• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Gina Dirawi: "Hatstormen mot mig blev en orkan"

    Som ung muslimsk kvinna har Gina Dirawi fått stå ut med mycket hat för att hon tagit plats i offentligheten. När hon var julvärd i tv gick det helt över styr. Gina drog sig undan – och skrev en bok. Nu leder hon årets Guldbagge-gala!

    Gina Dirawi: "Hatstormen mot mig blev en orkan"
    Foto: Peter Jönsson

    Ingen hade berättatför henne hur svårt det är att skriva en roman.

    – Jag har lidit mig igenom det här, utbrister Gina Dirawi över en kopp kaffe en vårvinterdag i Stockholm.

    Men hon fnissar glatt. Drastiska formuleringar kommer till henne naturligt.

    – Det verkar så romantiskt, man sätter sig vid skrivbordet och så börjar det flöda. Jag var väl naiv när jag satte igång. Efter ett tag mejlade jag Camilla Läckberg och undrade: Vad är det här!? Hon svarade att författare är det värsta jobbet på jorden.

    – Det har tagit mig fyra år. Jag har gråtit mycket men jag behövde göra det här. Allt går så fort idag – man skapar något snabbt och får bekräftelse snabbt. Jag ville vara en sådan som klarar av att hålla på länge med något svårt.

    – Jag har noll tålamod. Det här blev som att uppfostra mig själv. "Nej, du kan inte få allt direkt!", säger Gina med dagisfrökenaktig röst.

     

    Strävar mot frihet

    Gina är rolig men under ytan vibrerar allvaret. Romanen är en del av hennes envisa strävan mot frihet. 

    – Utan utmaningar blir jag lätt uttråkad. Om man är för bekväm växer man inte och det ger mig panik.

    Boken heter Paradiset ligger under mammas fötter och är en rapport inifrån svensk-muslimska tonårstjejers värld. En grupp i samhället som många har åsikter om och som är underskildrad i ­litteraturen.

    Som många i det svenska majoritetssamhället betraktar som kollektivt förtryckta. Medan många i den muslims­ka kultursfären anser att de kan behöva skyddas mot överdrifter i den västerländs­ka livsstilen.

    Tjejerna själva går inte att klämma in i någon enkel mall. Bland bokens karaktärer bär några slöja och går i koranskola, en stövlar runt i grova kängor, målar ­feministisk graffiti och låter håret svalla fritt.

    Någon pressar sig i plugget för att komma in på läkarlinjen, en annan siktar på att bli gift, helst med en ingenjör. Men alla kämpar med att förhålla sig till dubbla och motstridiga regelsystem. Somliga vänder sin frustration inåt, andra lever ut den.

    – De gör saker som jag aldrig skulle våga, konstaterar Gina.

    Ändå har hon vågat mer än de flesta. Hon verkar snarast komplett orädd. Nyss fyllda 21 ledde hon Melodifestivalen första gången. Därefter har hon gjort det två gånger till, plus Musikhjälpen, Grammisgalan och Idol. Hon har lett Kristallengalan och utsetts till Årets kvinnliga programledare två år i rad.

    En raketkarriär. Men hon ville mer. Hon har släppt tre singlar med egenskriven musik och debuterade 2016 som skådespelare på Stockholms stadsteater i huvudrollen i musikalen Donna Juanita.

    – Mamma och pappa gillade att klä min bror och mig i våra finaste kläder och filma oss när vi dansade och sjöng. Foto: Privat

    Ingen ser ut så

    Hon kan alltså sjunga, skämta, agera, bära upp avancerade aftonklänningar och hålla nerverna i styr under gigantiska direktsändningar. Ändå lämnade hon strålkastarljuset. Viktigare än den yttre uppmärksamheten är att finna sig själv. Att få göra det hon vill. Vilket är väldigt mycket.

    – När jag var fyra år hade jag en vision. Jag låg i min säng och sa: Jag ska sjunga, skådespela, göra radio och tv och så vill jag göra något som hjälper världen. Det där ögonblicket har jag haft med mig ­väldigt tydligt. 

