Leo Méndez: “Jag ser kanske tuff ut med alla tatueringar – men jag är ganska känslig”

Året är 1986. En elvaårig pojke från Chile kliver av ett plan på Arlanda utanför Stockholm efter 36 timmars skakig flygresa – som gjorde honom flygrädd för livet – tillsammans med sin mamma och två storebröder. Asfalten utanför är vintervit. 

– Det var en av de värsta vintrarna någonsin i Sverige. Jag hade aldrig sett snö på riktigt tidigare, bara i tecknade filmer på tv. Jag tyckte att snön var underbar och vacker när jag kramade den och den smälte i min hand, beskriver Leo Méndez. 

Men det är första och enda gången som han gillat den svenska vintern.

Fjorton år senare var den fattiga ungen från en hamnstad i Sydamerika latinokungen med hela svenska folket och red högt på framgången med hiten Razor ­tongue. Men vägen dit var långt ifrån spikrak – ­eller spiknykter. 

Idag håller han sig borta från alkoholen, och helst skulle han slippa ifrån de dystra vintrarna också. Ändå är Leo Méndez tillbaka i Sverige i ett hus som han hyr i Sollentuna, ett välmående småhusområde, 45 minuter från Stockholms central med pendeltåg och buss. 

I realitysåpa i Chile

Han välkomnar i dörren, och det blir en bamsekram fast vi inte känner varandra.

– Jag tänkte att vi skulle sitta på övervåningen, säger Leo Méndez och visar vägen uppför trappan. Går ut i det anslutande köket. Ordnar med te.

Sina två gläfsande hundar har han stängt in i ett rum på nedervåningen efter­som de annars skulle ta över och kräva uppmärksamhet i form av kel och klappar.

Leo Méndez är van vid att handskas med medierna. Under nära åtta års tid var familjen Méndez med i en realitysåpa hemma i Chile – lite som Wahlgrens värld här i Sverige.

Klockan är elva på dagen, men som den kvällsmänniska Leo Méndez är har han precis vaknat, efter att ha varit i en musik­studio till sent kvällen före, klivit upp och hoppat i något bekvämt: badtofflor på ­fötterna, vit t-shirt, mörka tränings­overallsbyxor. 

Han ber om ursäkt för sin – vad han själv tycker – lite knackiga svenska, men den är alldeles utmärkt trots att det inte är hans modersmål och trots att han inte bott i Sverige på elva år, utan återvänt till sitt hemland, Chile. 

“Var en gubbe i en pojkes kropp”

Troligen är besöket på svensk mark bara tillfälligt. Anledningen till att han återvände var ett erbjudande om att medverka i Mello 2018 med Everyday, som tog sig till final via andra chansen (slutade som tolva). 

– Mina två äldsta barn vill bo kvar i Sverige, särskilt min son Leo Junior som kommit ut som homosexuell. Han känner sig inte hemma i Chile. De har noll tolerans där för människor som är annorlunda än de själva, konstaterar Leo Méndez, som betraktar sonen som en hjälte som vågat stå upp för vem han är. 

Så de blir kvar i Sverige minst till våren i alla fall. Leo Méndez är en av artisterna i Djungelboken the musical som är på turné Sverige. Han spelar kung Gibbon, en variant av den ursprungliga kung Louie. Tycker det är både “crazy” och roligt, eftersom musikal är en helt ny genre för honom: 

– Det är svårt att sjunga, agera och dansa som en galning på samma gång – särskilt i en tung apdräkt. Jag börjar hitta min plats i föreställningen nu. Det har varit nervöst, men börjar kännas bra. 

Den tecknade filmen Djungelboken, om den övergivna pojken som uppfostras av en vargflock, är sedan publikräkningen började på 1960-talet den mest sedda filmen på bio i Sverige.

– Men musikalen har inte så mycket med den ursprungliga historien att göra utan är en nyskriven tolkning. Till exempel har björnen Baloo två bortskämda barn, berättar Leo Méndez vidare.

– Barnen i publiken skriker, dansar och skrattar. Musikal är ju en upplevelse på riktigt, till skillnad från världen på internet. Själv gillar jag budskapet, att vi ska ta hand om våra vänner djuren.

