Marie och Gustav Mandelmann: ”Vi hade knappt mat på bordet”

Från fattig gröna vågen-familj till topprankade tv-profiler. Hur de hinner är en gåta, men en bak- och dessertbok är den senaste skapelsen från Sveriges omslagsbönder nr 1, Marie och Gustav Mandelmann.

Det är mycket svårt att få Marie och Gustav Mandelmann att beklaga sig, vilka kluriga frågor man än ställer om stressen, dubbelarbetet, kändisskapet och ironin i att deras lantligt lugna hem har blivit ett av Skånes stora turistmål.

– Men det är ju så roligt, säger Gustav Mandelmann.

– Att få lära sig något nytt – hur man gör tv, hur man gör böcker, träffa andra människor och skapa något tillsammans med dem! Vi får så många nya idéer. Det är en berg- och dalbana, men det är svårt att säga nej till allt spännande. – Fast vi har blivit bättre på det, säger Marie Mandelmann.

– Vi säger nej till väldigt mycket. Alla som har något hum om jordbruk anar att här måste några extra lantarbetarhänder till. Att sköta en ekologisk gård är ett jättejobb i sig. Man kan liksom inte spruta bort ogräset med kemikalier. Inte heller damma in med stora maskiner om man inte har rejäla arealer av samma gröda utan på självhushållningsvis odlar lite av väldigt mycket. Plus alla djur som ska ha daglig skötsel. Ingen automatutfodring i datastyrda djurhallar här inte.

Att dessutom spela in en egen tv-serie, ge ut böcker, driva restaurang, hålla en visningsträdgård, sköta Instagramkonton och sitta i en och annan morgonsoffa – det kan bara inte gå på två, aldrig så arbetssamma personer.

– Vi är väl lite maniska på vårarna. Går på någon sorts evighetsbatteri. Och våra barn hjälper oss, parallellt med sina egna projekt.

I höstas tog de hand om gården i en månad så att vi kunde åka till Italien och skriva klart boken, förklarar Gustav. Den heter Mandelmanns söta och är den tredje från mångsysslarna på Österlen. Tidigare har de gjort en (Augustnominerad) bok om självhushållningsåret och en kokbok. Nu kommer alltså desserten, en bok som de länge velat göra.

– Sötsaker ligger oss varmt om hjärtat, sådana som är gjorda på rena råvaror. Dessutom har många frågat efter recepten på det vi serverar i vårt trädgårdskök. Och så blev det ett sådant otroligt fruktoch bärår i fjol, så det passade bra, säger Marie.

Marie och Gustav Mandelmann: ”Vi hade knappt mat på bordet”

Många familjeprojekt

Böckerna är, som mycket annat de ger sig på, ett familjeprojekt. Gustav har skrivit texterna, Marie har skrivit recepten, fotograferat och formgett och deras dotter Tora har gjort illustrationerna.

Barnen är numera vuxna och går i föräldrarnas fotspår såtillvida att de håller på med kreativ verksamhet och odling. De är också ett starkt skäl till att stockholmsparet Mandelmanns blev bönder.

– När vi var nyblivna föräldrar fräste vi upp gräsmattorna kring huset vi hyrde och började odla. För oss blev självhushållning ett sätt att ha råd att vara hemma med barnen, berättar Marie.

Gustav och hon träffades på en konstskola. Marie visste tidigt att hon ville bli konstnär och var terminselev på Gerlesborgsskolan i Bohuslän. Dit kom även Gustav i sökandet efter sin livsuppgift. Hans pappa tyckte han skulle bli läkare, själv kände han ett motstånd mot att sitta instängd inomhus hela dagarna. Han tog gitarren och drog till Västkusten där han mötte Marie. Det blev en lika snabb som hållbar romans.

– Jag tror vi förlovade oss efter fjorton dar, säger Marie.

32 år, fyra barn och några gårdsflyttar senare är relationen fortfarande robust, vilket framgår av tv-serien som skildrar deras vardag och där de ofta uttrycker varma känslor för varandra. Kanske är detta – förutom den vackra inramningen och den odlings-, mat- och livsklokskap som förmedlas – förklaringen till programmens enorma succé. Mandelmanns gård har i tre säsonger haft runt en miljon tittare.

