som möjligt. Och skulle det inte funka så jobbar hon aktivt mot det. Om det inre är kaos så får man väl börja utifrån.

– Då är det bra att sätta på sig läppstift. Och bara göra.  Att börja utifrån och försöka fake it ’til you make it är inte att förakta. Någon nytta ska jag väl ändå ha av min avbrutna skådisutbildning.