Kalle Lind: ”Jag hotades med stryk för att jag var konstig”

Man skulle kunna tro att min fäbless för Hasse & Tage hade mattats av efter boken, säger Kalle Lind och syftar på sin 650 sidor långa och gedigna biografi över Hasse Alfredson som utkom i höstas.

– Men jag har ju levt med dem i 40 år så det är inte ett ämne jag kan släppa.

Istället åker han på turné i höst med en kabaré med material av och kring de svenska humorgiganterna. Med sig har han sångerskan Mimi Terris och en jazztrio. 

Det är bara det senaste exemplet på hur Kalle Linds karriär slingrat sig fram, där det ena gett det andra i inbördes oordning och helt utan generalplan – humorgäng blir radiogäng, blir tv-jobb, blir barnböcker, blir vuxenböcker, blir blogg, blir podd, blir scenföreställning och så vidare.

– Vi leker med tanken att jag ska sjunga, säger Kalle med bävan i den knarriga ­rösten.

Lägg till allt ovanstående också föreläsningar, På spåret, tidningskrönikor och en dokumentärfilm om ett före detta Jehovas vittne och du får en mångsysslare som främst har zoomat in på flydda dagars populärkultur men som också är fascinerad av originella personligheter och hela det brokiga 1900-talet.

– Underhållningen blir ett slags spade att gräva i historien med och då kan man få upp politik, kungligheter, finkultur och allt möjligt. Mitt nästa bokprojekt ska handla om programledaren Jacob Dahlin, en skildring av 80-talet filtrerad genom en person. Vissa människor blir det tyst om. Det retar mig, jag har tagit på mig att skriva tillbaka dem i historien

 

Fick skivor när han var sjuk

Troligen är han född nörd. Hasse & Tage hittade han redan i 4–5-årsåldern.

– Vi hade en deal, min mor och jag. När jag var sjuk fick jag en av deras lp-skivor som tröst. Så jag såg till att vara sjuk ofta. Hon fick också sitta och återberätta deras långfilmer. Video fanns inte på den tiden.

– Jag minns fortfarande hennes resuméer. Av filmen I huvet på en gammal gubbe kom hon bara ihåg en sak: scenen där mannen kommer gående med en dam han uppvaktar, blir väderspänd och ska sparka till en burk för att dölja ljudet. Och så missar han … När jag blev äldre skjutsade mor mig till bion när filmerna visades i repris.

Den ömma modern hade helt enkelt en central roll i att lille Karl kunde utveckla den besatthet som senare visade sig bli en framgångsrik mediekarriär.

Föräldrarna skilde sig när han var ett och ett halvt år och han var länge ensambarn, van vid att hänga med vuxna. Han fick lillgamla intressen och måste ha varit en av få i sin generation som läste Kar de Mumma och lyssnade på Povel Ramel.

Sin förskoletid tillbringade han nästintill på mentalsjukhus. Släkten hade jobbat i generationer på den stora institutionen S:t Lars i Lund. Så även Kalles mamma som var klinikchef och hade sonen på ett dagis inne på sjukhusområdet.

– Daghemmet låg inklämt mellan akutintaget och slutenvården. En bit bort låg narkomanavdelningen och ibland fick personalen för sig att de skulle rehabilitera någon knarkare därifrån genom att låta honom tända av bland våra flirtkulor.

– Det var en fin tid. Jag har fortfarande kontakt med några ur dagispersonalen.

En fläkt av proggepoken

Det här hände sig på det radikala 1970-talet. Förskolebarnen ordnade egna demonstrationståg, kreativitet och upprorslusta uppmuntrades även om det kanske var att gå lite väl långt att tillåta en sexåring att röka pipa, vilket Kalle fått bekräftat hände vid ett tillfälle. (”Han drog inga halsbloss, sa en fröken som var med.”)

– Jag är född 1975 och vi var liksom kvar i en proggbubbla. Vänstervågen ebbade ju ut successivt under 70-talet men den la sig nog sist i Lund och allra sist på mitt dagis.

En fläkt av denna epok förmedlar Kalle i boken Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev. Vänligt driver han med socialrealismen, revolutionsromantiken och den aningslösa sexualliberalismen i dåtidens böcker för barn. En typiskt kallelindsk pendang till alla de böcker som gravallvarligt gjort upp med 68-vänstern.

Kalles mamma bär det vackert visklingande namnet Cecilia Lind. Hon gifte sedermera om sig, flyttade till Eslöv, blev kommunalråd och stans starka kvinna. Kalle själv var mindre glad över flytten. Efter ljuset i Lund började nu en mörkare period som sammanföll med hans skolgång.

– Jag var en udda fågel, ointresserad av fotboll och bilar. Det blev lite av en ond spiral. Jag tyckte att folk tittade konstigt på mig och tänkte att jag lika gärna kunde ge dem något att titta på. Så jag klädde mig märkligt, bland annat i orangeröd­gula batikjeans som jag färgat själv hemma i tvättmaskinen. Jag hotades med stryk för att jag stack ut.

– Men det var inte synd om mig. Omgivningen kan säkert ha uppfattat mig som kaxig. Vissa skulle kanske rent av använda ett ord som besserwisser, säger han självironiskt.

Känslan var att allt roligt hände någon annanstans. Men visst, det fanns bra saker med Eslöv också. Han hade närmre till sin mormor som han gillade. I tonåren började han spela teater och träffade stans andra stora komiska begåvning, Johan Glans. Förutom uppväxtort och humor delar de en förkärlek för kortärmade skjortor. Fast Kalles är djärvare.