Själv fick han inte vara barn särskilt länge. Han tvingades att byta land som ­elvaåring, men redan när han kom till Sverige var han betydligt äldre mentalt än sin faktiska ålder. 

– Man växer upp väldigt fort i Chile. Det är ett fattigt land med mycket kriminalitet. Man får se saker ett barn inte ska behöva se, som våld. Nu när jag är vuxen kommer jag på mig själv med att tänka att jag var en gubbe i en pojkes kropp. 

Året innan Sverigeflytten försvann hans pappa oväntat och plötsligt. 

– Jag tänkte att nu har pappa lämnat oss. Att det var en skilsmässogrej. Att han bara dragit. Eller att farsan hade problem med lagen eftersom han var emot regimen och politiskt aktiv på vänsterkanten. 

Det gjorde livet för den övriga familjen hårt. Leos mamma tvättade kläder åt andra i kvarteret för att försörja sig och barnen. Ett hårt och tungt arbete eftersom hon tvättade för hand och varmvatten saknades i hemmet. De fick elda i spisen för att värma vatten. 

– De andra ungarna retade mig för att mamma var gårdens tvätterska. Jag hamnade i trubbel varje dag när jag försökte försvara hennes heder, berättar Leo Méndez och fortsätter:

– Morsan, som visste var pappa fanns, var ensam med oss tre pojkar som var rebeller. Vi lyssnade aldrig på vad hon sa utan gjorde som vi ville, stack hemifrån och lekte på gatorna hela dagarna. Vi kände att det var fritt fram att göra som vi ville när hon inte hade stöd från farsan, som var den stenhårda, som hade regler och var någon som vi var rädda för. 

Lärde sig svenska på ett halvår

Det skulle visa sig att pappan inte alls hade övergivit sin familj. Efter ett år kom brev och flygbiljetter från fadern som var i Sverige för att söka politisk asyl och som bad dem komma dit. 

– Jag hade ingen aning om vad landet Sverige var för något, bara att någon som hette Björn Borg, som var väldigt duktig på att spela tennis, kom därifrån. 

Efter ankomsten till det nya landet lärde han sig svenska på ett halvår och fick kompisar. Trivdes i den grönskande förorten Farsta där familjen fått en förstahands­lägenhet efter att ha beviljats uppehållstillstånd efter ett och ett halvt års tid av kringflackande liv i Stockholm. 

– Jag har alltid varit nyfiken och älskar språk. 

Leo Méndez beskriver de första tre åren i Sverige som några av de bästa i sitt liv. Kommer ihåg namnet på sin första lärare: Kristina. Ändå blev han en av många killar på glid i tillvaron. 

– Jag var 13–14 år när det sprack för mig. Jag fick ett slag som tog mig hårt. Min faster, som var som en extramamma för mig i Chile, blev rånmördad. Tjuvarna slog ihjäl henne med ett järnrör. Hon gick inte att känna igen efteråt. Händelsen tog mig hårt. Jag tänkte “vart fan är världen på väg” och “det här är inte rättvist”. Min faster var världens snällaste, tyckte inte illa om någon och jobbade som sjuksköterska.

Och några pengar att stjäla hade hon inte. 

Sedan blev det som det blev, beskriver Leo Méndez. En del av de grejer han i sorg och vrede gjorde ångrar han nu. Men de kändes rätt just då. 

– Jag hamnade i fel sällskap, i kriminella kretsar. 

Det var rån och bilstölder. Berusningsmedel som droger och alkohol. De samhällsprogram som han hamnade i för att han skulle återanpassas till samhället gjorde det bara värre, konstaterar Leo Méndez.

Men så upptäckte han musiken vid 16 års ålder. På fritidsgården fanns en musikstudio – och det sa klick. Han hade hittat hem.

– Innan dess ville jag bli kirurg, operera folk, rädda liv och kallas doktor Méndez. 

Istället tog han sig artistnamnet DJ Méndez och gjorde karriär som sångare. Var en av Sveriges populäraste artister under det tidiga 2000-talet. Men framgången hade ett pris: ett ständigt festande som urartade. 28 år gammal la han därför in sig på behandlingshem. 