Efter all konfliktfylld reality-tv verkar det finnas en uppdämd längtan hos tittarna efter att få följa människor som är i harmoni med både naturen och varandra. Vem vill inte som Gustav bygga ett gulligt hönshus av gamla brädlappar? Eller som Marie i avancerad håruppsättning, gå i trädgården och plocka blommor och få höra av sin man att hon betyder allt för honom? Exotiskt för alla som springer i ekorrhjul, för alla som mikrar halvfabrikat och för alla kvinnor vars män deklarerar sin kärlek en gång och sedan anser att det får räcka tills annat meddelas.

Behov av det äkta livet

Vårt behov av en idealfamilj – det som förr brukade fyllas av kungligheter eller en och annan kändis – tycks ha flyttats över på ett småbrukarpar som strävar på sin gård tillsammans, lagar underbara måltider och sedan håller kväll och tar fram felan för att spela och sjunga i stämmor.

För somliga har idyllen blivit övermäktig, kända komiker har drivit grundligt med hela mandelmannakonceptet. Men många känner att det finns en äkta bottensats i de klippta och redigerade tvscenerna. Dessa människor tycks faktiskt vara så här reko och lyckliga.

– Relationen fördjupas när man gör saker tillsammans, konstaterar Marie.

Men det har krävts envishet för att ta sig hit. När Gustav och Marie köpte gården Djupadal för dryga 20 år sedan var den nedgången och övervuxen. Det växte träd genom uthustaket. Men stället hade, som det heter på mäklarspråk, potential. För både det ena och andra. Det kunde ha blivit ett överrenoverat sommarställe för välsituerade stadsbor. Nu blev det ett ekologiskt paradis med ankdammar och växthus. Här frodas allt från kaukasiska vingnötsträd till glada grisar av brokig lantras.

Fastighetspriserna på Österlen var upptrissade redan då och Mandelmanns fick betala mer än de hade råd med. Ändå var deras anbud inte högst. Men säljarna, släktingar till den avlidne lantbrukaren som hade ägt Djupadal, ömmade för den unga familjen och valde dem.

– Dödsbodelägarna såg att vi knappt hade mat att sätta på bordet. De kom förbi då och då med en slaktad höna eller någon köttbit som hjälpte oss att ta oss igenom den första vintern, berättade Marie i parets sommarprat i radion i fjol.

Marie och Gustav Mandelmann: ”Vi hade knappt mat på bordet”
–När vi var nyblivna föräldrar fräste vi upp gräsmattorna kring huset vi hyrde och började odla. För oss blev självhushållning ett sätt att ha råd att vara hemma med barnen, berättar Marie. Foto: DISA MANDELMANN

Inga naiva drömmar

Ändå var det inte några naiva drömmare från storstan som flyttade in i rucklet i utkanten av byn Rörum. De har en landsbygdserfarenhet sedan barnsben. Visserligen är de uppvuxna i tjänstemannafamiljer, Gustav på Lidingö och Marie i förortskommunen Upplands Bro, men hos bådas föräldrar fanns en märkligt parallell dragning till jorden.

Marie tillbringade barndomen i ett hus på landet med hund, katt och några får. Så småningom köpte föräldrarna, båda då lärare, en gård med kobesättning och MÖTET Gustav och Marie Mandelmann blev deltidsbönder. Men då hade Marie hunnit flytta hemifrån. Gustavs bakgrund är mer kosmopolitisk.

– Mina föräldrar träffades i Kairo. Min far jobbade inom läkemedelsindustrin och min mor på svenska ambassaden. Men i samband med Suezkrisen 1956 tvingades mina föräldrar bryta upp. Judar var inte längre välkomna i Egypten.

De flyttade till Sverige och Gustavs pappa fick jobb i läkemedelsbranschen även här. Han gick stenhårt in för att rota sig här. Han ändrade sitt namn – först förnamnet från Leon till Hans och några år senare efternamnet från Mandelmann till Grundberg. Och så köpte han en bondgård i Småland. Alls ingen självklarhet på den tiden när Sverige hade en mer centralstyrd jordbrukspolitik och myndigheterna hade sista ordet om vem som fick överta jordbruksmark.