    – Omgivningen sa att det var omöjligt, på sin höjd kunde jag ha något av det där som hobby. Föräldrar vill väl skydda sina barn från att bli besvikna. 

    – Mamma brukade föreslå att jag skulle bli civilingenjör. Och jag bara: Men ingen av oss fattar vad en civilingenjör är! Jag förstod inte varifrån hon fick den idén när hon sett mig uppträda under hela min uppväxt. Jag stod ständigt på en låtsasscen. Jag byggde scener i kuddrummet på dagis och tvingade de andra att leka Gyllene Tider.

    – När jag sa till pappa att jag kanske skulle bli journalist eller jobba med tv, svarade han: Men titta hur det ser ut. Ingen ser ut som du på tv. Man måste ha väldigt speciella förutsättningar om man ska nå dit. Och jag bara: Men jag är ju speciell, ser du inte det?

    – Varje gång jag försökte mig på något svåruppnåeligt blev alla nervösa. Men gud, vad gör hon? Sedan funkade det ju. Och ibland har det inte funkat. Men jag vill se om jag klarar det. 

    – Eftersom jag fick höra så mycket om alla hinder så har det blivit viktigt för mig att bryta mig fri från varje regel, varje etikett man sätter på mig. Den roll man ville ge mig verkade bara så skittråkig. Frihet är min största drivkraft.

    Drev med fördomar

    Invandrarversionen av jantelagen var inte det enda Gina Dirawi fick med sig hemifrån. Där finns också sammanhållning och humor.

    – Min mamma är en stor talang på att imitera. Vi kunde sitta vid middagsbordet och köra långa dialoger där hon spelade någon hon sett på stan och jag någon annan. Pappa höll på att garva ihjäl sig.

    Gina hade en blogg, Ana Gina, arabiska för Jag är Gina, och gjorde videor där karaktärerna från köksbordet fick blomma ut: Svenne-Bettan med sin cykelhjälm, Syster Khadidje i svart sjal och sammanväxta ögonbryn, Discoturken.

    Gina drev vilt med fördomar och stereotyper och blev för första, men inte sista, gången mordhotad. 

    I videobloggen, och nu i sin bok, bearbetar Gina erfarenheten av att ha sin identitet i flera kulturer. Hennes rotsystem är stort.

    Gina är svensk, född och uppvuxen i Sundsvall. Hon har det där lite mörka gunget i rösten som kvinnor från Väster­norrland brukar ha. Hon är också klassiskt Medelhavsvacker. Föräldrarna kommer från Libanon och är palestinier – vilket ju är ett helt folk med rotlösheten som nationellt trauma.

    Hon har släktingar över hela världen. Hon har ena foten i Libanon, ett land där elen kommer och går och där man har lång och bister erfarenhet av gruppers svårigheter att samexistera.

    Men hon har betydligt mer än den and­ra foten i Sverige, ett land där elen fungerar, där vi ansett oss toleranta men där främlingsskepsisen breder ut sig. Inte konstigt att hon vill till New York. Eller möjligen bo i en stuga i skogen.

    2015 blir jag presenterad som årets julvärd i SVT. I pyjamas.

    Hoten blev värre

    Vad gör en begåvad och viljestark ung kvinna som Gina Dirawi med allt detta? Dessa gåvor och begränsningar som hennes dubbla ursprung vill lägga på henne?

    Svar: Väldigt mycket. Hon förvandlar det till humor, till ilska, till en beslutsamhet att verkligen visa alla. Och till olika former av skapande. Hon är nyss fyllda 29. Den plats hon befinner sig på tycks vara både spännande, skrämmande och fruktbar. Hon går inte att ringa in. Hon är en naturkraft och det provocerar.

    Youtubefilmerna, som retade många muslimer (även delar av den internationella släkten), blev hennes språngbräda över till traditionella medier – först som radioreporter på P4 Västernorrland och sedan som bloggare på SVT:s webb.

    Därefter fick hon göra egna program­serier, The Ana Gina show och The fabulous life of Ana Gina, på SVT Play. Och så fick hon då tv-världens statusuppdrag nummer ett, Melodifestivalen. Sverige hade fått en ny programledarstjärna.

