– Om jag leker med mina kompisar och det händer något en bit bort bland andra killar, så skyller de på mig bara för att jag ser annorlunda ut. Det blir mitt fel fast jag inte ens var där! Jag får skulden för allt.
Han skakar lätt på huvudet och ler, men i ögonen syns sorgen.
Vi sitter i ett litet stenhus i byn Kathgaon i Chopra. Här, i de indiska tedistrikten vid foten av Himalaya, bor 15-årige Khalid Akhtar med sina föräldrar, storebror Dada och storasyster Didi. Det är en välordnad by omgiven av teodlingar, grönt och frodigt. En oas bortom trafiklarmet och all dammig stökighet. På innergårdarna är det rent och snyggt, inga skräphögar eller komockor. En kalv ligger under ett vasstak på en halmbädd och idisslar, hönsen kacklar gemytligt runt fötterna.
Utanför familjens hus, dit vi gått undan, har hela byn samlats. Män, barn och kvinnor i färggranna sarier. Det är stort att allas deras Khalid kan få operera sin läppspalt genom hjälporganisationen Operation Smile.
– Jag skulle vilja se bättre ut. Jag vill bara bli normal och inte vara den enda som ser ut så här, säger Khalid försiktigt och rättar till den tajta skjortan över jeansen.
Svårt att forma ljuden
Khalid går i sjuan. Han trivs i skolan, dit han cyklar de tre kilometerna. Favoritämnet är bengali och då är det en hel del språkövningar.
Men den kluvna läppen gör att Khalid inte kan forma alla ljud och uttala orden rätt. Det har gjort honom till en tystlåten elev. Att ljuda bokstäver och läsa högt i klassen har alltid varit en mardröm.
– Även om lärare och klasskompisar vet att det beror på min läpp, så känns det väldigt jobbigt att prata eller läsa i skolan. Jag skäms inför alla, över vad de tänker om att jag inte kan artikulera ordentligt, säger han och skruvar på sig.
I skolan och hemma i byn är Khalid ändå ganska trygg och har en del vänner. Men så fort han rör sig bland folk han inte känner blir han utstirrad och glåporden kommer.
– Jag blir väldigt ledsen. Gång på gång har jag ställt frågan: “Gud, varför har du gjort mig detta? Varför är jag sådan här?”, säger han tyst från stolen i hörnet, dit ljuset knappt lyckas strila ner genom halmtaket.
Drömmen om att bli av med sin läppspalt har vuxit sig allt starkare.
– Folk har sagt: “Om du opererar dig så blir du mycket bättre, det syns inte.” Och när jag var runt tio år träffade jag någon som hade opererat sig.
Föräldrarna var framför allt väldigt stolta när yngste sonen föddes. Läppspalten tänkte de inte så mycket på då, för från första dagen var de inne på att åtgärda den. Men tiden gick, hans pappa var sjuk i några år och operationen blev inte av.
Ända sedan födseln har dock föräldrarna varit oroliga för sonens hälsa. Visserligen fick Khalid i sig den bröstmjölk han behövde som spädbarn, men faran för uttorkning låg alltid på lur i det varma klimatet.
– Han kunde inte dricka vatten, inte borsta tänderna, vattnet bara rann ut hela tiden, säger mamma Saleha olyckligt och berättar också att Khalid alltid haft problem med ena ögat och inte alls ser med det.
Sågs som ett cirkusdjur
Det mamman tyckte var svårast när Khalid var liten, var att vänner kom på besök enbart för att se honom och hans läppspalt. Han sågs som ett cirkusdjur att visa upp.
– Alla ville komma och titta. Och alla pratade om honom och om läppen, även de som inte hade träffat Khalid. Han var den centrala attraktionen. Det gjorde honom ledsen. Khalid har alltid varit så snäll och omtänksam, säger hon och kastar en öm blick på honom.
Pappa Rahimuddin fyller i:
– Det var svårt att se hur folk hånade och undvek Khalid när han var ute och lekte, de vände sig bort och skrattade åt honom. Både små och stora barn mobbade honom och fnissade bakom hans rygg. Och en del ville inte leka med honom.