– Gården låg mitt i skogen, det var fyra kilometer till brevlådan. Så det var väl inte så många som ville ha den. Min far var oerhört stolt över att ha lyckats bli ägare till en bit svensk mark.

Hustru och barn installerades i Småland medan pappan pendlade från jobbet i Stockholm för att sköta gården på lediga stunder.

–Varje fredag körde han 30 mil dit och sedan på med overallen. Min mor, som gillade att läsa och hade tummen mitt i boken, var mindre intresserad. Hon tog jobb som lärare i byn Hjorted.

–Pappa slet ut sig och efter några år kom de överens om att arrendera ut. Men vi fortsatte att vara i Småland på helger och somrar, säger Gustav

Marie och Gustav Mandelmann: ”Vi hade knappt mat på bordet”
Självhushållarna Gustav och Marie Mandelmann har blivit rikskända för sitt inspirerande odlingsliv och sina härliga personligheter. Nu ger de ut sin tredje bok Mandelmanns söta.

Ville att sonen skulle bli läkare

Pappa tyckte dock att sonen skulle skaffa ett stabilt yrke, helst som läkare. Så Gustav pluggade medicin, gick på konstskola, återupptog läkarstudierna och pluggade journalistik med sikte på att bli medicinjournalist, innan han slutligen blev självhushållsodlare. Det avgjordes av att han träffat Marie som också kunde tänka sig ett liv med mycket arbete och knapert med pengar men med familjen omkring sig. Att detta långt senare skulle göra dem till rikskändisar anade de inte då.

– Skillnaden mellan pappa och mig är att jag har Marie. Hon är jordnära, en ekorre som vill samla mat för vintern. I vårt förhållande är det jag som gillar rutinerna, hon är mycket mer skapande, säger Gustav.

Det finns en annan parallell mellan Maries och Gustavs bakgrund. I bådas liv har det funnits en underström av sorg. Maries lillasyster omkom, fyra år gammal, när hon slet sig ur den då sjuåriga Maries hand och sprang ut framför en bil. Medan Gustav kände av ett oroande tomrum kring sin far som aldrig talade om sin släkt.

Uppenbarligen hade det skett en brytning som det var tabu att prata om. Ända tills fadern insåg att sonen påverkades av detta outsagda och lovade att under en enda dag, nämligen Gustavs 18-årsdag, svara på varenda fråga han skulle vilja ställa. Sedan tänkte pappa lägga betonglocket på igen.

Tar vara på livet

Äntligen fick Gustav veta vilka hans farmor och farfar hade varit, att det fanns farbröder, fastrar och kusiner. Han reste till Israel, letade upp sina släktingar och kunde skaffa sig en helare identitet. Bland annat återtog han familjenamnet Mandelmann. Ur förluster kan det växa en beslutsamhet att ta väl vara på livet.

– Vi har fått en plats som vi har ansvar för, vill utveckla och förädla. Vi vill inte jobba mot naturen utan förstärka den. Samtidigt vill vi bjuda in människor att ta del av detta, påpekar Gustav.

Den inställningen tycks även ha sina rötter i den där ljusa tiden på konstskolan i Bohuslän: den kollektiva gemenskapen där man skapade, musicerade, roade sig och jobbade ihop. Det är därför Mandelmanns hållit trädgårdsgrinden öppen för omvärlden.

– I en trädgård kan alla trivas, där finns inga gränser mellan åldrar eller grupper. På den här platsen vill jag odla allt som tänkas kan. Jag vill ha in hela världen här hemma på Djupadal, säger Gustav på sitt oefterhärmligt lyriska vis.

Med tiden har de ändå fått ransonera tillgängligheten. Gårdsbutiken var ursprungligen öppen under “dygnets alla ljusa timmar”, trädgården gratis att besöka och Gustav guidade barngrupper. Allt det där har fått styras upp för att familjen – som faktiskt bor där – ska orka med.

