• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Fredrik Lindström: "Jag tycker inte om att vara offentlig"

    Han har en förmåga att sätta fingret på sin nutid, kan allt om allt och levererar det med en stor portion humor. Vi har pratat ödmjukhet, kändisskap och besserwisserhet med Fredrik Lindström.

    Fredrik Lindström: "Jag tycker inte om att vara offentlig"
    Foto: Magnus Selander

    Fredrik Lindström öppnar lägenhetsdörren på exakt utsatt klockslag, berättar direkt att ­läget är sisådär, eftersom den 11-åriga mellandottern ligger sjuk. 

    Det är tidig morgon, men ändå är han klädd i skjorta, chinos och mörkbruna mockaskor. Om det beror på att han nyligen fått veta att han även ska fotograferas denna decembermorgon, eller om han alltid går klädd så  hemma, är oklart. Men, det känns inte helt osannolikt att Fredrik Lindström, som är "stil" personifierad, faktiskt är en person som ser till att hålla en viss nivå, även en vanlig onsdagsmorgon med sjuk dotter hemma. 

    – Det sägs ju att man anammar den stil man hade när man var på sin höjdpunkt. Typ Boy George, som var så jättestor på 1980-talet, envisas fortfarande med att gå runt med sin stora hatt … Eller Rick Astley, som kör sin smala slips, 40 år senare, ­säger Fredrik, när vi en stund senare kommer in på just klädstil. 

    Så, din stil, vad avslöjar den om när du själv anser att du var på din höjdpunkt?

    – Kanske var det på Hassantiden. Där på 1990-talet. Jag gillar fortfarande slip­over.

    Vi blir sittande i hans till synes välorganiserade arbetsrum. Längs ena väggen en bekväm soffa, två fåtöljer och ett teakbord. Ett stort skrivbord och ett mindre. Utsikt över en av Stockholms trevligaste parker. Lite oväntat ett trumset bredvid soffan, och det, precis som ett par gitarrer i duschkabinen, avslöjar att det där musikintresset som blommade ut när han var trummis i heavy metal-bandet Crystal Pride hemma i Eskilstuna, fort­farande finns kvar. 

    Han verkar vara avslappnad. Sitter tillbakalutad i sin fåtölj, och även om Fredrik intensivt förnekar det känns det som om det är exakt samma Fredrik Lindström som vi ser döma i På spåret, men mer om det senare. Det är köriga dagar för honom. Slutklippningen av programmet Helt ­lyriskt pågår för fullt. Dessutom är det väldigt snart premiär för hans ensamföreställning Mänskligheten på Scala­teatern i Stockholm. 

    – Vi västerlänningar har tre föreställningar om oss själva: att vi är förnuftiga, att vi är rationella och att vi är självständiga. Men, i själva verket är vi extremt osjälvständiga.

    Författaren och historikern Fredrik Lindström är populär som domare i På spåret.
    – Men det är bara en roll jag spelar, säger han själv. Foto: Magnus Selander

    "Farligt om vi blir nöjda"

    Fredrik ger sig här in på en analys om vår osjälvständighet, om hur vi alla egentligen är nästan exakt lika varandra, trots att vi tror att vi strävar efter att vara speciella.

    Jag läste någonstans att alla människor tror att de faktiskt är väldigt unika och att de sticker ut från mängden …

    – Exakt! Vi tror alla det. Så, det unika idag, det är kanske att inte alls vara unik.

    Han fortsätter in i sitt resonemang om individualism. Landar i det faktum att Sverige har flest ensamhushåll i världen. 

    – Det håller marknaden igång. Ju fler ensamhushåll, desto fler mikrovågsugnar, kaffebryggare, diskmaskiner säljs, säger Fredrik och gör en svepande rörelse över arbetsrummets lilla köksvrå, fullt utrustad med diskbänk, espressomaskin och vattenkokare.

    – Dessutom, vår strävan efter att vara unika och speciella medför att vi köper kläder, resor, heminredning som aldrig förr. Återigen, det här håller marknaden igång, och det är också därför som vi hela tiden uppmuntras att vara unika.

    Men nu, i dessa klimatkristider, har det blivit skamligt att shoppa, så nu kanske det ändrar sig?

    – Ja. Nu börjar vi ändra vårt beteende där, eftersom vi inser att det inte går att fortsätta på det sättet. Men det är fortfarande farligt för ekonomin om vi människor blir nöjda. Våra hjärnor är inte heller förnuftiga, de hänger på och anammar ett narkomanbeteende. Vill ha mer och mer, även om det är bevisat att vi människor inte blir lyckligare av mer pengar. Gränsen går vid 45 000 kronor i månaden här i Sverige. Tjänar vi mer blir vi inte lyckligare för det. 

