Amy Deasismont: “Det är så skönt att få vara jobbig och säga dumma grejer”

Längtan efter att få höra hur den egna rösten lät i en mikrofon blev startskottet för Amys karriär. Då var hon 8 år, hade mest stått framför spegeln där hemma i lägenheten i Jönköping, sjungit och dansat. Så skulle hon gå och handla med mamma, de gick som vanligt igenom A6-centrum, ett köpcenter i Jönköping, och där såg de en talangtävling för barn. Amy tvärstannade, en chans att sjunga i mick – ja, tack!

– Jag frågade om jag fick vara med, och det fick jag, säger Amy Deasismont, mest känd som Amy Diamond, och ler.

Hon har precis beställt en grön smoothie, lagt de ljusrosa solglasögonen på bordet på kafé Rival i Stockholm och hängt skinnjackan på stolen. Vi pratar om hur hon blev barnstjärna, 12 år gammal, hur hon varvade barn- och tonårslivet med att turnera som en vuxen stjärna, och kanske kan det vara en av anledningarna till att hon, när hon sedan gick ut gymnasiet, fick sin första period av ångest. Då när hon fick tungt tryck över bröstet och svårt att andas, en känsla av att man bara måste ta sig därifrån.

– Det är jätteobehagligt, du får adrenalin i hela kroppen och känner dig hotad, men hotet kommer inifrån, från det mentala. Första gången det hände fattade jag ingenting.

Nu är det åtta år sedan, hon har sedan dess levt med ångest från och till. Men, hon möter min blick, det är inget som hindrat henne att fortsätta förverkliga sina drömmar. Och nu förverkligar hon ännu en, står mitt i en ny karriär, och hon fullkomligt älskar det. Nu i sommar syns hon i regissören Lukas Moodyssons serie Gösta, som sänds på HBO Nordic. För Amy älskar att kasta sig ut, prova nytt, utmana sig.

– Jag har alltid valt prestationsinriktade yrken. Jag gillar att satsa allt, även om jag också kan bli besviken när det inte går som jag vill.

Avskydde att förlora

Och hon berättar om den unga Amy, hon som älskade att tävla men inte gillade att förlora, som när hon åtta år gammal tävlade i talangtävlingen Småstjärnorna. Utklädd till Belinda Carlisle mimade hon sig till en tredjeplats. Amy blev fullständigt knäckt.

– Jag ville ju vinna, åh, jag kommer ihåg att jag satt i logen, och så kom mamma in och råkade stöta i min tå med dörren och jag bara bröt ihop och storgrät. Att det skulle handla om att jag förlorade vägrade jag erkänna, sa att det var tån, men mamma fattade ju. Jag tänkte att jag kan väl ta en förlust, men det kunde jag inte.

Ja, en vinnarskalle är hon, att få vara med och tävla har varit viktigt, och också en morot, hon ville göra sitt bästa, satsade allt och förberedde sig till tänderna. När hon var elva deltog hon i tio olika talangtävlingar i köpcentrum och på festivaler runt om i Småland en sommar.

–  Jag tyckte det var så dumt att de vuxna sa att det inte handlade om att vinna. Nu förstår jag ju att det är viktigt att det inte blir för mycket tävling, men då, det var så viktigt.

Hon skrattar, hon gör det, mycket. Funderar och pratar mycket och snabbt. Smoothien har hon dragit i sig. 2004 deltog hon sedan i tävlingen Super troupers på TV4, vann sin deltävling men kom på fjärde plats i finalen (den plats alla kom på förutom ettan, tvåan och trean).

– Jag minns att jag stod och grät på parkeringen, sa att det kommer aldrig bli något av mig.

Mamma och pappa tröstade och sa: “Amy, du är bara elva år.” Ett år senare slog hon igenom med hitlåten What’s in it for me, släppte egen skiva, turnerade i Sverige, Finland, Norge och Danmark.

– Det var en känsla av att jag klarar vad som helst, egentligen tror jag att det handlar om att jag inte förstod hur svårt det var att få göra en egen platta. Det finns något som är så fint med det, att bara köra. Man tappar det lite när man blir äldre, jag skulle vilja ha lite mer av den känslan.

Amys liv blev dubbla världar, framgångsrik turnerande sångerska, ett vuxenliv med repetitioner, intervjuer och leverans. Mamma och pappa var med så mycket de kunde, det var en trygghet. Däremellan satt Amy i skolbänken med de andra sexorna i Jönköping, pluggade matte, historia och geografi.