Khalid har klarat sig från öknamn. Istället går han under smeknamnet Baichung, efter en av de största indiska ligaspelarna genom tiderna. Khalid är nämligen grym på att spela fotboll – och drömmen om framtiden är förstås rund:
– Jag vill bli fotbollsspelare, säger han, ler stort och sneglar på sin pappa, som han vet har andra planer för sonen.
Och med syn på bara ett öga är fotbollsproffs inte att tänka på. Men att gå i pappas fotspår som teodlare, nja, det vill inte Khalid så gärna. Hellre då studera till ett riktigt yrke, få ett bra jobb och bli “chef”.
– Som det är nu vill inga flickor ha honom, inga föräldrar vill ge honom till sin flicka, han lär få problem. Så operationen kommer att göra honom fin, säger hans pappa.
Khalid själv ser ett nytt liv framför sig om läppspalten blir åtgärdad. När han tänker på sin uppväxt blir han mer ledsen än arg. Men när väl ingreppet är gjort, har han ett och annat vasst ord till dem som trakasserat honom genom åren:
– Jag ska säga: “Kom igen, vågar du påstå nu att jag ser konstig ut!?”, säger han med rynkad panna och skrattar lite generat innan vi skiljs för dagen.
Dag 1: Samling
Får träffa andra i lägret
Ett par dagar senare träffas vi igen. Khalid, hans pappa och bror har rest de två timmarna till organisationens övernattningsläger i Siliguri, där alla familjer samlas som hoppas på en operation för sitt barn eller annan anhörig.
Vårt återseende är glatt. Teodlingen hemma i byn sköter sig själv och storebrors universitetsstudier får vila några dagar. Khalid har tagit ledigt från skolan.
– Jag skulle egentligen ha prov i skolan i morgon, men jag är hellre här, säger Khalid stolt.
Lägret är inrymt i ett buddistiskt tempel, vars heliga rum tillfälligt förvandlats till stora sovsalar. Under ljuskronorna är marmorgolvet täckt med madrasser och filtar.
Det är första gången hjälporganisationen gör ett uppdrag i denna del av landet. Ett 50-tal medicinska frivilligarbetare från hela världen är i Siliguri för att under åtta intensiva dagar undersöka och operera så många de bara hinner. Via annonser, lokala volontärer och bekanta har familjer uppmanats att ta chansen till en kostnadsfri operation av läpp- och gomspalt.
En sådan behandling går annars på runt 12 000 rupier, ungefär 1 500 kronor, vilket motsvarar minst tre, fyra månadslöner. Rekommenderad minimilön i Indien är 160 rupier om dagen (ca 20 kr) men många tjänar betydligt mindre än så.
Lägret börjar fyllas med busslaster av folk från orter runtom. Närmare 200 patienter är anmälda och de flesta är små barn. Många familjer har aldrig tidigare sett andra barn med läpp- eller gomspalt. Att ha fött ett barn med spalt är stigmatiserande och skamfyllt. Bara att träffa andra i samma situation lossar en del spänningar, allteftersom blir stämningen lätt uppsluppen. Det småpratas och skrattas. Förväntan fyller luften.
Men där finns också en oro. Alla här ska under morgondagen undersökas på sjukhuset. Ska mitt barn passera nålsögat?
Dag 2: Hälsokoll
Undersökning på löpande band
Det är dagen för hälsokontroll. På Dr Chhang’s specialsjukhus, där hjälporganisationen fått hysa in sig, råder full aktivitet. Det pågår undersökningar på löpande band. Familjer har bussats hit från lägret i omgångar och allt löper på förvånansvärt väl.
Khalid är här med sin familj. Han får blodtrycket taget av Erica Skåål, en av fem svenska medicinska frivilliga här i Västbengalen, som i vanliga fall jobbar på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg och är här på sitt första uppdrag.
– Hemma har vi ju allt och tar det för givet, så det är intressant att arbeta där man har andra förutsättningar och få se hur man löser saker, säger hon.
Khalid slussas vidare till barnläkaren Hans Ekström, som är med för femte gången vid dessa läpp-, gom- och käkoperationer. Han har varit verksam vid barnonkologen i Karlstad och även jobbat utomlands med andra hjälporganisationer men uppskattar dessa uppdrag för att insatsen är kort och koncis och ger synbara resultat.