    För att tydligt illustrera hur våra hjärnor går emot naturen ger han ett exempel från fågellivet, där strandskatorna fiffigt nog, väljer att fokusera på de största och mest livskraftiga äggen, när de ska ruva. Deras fokus på de största äggen sätts inte i relation till förnuftet, vilket innebär att forskare kunnat lägga in helt enormt stora fuskägg som fågelmamman helt omöjligt skulle kunnat ha pressat ur sig i boet. Det är dessa enorma ägg som strandskatan ändå väljer att ruva. 

    – Det är samma sak med oss människor. Det anses vara attraktivt med stora bröst, ett tecken på fertilitet. Det gör att fler män dras till en kvinna med enorma silikon­tuttar, trots att hon har passerat menopausen, istället för till en lite mer oansenlig kvinna som är fullt fertil. 

    Hassan sändes i P3 1993–94. Vilka som medverkade växlade. Från vänster: Fredrik Lindström, Hasse Pihl, Lasse Sundholm och Pontus Djanaieff. Foto: Anders Roth/Sveriges Radio/Meta

    Slog igenom med "Hassan"

    Fredrik reser sig, börjar skramla med tekokare och kaffebryggare. Säger själv att han inte dricker kaffe, det slutade han med för 20 år sedan eftersom han går upp i varv av det. Drar fram lådan med olika kaffesorter. På tefronten finns det också mycket att välja mellan, vilket resulterar i en kopp riktigt starkt och ovanligt gott te. Till det: engelska småkakor. 

    Fredrik slog igenom i början av 1990-talet med radioprogrammet Hassan. Programmet blev snabbt en snackis. Två timmar varje söndagskväll sändes busringningar på bästa Kalle-Sändare-manér. Fredrik och de andra i gänget, nuvarande grannen Henrik Schyffert och På spåret-kollegan Kristian Luuk för att nämna några, kunde ringa upp SL:s hittegodsavdelning och säga saker som "Jag glömde ett starkt verb på buss 46 igår, kan du se om ni hittar det?" I samma veva började Fredrik på Z-tv, gjorde ståupp-framträdanden på Mosebacke och programledde Kvällsöppet

    Sedan dess har han blivit ett välkänt ansikte, förmodligen är han också det vi kallar "folkkär". Han har varit programledare för en lång rad program som Värsta språket, Svenska dialektmysterier och Världens modernaste land. Han har dessutom skrivit flera böcker, vissa allmänbildande, andra i novellform. 

    Han har också uppträtt med tankeväckande föreställningar både på egen hand och med vännen Henrik Schyffert. Föreställningar som alltid satt fingret på nutidens ängsliga medelklass, som Ljust och fräscht, där han och Schyffert 2011 tog upp "vår strävan efter det perfekta boendet", en show som sågs av över 200 000 svenskar. Eller Ägd, också den tillsammans med Henrik Schyffert, som handlade om "marknaden" och som även den nådde ut till fler än 200 000 personer runtom i Sverige, men också i London och New York. 

    Du är en offentlig person. Hur ställer du dig till det?

    Fredrik stannar upp i sitt pysslande vid köksön. 

    – Jo. Det får man väl säga att jag är, ­säger han dröjande.

    Han konstaterar att det där med kändisskap inte är något självändamål, att det är lite sorgligt när många av de som är unga idag bara har som mål att bli kända. 

    – Jag kan bli ledsen när jag till exempel sitter i Nyköping och fikar med familjen, och så kommer en helt okänd person fram och säger: "Fredrik Lindström! Vad gör DU här?" Jag har för det mesta väldigt hög toleransnivå, men i sådana situationer kan jag svara: "Vet du, jag lever inte i reservat. Jag får röra mig fritt, precis som alla andra."

    Han funderar. Väger sina ord på guldvåg. Säger att han å ena sidan är djupt tacksam över att han får jobba med det han älskar och att han verkligen är glad över att människor vill se det han gör. 

    – Men baksidan är att jag inte får vara mig själv, den privata Fredrik Lindström. Därför blir det tråkigt nog så att man bara umgås med andra kändisar. Det är svårt att få vänner på andra sätt än genom and­ra kändisar när man är känd. 

    Som exempel ger han när han senast var på middag med för honom obekanta människor som jobbade i helt andra branscher. När han stack fram handen för att hälsa, och på vårt sedvanliga sätt presenterade sig med sitt namn, fick han istället för motpartens namn ett "jag vet" i retur.

