Birgitta Ohlsson: ”Jag har lärt mig ta hand om mig själv”

 När Birgitta Ohlsson går in i faser i livet då hon inte är särskilt nöjd med tillvaron börjar hon klä sig i dova färger. Svarta tights och grå tröja, typ. Vi kan därmed utgå från att hon är på en bra plats nu. När Icakuriren träffar henne bär hon en stor, vid Rode­bjerklänning i olika gröna nyanser, knall­orange strumpor, och i handen dinglar en Marimekkotygkasse i olika rosa kulörer.

Birgitta har nyligen kommit hem till Sverige efter ett år utomlands. Maken Mark Klamberg, professor i folkrätt, fick möjlighet att forska vid universitetet i Oxford och familjen flyttade dit.

De två döttrarna gick i engelsk skola och Birgitta granskade maktmissbruk och sexuella övergrepp – i egenskap av oberoende kommissionär – hos biståndsorganisationen Oxfam samt skrev en barnbok. Hon ser tillbaka på tiden som ”ett år av mag­iskt tänkande”.

– Jag reste mycket för Oxfamuppdraget men det blev ändå ett år av reflektion. Jag landade i saker och ting. Och jag har varit en väldigt närvarande förälder. Jag har följt med flickorna på aktiviteter och hämtat och lämnat på skolan varje dag.

– I början var det lite jobbigt med en ny skola, de kunde ju inte språket. Men de kom snabbt in i det. Min äldsta flicka älskade det engelska skolsystemet. Det är mumma för en duktig flicka. Ordning och reda och total nolltolerans mot mobbning.

Ja, året utomlands har gett perspektiv. Birgitta Ohlsson talar entusiastiskt om den engelska skolan och om bostadsområden som blandar olika socioekonomiska grupper. Men hon har också funderat över sig själv och vad hon vill ha ut av sitt liv. Flera gånger under intervjun återkommer hon till hur viktigt det är att befinna sig i rätt sammanhang. Att vara bland människor som uppskattar en och som ser ens kompetens. 

– Nu har jag lärt mig att välja miljöer där jag kommer till min rätt. Jag trivs i snälla och positiva sammanhang. Man ska skratta minst ett par gånger per dag på jobbet. Jag är en människa med rätt hög energinivå, och om jag ger mycket av mig själv så vill jag också få något tillbaka. Jag kan inte vara bland energitjuvar. Därför trivs jag på Prime och förr med Oxfamuppdraget. Jag känner mig omhuldad och självklar och mina åsikter värderas. 

 

Liberalernas mest kryssade

Många minns politikern Birgitta Ohlsson som den unga och stridbara feministiska veganen, numera vegetarianen (hon slutade äta kött i tonåren), som rakryggat försvarade sina åsikter. Hon var Liberalernas mest kryssade politiker och drog för egen maskin in 15 procent av personvalskryssen i Stockholm i valet 2014.

Till slut lämnade hon politiken efter att ha utmanat Jan Björklund om partiledarposten sommaren 2017. Hon förlorade. Det var en turbulent tid. Där och då beskrev Birgitta det som att hon befann sig i en ”politisk torktumlare”. I tv-soffan en tidig morgon – efter att tunga toppolitiker i det egna partiet begärt hennes avgång hösten 2016 – citerade hon Dolly Parton: ”Stormar gör så att träden söker djupare rötter.” 

– Politik är alldeles, alldeles underbart för att tala Askungespråk. Man får hålla på med frågor som man brinner för och man träffar andra människor som brinner. Men det är också väldigt mycket maktspel. På slutet var det mycket runt min person. Det var avgångskrav och journalister som väntade utanför min dörr. När man ger så mycket av sig själv och vet vilken viktig kugge man är internt… Det var hårt, den där tiden tog på mig.

Birgitta har fått välja plats för fotograferingen. Därför befinner vi oss i Dramatens marmorfoajé. Här finns en relativt ny marmorbyst som föreställer skådespelaren Ingrid Bergman, som också är en av de kvinnor som Birgitta har porträtterat i sin nya bok.

– Jag är fascinerad av Ingrid Bergmans styrka. Hon har sagt: ”Jag kräver ingenting, jag vill ha allt.” Det där ringar verkligen in min feminism och det jag står för. Ingrid Bergman vägrade att kompromissa. Hon stod för att hon inte är en hel människa om hon inte får stå på teaterscenen eller vara med i en film, men att hon heller inte är en hel människa om hon inte får vara med sina älskade barn. Hon ville både vara mamma och ha en karriär. Jag vill också ha båda delarna. Hemmafrudebatten kan få mig att tända på två sekunder. 