– Ja, detta är något helt annat! Skillnaden är att det är snabba resultat och en hjälp som betyder så mycket för barnen. Det är dels det kosmetiska, dels talet.
Viktigt att träna talet
Han lyser Khalid i munnen med en ficklampa. 15-åringen har ingen gomspalt, men talet är ändå inte klockrent.
– De flesta studsar ju till inför de barn som har allra sämst tal, så det är väldigt viktigt och bra att organisationen lägger stor vikt vid att träna talet, konstaterar Hans Ekström.
Narkosläkare Björn Zarén lyfter på Khalids tröja och lyssnar på lungorna. Alla läkare måste kryssa i ja-rutan för att en operation ska bli av. Kirurgiskt ska förutsättningar finnas för ett lyckat ingrepp, allmänhälsan måste vara god och andningen så bra att man vågar söva. Operation Smile tummar aldrig på säkerheten.
När dagen är till ända har 167 patienter undersökts. Av dem blir 127 godkända att åtgärdas under de fem dagar som medicinteamet opererar. Det som satt käppar i hjulet kan vara feber, förkylning, hjärtfel, undernäring eller för låg ålder. Alla som ratas får hoppas på en ny chans igen om ett halvår – om det blir ett nytt uppdrag här då. Ingen vet än.
Dag 3-5: Operation
Lång dags väntan
Vid övernattningslägret dagen efter är läget spänt. De lyckliga godkända ska få besked. Alla familjer är samlade i templets stora sovsal. Endast de utvalda kallas fram. Namn efter namn ropas upp. Nervositeten stiger. Till slut kommer det: “Khalid Akhtar!”
Pappa Rahimuddin springer fram och han och sönerna ler lyckligt; de har vunnit högsta vinsten!
Natten före operation sover Khalid på sjukhuset. Han måste fasta. Det blir en lång dags traskande fram och åter i korridoren. Allteftersom falnar glädjen från gårdagen. Magen är tom, sysslolösheten tär och oron kryper på. Han ler tappert men är fåordig.
– Jag är hungrig, säger han och tar sig om magen.
Till slut får Khalid en vit operationströja och tas med till lekterapin. Den ligger intill operationssalen och här får patienter och anhöriga leka bort sin oro och veta mer om vad som ska hända. Svag musik är på, några småbarn leker på golvet, en flicka trär pärlhalsband. Khalid är rastlös, vi spelar luffarschack, jag låter honom vinna.
Plötsligt är det dags. Väntan är över. Narkosläkare Klas Kaspersson kommer ut i lekterapin och hämtar Khalid till operation. Han vänder sig om och vinkar osäkert till sin pappa innan han försvinner bakom dörrarna.
Svårt att vakna
Khalid har svårt att vakna efter operationen. Istället för lokalbedövning blev det narkos för 15-åringen och han sover tungt och länge. Björn Zarén tittar till honom då och då. Utanför uppvaket vankar pappan och storebror ängsligt av och an. Skymningen har för länge sedan gått över i sen kväll.
– Det känns oroligt, det blev inte mycket sömn i natt, säger pappan sammanbitet och skakar på huvudet.
Till slut, sist av alla patienter denna första operationsdag, slår Khalid upp ögonen. Han är groggy och mår inget vidare. Omtöcknad frågar han efter sin storebror. Pappan får snällt vänta utanför. Först när sonen ska skjutsas till en sovsal, flyger han upp ur stolen i väntsalen och rusar så ivrigt efter rullstolen att han glömmer sina sandaler. Den faderliga blicken söker för ett ögonblick efter resultatet, men noterar snabbt illamåendet och det blodiga såret. Ögonen fylls av tårar över sin tappre lille son.
Under natten sover Khalid dåligt. Obehaget är kvar i kroppen och han får smärtstillande. Inte förrän runt lunch har han piggnat till och äntligen kommer ett försiktigt leende i spegeln. Gluggen i läppen är borta, bara en reva går från näsan och ner. Snart är den ett blekt ärr och täcks av en fjunig tonårsmustasch.
På väg mot bussen skjuter han iväg en sten på asfalten. Nu vill Khalid Akhtar bara hem och lira fotboll.
