Sylvia Plath fortsätter att fascinera

Alla hatade Sylvia. Så sa hennes make, poeten Ted Hughes på hennes begravning som hölls i hans hemstad i Yorkshire. Det skrev han senare om i diktsamlingen Brev på födelsedagen, som gavs ut trettiotre år efter Sylvias död. Först då tog han slutligen bladet från munnen och bearbetade sitt äktenskap med poeten Sylvia Plath.

Hon som, bara 30 år gammal, så tragiskt tog livet av sig genom att stoppa huvudet i gasugnen efter att ha noga tätat springan under köksdörren – och ställt fram mjölk och smörgåsar till barnen, ett och tre år gamla. På barnvagnen ute i hallen hade hon nålat fast en lapp med numret till sin läkare. Hoppades hon att bli räddad? Det får vi aldrig veta.

“Vad du än hittade bombarderade de med skärvor, åtlöje, smuts – det där hatets mysterium”, skrev Ted Hughes i dikten Gud hjälpe vargen efter vilken hundarna icke skäller. Författaren och Nobelpristagaren Doris Lessing, som brukade umgås med paret PlathHughes, har sagt att hon helt enkelt inte klarade av Sylvia. Det gjorde inte heller Teds syster Olwyn Hughes, som i den brittiska tidningen The Guardian så sent som 2013 kallade Sylvia för “ett monster”.

Sylvia Plath väckte uppenbart starka känslor, vilket inte minst märks nu när en hittills okänd Plath-novell, Mary Ventura and the ninth kingdom, har publicerats. Novellen marknadsförs som “nyfunnen” medan det amerikanska biblioteket Lilly Library menar att de har haft texten hela tiden i sitt arkiv, men att ingen hittills brytt sig om att leta efter den.

Novellen blev refuserad

“Everyone has to leave home sometimes. Everyone has to go away sooner or later”, säger den iskalla och dominerande mamman med blodröda läppar i Sylvias novell. Novellen, som tar upp det för Sylvia typiska komplicerade mor–dottertemat. Sylva skrev den som tjugoåring när hon studerade på college. Men novellen blev refuserad av tidningen Mademoiselle, där hon arbetat som gästredaktör en sommar – något hon senare skildrade i romanen Glaskupan.

Kort efter sommaren på tidningen och refuseringen försökte Sylvia begå självmord genom att ta en överdos sömntabletter och gömma sig i föräldrahemmets krypgrund. Något som också bidrog till hennes sinnesstämning var säkerligen det faktum att hon inte hade antagits till en skrivarkurs vid Harvard. Hon hittades i tid, men blev skadad för livet, både i form av ett fysiskt ärr i ansiktet och i själen efter en rad elchocker som påverkade henne så starkt att hon gång på gång återkom till händelsen i sina dikter och skönlitterära texter.

Sylvia Plath föddes 1932 i Massachusetts i Boston och fick efter college, som tjugotreåring, ett stipendium för att studera i Cambridge, England. Där träffade hon universitetets beryktade tjejtjusare och poet Ted Hughes. Kvällen de möttes är ökänd och omskriven, mest på grund av att Sylvia under en dans bet Ted i kinden så hårt att han började blöda.

Ted Hughes beskriver själv kvällen i dikten St Botolph’s, som fått namn efter litteraturtidskriften han var redaktör för och som hade releasefest den kvällen:

“Första ögonkastet. Första ögonblicksbilden oåterkalleligt fixerad, hejdad i kamerans blixtljus.
   Längre till växten än vad du nånsin mer blev. Du svängde runt så slank att dina långa perfekta amerikanska ben bara tycktes fortsätta uppåt. (–)
   Jag drog iväg med min flickvän. Ingenting utom hennes väsande vrede i en dörr och förhöret om varför din blåa scarf till min förvåning tittade fram ur min ficka och de svullnande märkena efter tänder, likt en vallgrav, som skulle märka mitt ansikte under en månads tid.
   Mitt jag därunder för alltid.”