– Några i min klass sa att de hört min låt på radion, det var som att jag då förstod på riktigt, att oj, det här hör ju mina klasskamrater. 

Valde bort festlivet

Hon märkte ganska snabbt att medierna placerade in henne i barnstjärnefacket, hon fick ofta frågor om killar, om hon druckit eller rökt.

– Det gjorde att jag drog mig tillbaka, blev mer försiktig med vilka jag umgicks med och så.

Festargrejen valde hon helt bort, det var viktigt att ha koll på livet.

–Det skulle kunna bli helt fel om något sådant kom ut, och det var lite tungt att känna att man hela tiden var tvungen att tänka på vad man sa och gjorde. Jag är uppvuxen i en mindre stad, folk pratar om vad andra gör. Och i mitt fall kändes det som om hela Sverige skulle få reda på vad jag gjort eller sagt.

Två olika världar, Stockholm som var jobb och så Amy hemma i Jönköping, med kompisarna och familjen. Familjen som alltid varit viktig för Amy.

– Det var ju ganska överväldigande för mig att komma in i musikbranschen, och det var skönt att bo hemma hos mamma och pappa och mina syskon.

Fem syskon är de. Amy fick lite storasysterrollen när äldsta systern flyttade hemifrån ganska tidigt, blev van att läsa av andra människor.

– Jag har fått bra träning i sociala relationer. Vi är en familj som säger vad vi tycker, och det är mycket känslor. Det har jag haft nytta av som skådespelare.

Kritisk mot sig själv

Familjen började sitt familjeliv i London, Amys svenska mamma träffade Amys brittiska pappa, och de första åren levde Amy i England. Första språket blev engelska, hon hann även med att få en liten grönrutig skoluniform när hon skulle börja skolan, eftersom det är tidigare skolstart i England. När hon var fem bestämde sig dock familjen för att flytta till Sverige.

– Jag har inte så många minnen från London, men minns att vi åkte rullskridskor utanför vårt hus.

Skridskor skulle det fortsättas med, Amy och hennes storasyster började med konståkning, och älskade det. Amy varvade konståkning (och vann flera guldmedaljer och ett silver i distriktsmästerskapen) med tävlingar i sång. Men skridskorna fick hon sluta med när sångkarriären tog över, den intensiva perioden av turnerande som pågick hela högstadiet.

– Jag var helt fearless de där åren, bara sjöng och tyckte det var roligt.

Men när hon slutade nian hände något, Amy började bli mer kritisk mot sig själv.

– Jag satte nog väldigt stor press på mig själv. Hon började på gymnasiet, läste till frisör.

Samtidigt dundrade karriären vidare, 2008 tävlade hon i Melodifestivalen med låten Thank you, året efter med låten It’s my life. I december spelade hon huvudrollen i musikalen Alice i Underlandet på Maximteatern och gav ut en samlingsskiva med sina bästa låtar från de första fem skivorna.

Intervjuade låtsashundar

När hon var 17 blev en annan dröm uppfylld, att vara programledare. SVT ringde upp henne, (“de visste att jag hade hund”) och frågade om hon vill vara programledare för barnprogrammet Bulldogg. Det lät kul och Amy fick provspela.

– Jag fick springa runt och låtsasintervjua olika låtsashundar i ett rum, haha, men det gick bra, säger Amy.

Programmet sändes i fem säsonger, Amy var 22 när hon slutade. Ett tag tänkte hon satsa fullt ut på programledarskapet. Hon gillar det där, att få vara den som ställer frågor.

– Jag var rätt inne på att kämpa mig upp, tyckte det skulle vara så kul att exempelvis få vara programledare i Sommarlovsmorgon. Men sedan kom teatern in i mitt liv.

Det var en annons om att skådespelare som kan åka konståkning sökes. Passade ju perfekt. Amy sökte, skickade med en film där hon åkte runt på isen, och efter ett antal provspelningar fick hon rollen. En konståkerska som fått anorexi vars lillasyster är den enda som ser hur hon kämpar med sjukdomen. Filmen var Min lilla syster och Amy blev guldbaggenominerad i kategorin Bästa biroll. Själva inspelningen gjordes sommaren 2014, och Amy älskade det, att spela tillsammans, improvisera.

– Det var den bästa tiden i mitt liv! Jag blev helt förälskad i filmskapandet. Det där att få ingå i ett sammanhang, som sångerska är det ju bara fokus på en själv. Och att få spela en roll som var så komplex. Anorexi har hon inte haft men hon pluggade på om sjukdomen.