Varken driftig eller målmedveten

Gamla lärare har vittnat om att Kalle var jätteduktig – på det som intresserade honom. Resten struntade han i. Yrkesplanerna var oklara men steg ett var att ta sig från Eslöv. Han gick en filmutbildning på folkhögskola och läste blandad humaniora i Lund – ”Jeopardykunskap” som han kallar det.

Kalle jobbade extra bland annat inom kriminalvården (pappa var fängelsechef) och greps av insikten att det bakom varje dörr i korridorerna fanns ett extremt människoöde. Den erfarenheten förvandlade han 2005 till en dramaserie för SVT som hette Häktet. Den blev väl mottagen och Kalle väntade bara på att tv skulle höra av sig igen. Det gjorde de inte.

– Jag hade velat göra en svensk Orange is the new black i flera säsonger men en blandning av blyghet och arrogans gör att jag inte vill knacka dörr. Trots två chefsbenägna föräldrar är jag varken driftig eller målmedveten, gillar inte att behöva driva på. Jag har dessutom telefonskräck.

Den krokiga kulturkarriären har till stor del försiggått i radio. Kalle ingick i humorkollektivet Korv i Malmö som satte upp föreställningar i tillfälliga lokaler. Olika konstellationer ur detta gäng släpptes lösa i P3 med programmet Hej domstol! som gick bra, och sedan tv-serien Hej rymden! som bombade.

– Vi var övertygade om att detta var det roligaste som gjorts sedan Mosebacke monarki men tittarna uteblev och kritiken var nedgörande. Vi skingrades och har egentligen aldrig talat om vad som hände.

Skriver i alla möjliga genrer

Istället har Kalle gjort mycket annat för radio och tv. Bland annat blev han morgonpratare i P4 Malmöhus. (”Vilket ju inte märktes norr om Hallandsåsen.”) Det gav honom nya lyssnare, äldre än dem i P3. Och han hittade andra ben att stå på.

Nätet har betytt ett uppsving för alla nördar, personer med de smalaste inriktningar kan där hitta en publik. Han började blogga 2007 och podda 2014. Radioprogrammet/podden Snedtänkt är hans kanske mest kända forum idag, tillsammans med böckerna. Även författarbanan var något han gled in på av en slump.

Kalle och komikern Måns Nilsson skrev manus till 2008 års julkalender i såväl SVT som radion, vilket även knoppade av sig i ett par barnböcker. Sedan dess har Kalle släppt i genomsnitt två böcker per år. De flesta i form av en samling betraktelser kring ett tema.

– Min förebild var – tro det eller ej – Tage Danielsson! Som liten hittade jag hans Postilla med ”profana predikningar”. Hans metod var att komma på en perfekt titel och sedan fylla på med blandat innehåll.

På motsvarande sätt har Kalle Lind kåserat kring teman som högerhumor, människor som haft fel, skånska glosor, att vara pappa, riktigt usla böcker eller Sverige för idioter med undertiteln Typ en lärobok.

– Titeln 52 festliga riksdagsledamöter kom jag på när jag gick på Skomakaregatan här i Malmö och sms:ade den till min förläggare som svarade direkt: ”Intressant.”

Han är helt enkelt väldigt produktiv. Och bred. Den som letar upp Kalles samlade bokutgivning på bibliotek får kryssa runt bland hyllorna. De står under kulturhistoria, språk, barnböcker, musik, teater & film, skönlitteratur, serieböcker, biografier, litteraturvetenskap, Sverige och allmänt. Han anser sig kunna skriva i alla genrer ”från bruksanvisningar till sonetter”.

 

Bodde i en däckverkstad

Var får han allt ifrån? Svar: Från mormors uppslagsverk som han plöjde som liten. Från Google, serietidningar, Universitetsbiblioteket i Lund, SVT:s arkiv, loppisböcker och antikvariatsfynd. Han har, som det beskrivs i en baksidestext, ”mulat i sig memoarer”, suttit ”i timmar på mögelosande biblioteksarkiv och läst mikrofilm med taskig skärpa”.

– Jag är väldigt mycket kvar i min barndomstid. Det är den jag fortfarande håller på med.

Han har dock vuxit upp så pass att han gift sig och fått barn. Hustrun Johanna är psykolog och forskare. Kalles tre tidigare liv – dagisbarn i proggbubblan, missförstådd i Eslöv och humorbohem runt Möllevångstorget i Malmö – har muterat till en solid hipstermedelklasstillvaro som han gärna skojar om men nog är mera stolt över ändå. Att skaffa tre barn var det bästa av alla hans omedvetna karriärdrag eftersom det skruvade upp hans produktivitet ytterligare.

Tidigare har han och familjen bott i en däckverkstad som de köpte ihop med vänner och byggde om till bostadsrättsfastighet med inbyggt grannhäng. Det blev åtta mysiga år i detta kollektiv light men numera bor familjen Lind på Malmös Södermalm, stadsdelen Gamla väster.

– Jobbmässigt har jag jumpat mig fram på isflak. Vissa perioder – när Johanna doktorerade, när barnen kom och när vi höll på med ombyggnaden – var det inte alltid jättelätt med hyran.

Trots det har han framhärdat – precis som i skolan – i att enbart ägna sig åt det som intresserar honom. Det har gett utdelning. Han har säkrat en plats bland de där allvetarna som Sverige älskat sedan Kvitt eller dubbelt gick i den enda tv-kanalen. 

För att ta en liknelse som Kalle själv kanske skulle använda.