Birgitta irriterar sig över att bysten har hamnat på en så undanskymd plats, den borde stå mitt i salen – Ingrid Bergman är bland det finaste Teatersverige har, tycker hon. På sätt och vis identifierar hon sig med Ingrid Bergman. Båda var blyga som barn, båda blev snabbt långa. 

– Jag är 178 centimeter och jag gick och krympte ihop bredvid mina kortare kompisar. Jag har aldrig velat sticka ut, jag växte upp som ensambarn. Jag är inte den som är festens medelpunkt, utan en ganska anonym person som aldrig haft behov av att synas. Jag kan tycka att det är jättemäktigt att stå på scen inför flera hundra personer men jag kan inte påstå att jag saknar rampljuset.

Nej, politiken lockar inte längre. Hon gissar att hon aldrig kommer att jobba partipolitiskt igen. 

– Jag känner varken en längtan eller önskan tillbaka till politiken. Jag kan inte säga att jag blev bränd men började väl tröttna efter hand. En viktig lärdom är att jag aldrig någonsin mer i mitt liv vill vara beroende av människor som inte vill mig väl. Jag gav politiken 25 år av mitt liv och tidvis var det alldeles underbara år. Men det finns annat att göra om man vill förändra världen. Numera är det viktigare var jag är, än vad jag gör.

 

 

 Ammade sig igenom valrörelsen

Helt klart har Birgitta jobbat hårt under åren. Hon var minister när första dottern föddes och hon återvände till jobbet tre veckor efter förlossningen. Kontoret på Rosenbad inreddes med spjälsäng och babygym, och Birgitta ammade sig igenom en valrörelse. Var det värt det? Kan hon någonsin ångra att hon gav så mycket? 

– Nej, det gör jag inte. Min man brukar säga att han tycker att den bästa tiden var när jag var minister. Allt var så organiserat då. Det mesta var uppstyrt och planerat och jag hade fantastiska medarbetare. Jag började jobba tidigt på morgonen och höll på sent på kvällen men det var ordning och reda. Jag blir snarare frustrerad när jag inte har saker att göra, eller när jag gör något som jag inte trivs med. Min äldsta dotter känner av det ­direkt, hon vet att jag måste göra saker som jag trivs med. 

Då och då skojar omgivningen om Birgitta Ohlssons fantastiska ”Mark-service”. De syftar på hennes make, Mark.

– Vi lever i ett extremt jämställt äktenskap och har alltid hjälpts åt. Vi har ett harmoniskt äktenskap och det enda vi egentligen bråkar om är hur sociala vi ska vara. Min man är mycket mer social än jag. När jag var i politiken träffade jag ofantligt mycket människor på dagarna. Efter en arbetsdag vill jag inte ha så mycket aktiviteter, jag vill ha den lilla världen, bara vara med familjen. Kolla på tv, läsa en bok, prata med varandra … Men han vill bjuda hem folk och fixa middagar. 

Faktum är att hon trivs allra bäst med familjen. Ibland faller inte äpplet långt från trädet, att hänga med familjen är hon van vid sedan barnsben.

– Jag var väldigt omhuldad och fick otroligt mycket kärlek hemma. Jag växte upp i en kärnfamilj och jag lever själv i en stabil kärnfamilj. Som liberal tycker jag förstås att alla får leva som de vill men privat är jag småborgerlig, faktiskt en riktig kärnfamiljsvurmare. Familjen är viktig för mig, det lilla livet betyder allt.

 

Föll ihop i lägenheten

Samma morgon som vi ses har Birgitta Ohlssons krönika om jämställda relationer publicerats. ”Många i min generation känner sig helt sönderstressade”, skriver Birgitta i Västerbottens-Kuriren. Stresshormonet kortisol ökar hos kvinnor när de checkar ut efter en arbetsdag och hämtningar, lämningar, matlagning, disk, städ och barnens aktiviteter tar vid. Samma sak på morgonen innan alla familjemedlemmar har kommit iväg till sitt – kortisolet skjuter i höjden. 

– Jag kan bara gå till mig själv och jag lever ändå i en jämställd relation. På morgonen när barnen ska iväg till skolan får jag ett enormt stresspåslag. Jag ser det på pulsklockan. Dunk, dunk, dunk – jag får hög puls.