–Det var fokus på det psykiska, hur det är att ha en hemlighet som du inte vill att folk får reda på.

Där kunde Amy hämta material från sin egen erfarenhet med psykisk ohälsa. Amy hade ju ingen aning om vad det var som hände då när hon var nitton. Men hon berättade för mamma, som sa att det lät som ångest, och så hittade Amy en youtuber som berättade om sina panikångestattacker. Bara att någon annan pratade om det hjälpte, och under åren har Amy försökt hitta olika sätt att hantera det.

– Det kan hjälpa att göra något fysiskt, ibland funkar det att gå till gymmet, ibland att titta på en film, men ibland gör det att det blir ännu jobbigare.

När hon blivit äldre har hon ändrat sin inställning till ångesten, från att som yngre ha velat gå till botten med varje känsla släpper hon nu oftare taget.

– Jag har lätt att älta men nu tänker jag att man inte behöver gå in i alla känslor. Att det bara får vara. Innan ville jag få bort ångestkänslorna till varje pris, nu accepterar jag mer att de kommer och går.

Men det som funkar allra bäst är att prata med människor som står henne nära. En av dem är pojkvännen Charlie Gustafsson, också skådespelare och känd från Vår tid är nu.

– Charlie har såklart varit ett stort stöd för mig när jag haft det jobbigt. Jag tycker också det är bra att prata med olika personer, exempelvis mina bästa vänner, man får olika infallsvinklar.

Charlie och Amy har varit tillsammans i fyra år nu och trivs perfekt ihop, säger Amy.

– Vi är så lika, det gör det väldigt lätt.

Nu bor de ihop, men mer än så vill Amy inte säga, rädd som hon är om sitt privatliv. Istället kommer vi tillbaka till ångesten. För några år sedan satte hon som nyårslöftet att gå i terapi, det har hon inte gjort än, men tror att det är bra att göra det. Hon har funderat lite själv på varför hon får ångest. Kanske har det att göra med att hon slog igenom så ung, hamnade i situationer där man känner att man inte vet om man kan lita på folk, att ofta behöva ha en vaksamhet.

– Det är svårt att säga varför man har ångest. Ibland kan det vara specifika situationer som triggar ångesten, något man går igenom just då. Ibland kan det vara en känsla som kommer och det är svårt att hitta anledningen.

Sedan 2015 har Amy slutat jobba under sitt gamla artistnamn “Diamond” och använder sitt eget namn, Amy Deasismont. Det kändes inte naturligt att ha ett artistnamn när hon började jobba som skådespelare. Aktuell som hon nu är i tv-serien av Lukas Moodysson.

– Jag som alltid tyckt om Lukas filmer, jag älskade Tillsammans-filmen och vet att han jobbar mycket med att låta skådespelarna improvisera. Det har varit helt fantastiskt att få jobba fram scenerna med honom.

Engagerad i barn som har det svårt

Hon spelar huvudpersonen psykologen Göstas flickvän Melissa, en jobbig typ som Amy älskar att få spela.

– Det är så skönt att få vara jobbig och osympatisk och säga dumma grejer. Annars ska man bara vara så härlig hela tiden, nu kan jag ta något lite jobbigt från mig och dra det riktigt långt, det är roligt!

Musiken har hon inte lämnat för gott, men det är skönt att blanda lite. Något hon gjort i hela sitt liv, och ett viktigt uppdrag har varit engagemanget för barn som har det svårt. Amy är ambassadör för Min stora dag, en stiftelse som hjälper barn med allvarliga sjukdomar och diagnoser att få sina drömmar uppfyllda.

– De stora dagarna bidrar med positiv glädje till barnen som är viktig för att de ska orka. Ibland har något barn önskat att få göra något med mig, som en flicka som ville åka konståkning med mig, det var så roligt att få göra det med henne.

Eller så åker Amy till olika sjukhus, fikar med något barn, sitter och pratar. I höst ska hon återigen hjälpa till på musiklägret som Min stora dag ordnar. Där hjälper hon till att coacha, träna sång.

– Jag kan ju känna igen mig i barn som älskar musik. Dels slår det mig hur liten man är man är när man är tolv, dels blir det så tydligt hur mycket musiken påverkar.

Den där frihetskänslan att få sjunga ut, våga ta plats, ta i. Det ger så mycket utöver själva sångaspekten, förklarar Amy.

– Jag har vuxit jättemycket av att få stå på scen. Det är något med det här med att sjunga som är så fantastiskt härligt. Att låta rösten ta plats, det ger självförtroende och kraft.