Av någon anledning beskriver Ted Sylvias sjal som blå, trots att han mycket väl visste att den var röd. Precis som han skriver i dikten Rött var det Sylvias färg. Hennes far hade döpt henne efter den röda salvian, hon hade blodröda läppar och inredde sitt hem i rött, med rödmålade väggar och gardiner av rött manchestertyg.

Kom aldrig över pappans död

Sylvia och Ted gifte sig medan de fortfarande studerade i Cambridge båda två. De bodde sedan en tid i USA där Sylvia arbetade som lärare på sitt gamla college – något hon inte trivdes med eftersom hon inte stod ut med att inte få tid över att skriva dikter. Paret bosatte sig slutligen i Primrose Hill, i norra London, där de fick sitt första barn, dottern Frieda. När parets andra barn, sonen Nicholas, föddes hade familjen flyttat till sitt drömhus på den engelska landsbygden i Devon.

De hade en stor tomt med dignande äppelträd, ett stort potatisland och egen biodling. Sylvias pappa var entomolog, studerade insekter, och hans bok om humlor anses fortfarande stå sig. Fadern hade gått bort i följderna av diabetes när Sylvia bara var åtta år, något hon aldrig kom över. I en av sina mest kända dikter, Pappa, skriver hon att hon brukade be om att få honom tillbaka.

“Jag var tio år när du begravdes. Vid tjugo försökte jag dö och komma tillbaka, tillbaka, tillbaka till dig.”

Hon skrev också dikter om bin som naturligtvis hade med hennes fadersbesatthet att göra. Men det idylliska livet på landet förvandlades snart till en mardröm för Sylvia då Ted inledde en affär med kvinnan som tagit över deras gamla lägenhet i London. Sylvia kastade ut Ted och flyttade tillbaka till London, även den här gången till Primrose Hill. Hon fick chansen att bo i Yeats gamla lägenhet, vilket gladde henne enormt. Dessutom var hon säker på att Yeats ande hade hjälpt henne att få lägenheten. När hon på måfå slagit upp en sida i en av Yeats diktsamlingar hade fingret hamnat på strofen “Get wine and food to give you strength and courage and I will get the house ready.” (Skaffa vin och mat att ge dig styrka och mod och jag ser till att få ordning på huset.)

Medverkade i BBC Radio

Även om Sylvia var skeptisk till andevärlden menade hon att det fanns ett symboliskt värde i att få bo i det hus där en poet som hon beundrade hade bott. Dessutom låg det i den del av London som hon tyckte allra mest om, ett kulturellt mecka där hon äntligen skulle kunna återuppta det kulturliv hon saknat under tiden på landsbygden.

Hon fick också möjlighet att försörja sig genom att medverka i BBC Radio. Sylvia hade stora planer och såg fram emot att hålla en litterär salong dit hon skulle bjuda de tongivande poeterna och tänkarna. Men det blev inte som Sylvia hade föreställt sig. Vintern, även kallad The Big Freeze, blev den kallaste i London på sextio år. Vattenledningarna, som var dragna utanpå husen, frös och värmen var undermålig, om ens befintlig. Dessutom blev hon själv och barnen svårt sjuka i influensa. Trots det steg hon upp klockan fem innan barnen vaknade för att skriva det som skulle bli diktsamlingen Ariel. Sylvia blev mer och mer manisk och hennes kliniska depression blossade upp med full styrka. Lägg till att hon kände sig övergiven eftersom Ted redan levde med en ny kvinna.

“I think I’m dying. I am just desperate. She is so beautiful”, skriver Sylvia till sin amerikanska psykolog, som hade räddat henne när hon som ung försökte ta livet av sig, i brev som fram tills nu har varit okända för allmänheten.

“Hon” som är så vacker är Assia Wevill, Teds älskarinna. Kunde inte älska sig själv Det sista brevet är daterat den fjärde februari 1963, bara sju dagar innan hon dog. I det berättar Sylvia att hon lever på sömntabletter och lugnande medicin och att dikterna till boken Ariel skrivs på gränsen till vansinne. Hon skriver att hon är så rädd för att hon ska ge upp, att hon ska ge barnen och allt till Ted och bara dö så att allt är över. Hon kan inte älska sig själv. Brevet slutar helt kort med: Nu skriker barnen och jag måste ge dem mat.