Säger hon och demonstrerar sin nyinköpta pulsklocka. Den räknar steg och trappor, håller koll på hjärtslag och kontrollerar sömn. Birgitta konstaterar att hon har en hög stressnivå men trots det drabbades också hon av en överansträngning för 15 år sedan.

– Min man jobbade på en domstol i Holland och jag hade ingen som väntade hemma på kvällarna. Jag kunde jobba hur mycket som helst. Jag prioriterade inte att träna och jag drack jättemycket kaffe. En stressig dag på jobbet fick jag en enorm hjärtrusning. Jag släpade mig hem på tunnelbanan, åkte naturligtvis inte taxi.

– Sedan föll jag ihop inne i ­lägenheten men blev som tur var väckt av vår lilla mops. Jag lyckades själv ringa efter ambulans. Jag hade drabbats av överansträngning. Det var en riktig väckarklocka. Sedan dess har jag prioriterat att ta hand om mig själv, att åtminstone hinna gå på en promenad när det är som mest intensivt. Något liknande har aldrig skett igen, så man kan nog säga att jag drog lärdom av det som hände.

 

Debatt om duktiga flickor

För några år sedan fick Birgitta Ohlsson mycket uppmärksamhet för boken Duktiga flickors revansch. Den var ett personligt försvarstal för den duktiga flickan.

Birgitta ville visa vilken kraft och frihet som kommer med att vara just ”duktig”. Flit och strävsamhet möjliggör klassresor, krossar glastak och får drömmar att slå in. Men boken stötte också på kritik – varför ska duktiga flickor få ännu mer uppmärksamhet, de äger ju redan världen? De misslyckade pojkarna, däremot, borde vi inte prata om dem istället?

– Jo, den där debatten kom ju. Att vi inte ska prata om de duktiga flickorna, för det är inte synd om dem. Återigen ska pojkarna vara i centrum. Det provocerar mig något enormt. För flickors duktighet syns ju sällan i plånboken eller på maktposter. Flickor används också som ”kuddflickor”, de får den outtalade uppgiften att hålla ordning på bänkgrannen. Det är en bedrövlig kultur.

– Det får mig att tänka på tiden i England igen. Där fanns det inga elever som satt med hörselkåpor på lektionerna, de mobbande eleverna blev utvisade. Istället var det de som försökte göra sitt bästa, oavsett skolnivå, som fick vara i centrum. ”Wake up and smell the coffee”, liksom.

 

Tio viktiga kvinnor

Hon tycker att en av lärarna formulerade det så fint till barnen. Han sa: ”God morgon. Några av er här i klassrummet kommer precis från en härlig frukost med er mamma och pappa. Ni har pratat igenom dagen och haft det mysigt. Andra här i klassrummet har inte haft det så, ni har ett helt annat slags morgon bakom er. Men när ni kommer innanför min dörr så är det jag som bestämmer. Och det är ni som inte har haft en härlig morgon som kanske allra mest behöver mina regler.”

– Läraren gjorde klart för eleverna att han ser dem alla, att han är medveten om att förutsättningarna är olika, men att det är för elevernas skull som han är noggrann med regler och disciplin.

Birgitta Ohlssons nya bok hänger ihop med den förra. Återigen är det kvinnorna som är i fokus. Birgitta har sovrat bland förebilder i både historien och samtiden och valt att fokusera på tio kvinnor som har betytt mycket för henne. 

– Det är ju en bok som riktar sig till barn, och jag tänker att det här är kvinnor som är bra att känna till, som man bör veta vilka de är. Man kan lära sig mycket av dem.

 

Har lätt för att stänga av

– Jag har försökt porträttera kvinnorna på ett mångfasetterat vis. Ibland kan porträtt av starka personligheter bli lite rosenskimrande. Allt i deras liv verkar så härligt men så ser det sällan ut i verkliga livet. Människan har ju ofta rätt mycket motgångar men det fina är att man näst­an alltid tar sig tillbaka. 

Det är fredagseftermiddag och Birgitta ska så småningom hämta döttrarna på skolan. Sedan väntar en ledig helg, något hon bara kunde drömma om under tiden som minister.

– Det som har räddat mig genom åren är att jag har så lätt för att stänga av. Jag somnar efter fem minuter i en buss och jag sover mig igenom flygresor. Jag har lätt för att ta ner min kortisolnivå, apropå artikeln. I det fallet fungerar jag som en man.