    – Då blir jag ledsen och tänker "Snälla. Kan du inte bara låtsas att jag är en Fredrik vilken som helst"…

    Innan Fredrik slog igenom och blev den offentliga personen han är idag, hade han läst länge på universitetet. Han har en kandidatexamen i nordiska språk, litteraturvetenskap och idéhistoria och har även påbörjat doktorandstudier i nordisk språkhistoria.

    – Jag är otroligt glad över att jag har en rejäl utbildning att falla tillbaka på. Jag är tacksam över att jag satsade på en grundutbildning.

    Det är tio år sedan Fredrik Lindström blev domare och Kristian Luuk programledare för SVT:s På spåret. Men det dröjer innan de slår Ingvar Oldsbergs 19 år. Foto: Bo Håkansson, bilduppdraget

    Språkliga fenomen 

    Hans stora intresse och kunnighet både när det kommer till historia och språk är tydligt. Då och då ger han sig in i långa utläggningar kring olika språkliga fenomen, och tiden rinner iväg. Faktum är att han känns lite som ett självspelande piano. Man trycker på en tangent och ut kommer en mängd enastående, imponerande och underhållande fakta. 

    Hur är du när du hjälper dina barn med läxorna? Är du likadan då, när barnen frågar hur till exempel ett verb ska böjas, svarar med en tio minuter lång utläggning om hur de oregelbundna verbens böjning förändrats de senaste hundra åren?

    Fredrik kommer av sig en stund. Skrattar. Länge. 

    – Nej! Jag har aldrig hjälpt mina barn med läxorna. Jag har tre väldigt duktiga flickor och får snarare säga åt dem motsatsen, att de ska strunta i läxorna och ha kul istället, att det faktiskt kan gå bra ändå.

    Så de får aldrig se den Fredrik Lindström som tv-tittarna ser i På spåret?

    – För han finns inte! Det var faktiskt därför jag först tackade nej till att vara domare i På spåret. Jag vill inte framstå som någon mästrande typ, det kan reta upp folk. Det är en roll jag spelar. Allt är fejk! De sitter på redaktionen och googlar och säger i min hörsnäcka det jag ska säga …

    Julen är precis överstökad och han avslöjar att han är duktig på att vara ledig. Då är han som de flesta andra. Är det sommar skrotar han gärna på lantstället, pysslar med rosorna och hortensiorna. ­Annars kollar han gärna fotboll eller umgås med barnen. 

    – Jag är intresserad av historia och läser mycket historiska böcker när jag har tid. 

    Historieintresset lyser tydligt igenom. Lite här och var i lägenheten ligger historiska böcker utplacerade, redo att läsas och bläddras i. Det är också historia han levererar i SVT:s nya satsning Helt lyriskt, där olika artister gör sånger av kända och okända svenska poeters dikter. 

    – Jag väljer olika dikter som jag gillar och så tolkas de av artisterna. I programmet diskuterar vi dikterna och poeterna, och vi har med allt från Karin Boye till Stagnelius till Bodil Malmsten. 

    Solo på Scalateaterns stora scen. Mänskligheten – föreställningen om oss själva har premiär nu i januari.

    Det finns inte många intervjuer att läsa om dig. Hur kommer det sig?

    – Jamen, jag har inte så mycket att säga. Jag tycker inte om det. Alltså, det är trevligt att sitta här och prata med dig, men jag tycker inte om att vara offentlig. 

    Det är också därför, berättar han, som han mycket tidigt i karriären bestämde sig för att inte gå på premiärer eller galor. 

    Så, hur fungerar du när du blir igenkänd?

    – Det är olika. Många gånger kan folk komma fram för att diskutera en dialekt. De har alltid någon moster som bor i någon avlägsen håla någonstans som säger ett ord på ett speciellt sätt. Ibland, som när jag står i kön på Ica med hungriga och gnälliga barn, kan det vara jobbigt. Men det brukar räcka att jag börjar med en utläggning så säger de "tack, det räcker", säger Fredrik och ser nöjd ut. 

    "Tre saker jag borde veta – men inte vet"

    Den som sett eller hört Fredrik Lindström ­inser att han är extremt allmänbildad. Men visst finns det saker Fredrik tycker att han borde kunna, men ännu inte kan.

    1. Geografi. "Jag är hopplös. Jag kan inte några huvudstäder i Afrika, förutom Kairo och det jag lärt mig i På spåret."

    2. Vissa delar av den svenska historien. "Jag är väldigt dålig på vad 1809 års regeringsform egentligen går ut på. Det borde jag kunna, eftersom jag så ofta refererar till den."

    3. Vardagliga ord på engelska, "som till exempel mandarin och klementin". Jag har ingen aning om vad det heter.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!