– Först började vi ta inträde. Då blev besökarna märkligt nog mera respektfulla, slutade trampa i rabatterna och ta saker ur odlingarna. Sedan har vi fått begränsa öppettiderna och numera måste man boka sitt besök, berättar Marie.

Man kan själv föreställa sig hur det skulle vara att ha uppåt 500 personer om dagen hemma på tomten. När de började närma sig sådana tal fick de sätta stopp för spontanbesökare. 350 om dagen är mera rimligt för trädgård såväl som restaurang. Å andra sidan, tack vare sin sentida mediekarriär kan de nu dela med sig av sin gård till så många fler – via tv, böcker och sociala medier.

– Att göra tv-program är också ett sätt att förädla platsen, tycker Gustav.

Marie och Gustav Mandelmann: ”Vi hade knappt mat på bordet”

Odlarinstinkt och vetgirighet

Odlarinstinkten fanns alltså inbyggd hos dem båda. Men de praktiska handgreppen har de fått lära sig själva; från den första potatisen de satte i jorden till när Gustav stod med självhushållarhandboken i ena handen och slaktkniven i den andra för att slakta sitt första lamm till hans och Maries bröllopsfest.

Mandelmanns besitter numera en mångkunnighet som nyss var vida utbredd men idag är utrotningshotad. För hundra år sedan hade man lite till mans breda basfärdigheter inom odling, husdjurshållning, hantverk, reparationer, mat och lagringsmetoder. Idag sitter många av oss vid skrivbord och är jätteduktiga på saker som blir helt värdelösa om strömmen skulle gå.

Mandelmanns har blivit vår länk till något vi tappat, de moderna bärarna av ett gammalt bondförstånd. Djupadal har blivit Gustav och Maries allkonstverk, där skaparglädjen tar sig uttryck i vackra maträtter och färgstarka rabatter – i hela gårdsmiljön, men också i sätten de interagerar med omvärlden.

– Men det går inte att ha öppet jämt om man samtidigt ska hinna förädla platsen.

Och, konstaterar de, självhushållning är också att hushålla med sig själv.


Marie och Gustav Mandelmann: ”Vi hade knappt mat på bordet”

Dessert

Baka till far – Mandelmanns Rödbetstårta med chokladkräm

1 timme   Recept från Icakuriren.se

3 kändisdjur på Djupadal

Siri Derkert. En dansk-svensk gårdshund. Som alla djur på Djupadal har hon viktiga arbetsuppgifter: att fånga sork och att vakta hönsen. Då slipper hönsen vara i hönsgård och kan flytta runt och gödsla jorden där det behövs, allt enligt finurlig mandelmannamodell. Illustration av Tora Mandelmann.

Snönos. ”Vår första fjällnära ko”. En småvuxen ras som härstammar från tre gårdar i fjälltrakterna. Ger mindre mjölk men klarar sig i gengäld på magrare foder än 1 moderna mjölkkor. Under förra årets torka och foderbrist fick Mandelmanns kor dryga ut kosten med lövruskor. Men mjölken sinade för gamla Snönos som till allas sorg fick gå till de sälla betesmarkerna i sista avsnittet i våras.

Familjen Linderöd. Svenska lantrassvin och jordbearbetningsmaskiner. ”Det känns otroligt tillfredsställande att sätta in dessa kämpaglada bestar i kampen för en ekologisk trädgård” skriver Mandelmanns i boken Självhushållning på Djupadal.

Marie och Gustav Mandelmann: ”Vi hade knappt mat på bordet”

Marie och Gustav Mandelmann

Ålder 55 respektive 54 år.

Familj Barnen Aaron, 30, Tora, 28, Disa, 25, och Joel, 19 år.

Bor I Rörum utanför Simrishamn.

Gör Driver ekologiskt lantbruk, gårdsbutik, visningsträdgård, kafé och restaurang. Ger ut böcker och medverkar i tv-serien Mandelmanns gård som sänds på vårarna i TV4.

Aktuella Med bakboken Mandelmanns söta.

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top