– De räddade mitt “ass” där. Alla droger och all alkohol som finns och bjuds på i de kretsar där jag rörde mig är livsfarliga om man inte har kontroll eller vet när man ska säga nej, konstaterar han. 

Att vara öppen med att han har en svårighet tycker han är bra självterapi, som sätter en hälsosam press på honom att fortsätta avstå. 

– Jag håller mig borta från första drinken, jag har inget stopp. 

Han tycker inte det är särskilt märkvärdigt, ser beroende som en sjukdom, jämför det med att en del är intoleranta mot mjölk. Och han gillar alkoholmonopolet i Sverige som i hans mening leder till mindre våld på gatorna och i familjer. 

Något han däremot inte är lika förtjust i är de kalla vintrarna och mörkret här i Sverige som efter 26 års tid blev honom övermäktiga. Som en konsekvens därav flyttade han tillbaka till Chile med sina barn och dåvarande svenska frun Marcela. 

– Jag är en solmänniska som blir deprimerad på vintern. Jag är inte kreativ då. Har inte lust att gå upp ur sängen på morgonen. Vi har vinter i Chile också, men då är det regn, ingen snö, inget mörker, och som värst blir det noll grader ute. 

Kandiderade till borgmästare 

I värmen kan han slappna av, tycker han. Vågar säga hej till folk han inte träffat ­tidigare. 

– Det gör man inte i Sverige utan att folk tror att man är galen eller ska råna dem. 

Leo Méndez egen teori om de reserverade svenskarna, handlar om att mörkret och de långa vintrarna gör oss lite slutna. Med det sagt vill han ändå hylla landet Sverige.

– Sverige är ett fantastiskt land. Jag är så tacksam för att Sverige har gett mig och min familj tak över huvudet. Och möjlig­heten att hålla på med musik. Fanns det mer sol hade jag aldrig dragit härifrån. 

Under åren i Chile försökte han sig på en politisk karriär i sin barndomsstad, Valparaíso, där han kandiderade till posten som borgmästare som lär motsvara kommunalråd här i Sverige. Han ville göra något för sitt folk. Var trött på orättvisor och fattigdom. Det var en hjärtesak.

Han beskriver Valparaíso som smutsigt “som fan” och med “keff” utbildning, där bra skolor saknas. En stad där politikerna i hans mening skor sig på folkets skattekronor och personligen roffar åt sig.

– Man kan ju undra över hur någon som kanske tjänar 10 000 kronor i månaden kan ha värsta kåken i Miami. Matten stämmer inte. 

Åren i Chile blev början på slutet för äktenskapet. Hans fru Marcela trivdes inte med orättvisorna i Chile och tröttnade på att maken var hemifrån så mycket under sitt kampanjande.  

– Det är aldrig lätt att skilja sig. Det är en stor sorg. Skilsmässan har tagit hårt på mig, jag trodde aldrig att det skulle hända utan att det skulle vara vi resten av livet. Jag har känt Marcela sedan jag var 17 år. Det känns tufft.

Nu bor han med sina två äldsta barn i ett hus i Sollentuna, Stockholm. Med den tomhet som en separation innebär. Att stå på scenen när man inte känner sig hel är en utmaning, erkänner han. Privatlivet påverkar honom. 

– Jag ser kanske tuff ut med alla tatueringar (65 totalt varav två i ansiktet), men jag är ganska känslig.

Méndez tre favorit-F: 

1. Film – Jag är filmfantast. Ser allt jag kan och tycker verkligen om thrillers. Och så följer jag olika tv-serier från Netflix och HBO, som Atypical, Game of thrones, Chicago fire. 

2. Foodie – Det är inte så att jag vaknar och funderar på vad jag ska laga för mat, men när jag väl sätter igång tycker jag det är roligt och brukar få till det bra. Det beror kanske på att båda mina bröder är utbildade kockar. Jag lagar både chilensk mat som är kryddstark och svensk husmanskost. Jag älskar bea. Och rödvinssås. Alla såser som finns faktiskt. Det finns inte så mycket såser i Chile. 

3. Fotboll – Jag har inte någon bra koll på svensk fotboll, men på internationell. Jag har kompisar som spelar i Barcelona och vänner som är proffsspelare i Turkiet. Jag är lite som en maskot för de här lagen.