Under sin sista helg i livet bodde Sylvia hos väninnan Jillian Becker. Jillian Becker skriver i sin memoarbok om Sylvia, Giving up – the last days of Sylvia Plath, om hur förtvivlad och upprörd Sylvia var de där sista dagarna och att hon tog starka sömntabletter för att kunna sova och andra piller för att kunna vakna. I bilen, när Beckers make skjutsade hem Sylvia och barnen, grät hon otröstligt och det gjorde även barnen. Förmodligen hade hon bestämt sig för att ta sitt liv redan då.

Ted raserade drömmen

Den som tar del av Sylvias brev märker att hon var besatt av att Teds älskarinna hade “gjort så många aborter att hon inte längre kan bli gravid”. Detta upprepade hon i brev till sin mamma flera gånger. Ett par av hennes dikter handlar dessutom om ofruktsamma kvinnor, och hon liknar andra kvinnors livmödrar vid marmor. Själv hade hon drömt om fler barn, en stor familj och ett liv tillsammans med sin briljanta poet till make. De skulle arbeta sida vid sida och hjälpa varandra med dikterna. Men den idylliska framtidsdrömmen raserade Ted Hughes.

En del av författarna till biografier om Sylvia Plath påstår att Assia Wevill i själva verket var gravid vid tiden för Sylvias självmord och menar att om Sylvia fått reda på det kan det ha legat till grund för hennes ödesdigra beslut att ta sitt liv. Något Sylvia dessutom förmodligen kände till var att Ted inte bara hade ett förhållande med Assia Wevill, utan även med Brenda Hedon och blott 20-åriga Carol Orchard.

Sir Jonathan Bate, rektor vid Worcester college i Oxford, skriver i sin biografi över Ted att poeten inte kunde bestämma sig för vilken av kvinnorna han skulle välja, och kallade dem för A, B och C. Ted beskriver själv sitt dilemma i en dikt: “Which bed? Which bride? Which breast’s comfort.”

Det som döden besparade Sylvia, men inte de små barnen, var att Teds älskarinna bara ett par år senare skulle kopiera Sylvias tragiska självmord. Men innan hon stoppade huvudet i gasugnen tog hon också livet av sin och Teds fyraåriga dotter. Då var Frieda nio år gammal och Nicholas sju. Assia Wevill efterlämnade ett brev där hon skrev att hon och Ted inte kunde leva tillsammans på grund av minnet av Sylvia.

Vandaliserade gravsten

Efter Sylvias död förstörde Ted inte bara delar av hennes sista dagböcker – enligt honom av hänsyn till barnen – utan plockade också bort en del av dikterna och förändrade ordningsföljden i den första utgåvan av Ariel. Även det gjorde han av hänsyn till barnen. Detta blev startskottet för det hat som Ted under många år fick utstå från fanatiska Sylvia-fans. Ett hat som gick så långt att de vandaliserade hennes gravsten – rispade bort efternamnet Hughes och bara lämnade hennes flicknamn.

Ted skyddade också barnen genom att inte låta dem få veta den egentliga dödsorsaken till deras mammas död förrän de var tonåringar. Dottern Frieda Hughes, även hon poet, författare och konstnär, skriver i en av sina dikter att hon växte upp i tron att hennes mamma hade dött i lunginflammation.

Så här i efterhand finns det de som påstår att just denna hänsyn i kombinationen med den infekterade arvstvist som uppstod efter Ted Hughes död – då änkan Carol Hughes som också fungerat som mamma till Frieda och Nicholas, inte ville dela med sig av pengarna till barnen – förmodligen ledde till att även sonen Nicholas tog livet av sig, 47 år gammal. Sylvia Plaths liv – och död – väckte många frågor och många fortsätter att leta efter svar i de böcker och dikter hon skrev. Vi får hoppas att det inte dröjer länge förrän ytterligare opublicerade Plath-texter dyker upp.

6 böcker av Plath