Aida är en operaklassiker i fyra akter med musik av Giuseppe Verdi. Aida hade urpremiär i Kairo 1871 och blev en stor framgång. Några månader senare sattes den upp på La Scala i Milano och gjorde samma succé där. Sedan dess har Aida ständigt spelats på en scen någonstans i världen och har älskats av generationer operafantaster. Verdi beskrev själv Aida som “mer intensivt, mer dramatiskt” än något av hans andra verk.
– Det är ju alltid så att det man sjunger just nu älskar man allra mest, men för mig är Verdi verkligen speciell. Har du inte lyssnat på Verdi, så gör det! Det är på samma gång mänskligt och storslaget. Man kan ju fundera över varför vissa operor blir sådana klassiker. Vad gäller Aida tror jag det handlar om att publiken längtar efter att bli helt bortblåst av Verdis musik, men också om att det är så lätt att identifiera sig med karaktärerna, och dramat mellan dem, säger Miriam Treichl.
Vokalt krävande roll
Musikaliskt är rollen Amneris en stor utmaning, tycker hon.
– Vokalt är det en krävande roll som rymmer båda låga mullrande partier, långa linjer, och höga expressiva partier. Rollen innehåller ju så många olika slags känslor. Amneris går från att älska Radamès till att vara ursinnig på honom, hämnas, ångra sig, och till slut vara desperat och böna och be om förlåtelse och nåd för honom och hans öde. Så det är en krävande roll, samtidigt är det så lätt att känna med Amneris.
Vad handlar Aida om då?
Jo, på ett plan handlar den om ett samhälle som håller på att falla samman och där stora ämnen som krig, maktkamp och martyrskap står i fokus. På ett annat plan handlar den om unga Aida som hamnar i korselden mellan stridande parter och som tas tillfånga av fienden. Mot allt sunt förnuft förälskar hon sig i Radamès. Och de två unga kämpar för sin kärlek i en fullkomligt kaotisk värld.
– För mig är det en vokal såväl som psykologisk resa. Den handlar om “vi och de”, och om fienden som finns “där borta”. Men den handlar också om det lilla livet. Om kärleken som de två kvinnorna, Aida och Amneris, har till Radamès.
Det är en tidlös uppsättning, men med moderna inslag som både drönare och maskingevär.
– Man har valt att inte lägga handlingen bland pyramider och elefanter, utan har strävat efter en mer tidlös inramning. Referenserna till faraonernas Egypten finns visserligen där – guldet och de starka färgerna, men det är en mer oberoende kontext. Aida är en berättelse som berör – då som nu, säger Miriam Treichl.