    Sedan dess har hon gjort mer tv och radio. Och så utsågs hon till julvärd i SVT 2015. Ett harmlöst mysuppdrag skulle man tro. Men somliga fick för sig att hela julen var hotad om en person av muslimskt ursprung fick tända det där stearinljuset och tala milt till oss i ­vinternatten.

    Hatstormen, som hela tiden funnits där, nådde nu orkanstyrka. Gina tvingades ha livvakter och kunde inte röra sig fritt. Hon ansåg sig vara härdad men det här borrade sig in i kroppen.

    – Hot har jag fått sedan jag var 19 men nu eskalerade det. Det har blivit mer strukturerat. När jag var program­ledare för Idol i TV4 började de ringa till ­sponsorer och hota. Jag har flera kollegor med utländsk bakgrund som märker samma sak.

    – Det påverkade hälsan. Jag fick mi­grän och konstant värk i kroppen. Jag kommer inte att sluta göra det jag vill men jag har blivit smartare med hur och när jag visar mig offentligt.

    Upprepade chocker har gett henne posttraumatiskt stressyndrom. Hon upplevde en dramatisk evakuering när Israel bombade Beirut 2006 där hon var på besök med familjen.

    Hon råkade gå på Drottninggatan när självmordsbombaren utförde sitt misslyckade attentat 2010. Och sedan allt detta obegripliga hat – för att hon är en proffsig tv-personlighet.

    Gina Dirawi har fått kämpa hårt mot förrdomarna som ung muslimsk kvinna i offentligheten. Foto: Peter Jönsson

    Byggt egna världar

    Boken blev en värld där Gina fick vara ifred. Ända sedan kuddrummet på dagis har hon byggt egna världar för att slippa känslan att inte passa in.

    – Det var så helande att skriva. Jag kände mig kvävd och boken blev min frihet, ett ställe där jag inte var utanför. Jag kunde se mig själv i tjejerna, de blev mina låtsaskompisar. 

    – Det låter väl patetiskt, tillägger Gina och fnissar igen. Självironin är aldrig långt borta.

    Det kan bli fler böcker. Eller något ­annat.

    – Jag vill leva flera liv under mitt liv. Någon gång vill jag plugga på universitet.

    Hon är stark men samtidigt känslig. Under hela karriären har hon följt ett mönster av att framträda och sedan dra sig undan, för att skydda sig och hushålla med sin energi.

    – Jag är nog ganska ensam men är lugn med det. Jag har vänner och mitt team på bokförlaget. När man som jag inte följer traditionella vägar blir man lite ensam, inte alltid helt förstådd.

     

    Sökte gemenskap

    Relationen till familjen är stark. De har lyckats väl i Sverige. En bror är biomedicinare, den andre snart sportjournalist, systern jobbar på svenska ambassaden i Dubai.

    Pappa Saleh Dirawi är integrationssamordnare på Sundsvalls kommun. Mamma Siham Abdul Aziz är lärare och var i höstas programledare i UR-serien SOS – Skolan och Sverige.

    Och så Gina själv, som siktat ovanligt högt och blivit så framgångsrik. För det skulle hon tydligen straffas. Så ser ­Sverige också ut idag.

    Men samtidigt, när hon får frågan om hon hade velat vara född någon annanstans, på en plats där hon hade tillhört majoriteten, blir svaret till slut nej.

    – Under min uppväxt sökte jag alltid gemenskap och hittade den aldrig. Nu har jag insett att det här behovet som människor tycks ha – att alla måste vara likadana för att ingå i en gemenskap – det finns överallt. Det är kärnproblemet, att vi inte lär varandra att det är vackert och helt okej att du och jag har helt olika syn på saker men kan vara vänner ändå.

    – Att åka till Palestina är mäktigt. Folk ser ut som jag, de pratar som mina föräldrar. Men även där finns krav på hur man ska vara. Jag känner mig lika kvävd där.

    – Min uppväxt har gett mig mycket. Men det är klart, man hade kunnat önska sig en plats där det inte är så kallt som i Sundsvall, haha. 

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!