• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Lina Axelsson Kihlblom: "Jag föddes i fel kropp"

    Hon är succérektorn som fick berätta om sina framgångar i tv – och avslöjade att hon föddes som man. Idag kan Lina Axelsson Kihlblom se att uppväxten som pojke även gav henne något positivt.
    – Det finns en kraft i att bli sedd för det man gör.

    Lina Axelsson Kihlblom: "Jag föddes i fel kropp"

    När hon var liten skrev hon brev till Gud, bad att han skulle göra om henne, det hade ju blivit fel, hon som var flicka hade fått en pojkkropp att bära omkring på. Det skavde. Så hon lutade sig ut genom fönstret där i barnrummet på andra våningen och kastade upp breven till Gud. 

    – Jag blev så besviken när jag hittade breven på marken nästa morgon, och livrädd för att någon skulle läsa dem. Men jag tänkte att Gud har mycket att göra och inte hann läsa mina brev just nu. Så jag fortsatte att skriva.

    Fyra decennier senare träffar jag Lina Axelsson Kihlblom hemma i hennes lägenhet i Huddinge. Lina serverar kaffe och säger att den där inre rösten var så tydlig, så stark. 

    – Det var en flickas röst. Jag var nog inte mer än tre år när det blev tydligt för mig att jag hamnat fel. Det finns bilder på mig där jag som liten står naken i mammas högklackade och en rosa behå.

    Nu är hon tvåbarnsmamma. För några år sedan blev hon känd som Sveriges mest framgångsrika rektor, idag är hon nytillsatt förvaltningschef för barn, utbildning och kultur på Nynäshamns kommun. Målet? Att skapa en skola som ger alla en chans och ger dem en känsla av att alltid kunna förändra sitt liv. Framgångsnyckeln? Konsten att sätta mål, och att ha en vision. Något som Lina säger var hennes egen räddning. 

    – Jag hade två barndomar, den i verkligheten och den i fantasin. Jag var inget deprimerat barn, min fantasi var bara så stark.

    Skolan viktigaste mål är att ge alla en chans, tycker Lina Axelsson Kihlblom, utbildningschef i Nynäshamn.

    Lärt sig läsa av omgivningen

    Förmågan till visionstänkande, att drömma sig bort och in i en framtid gav henne kraft att förändra. Hon som då var en pojke med dyslexi från en icke-akademisk familj är nu kvinna, mamma, akademiker och chef.

    – Det är en ganska lång resa. Då är det viktigt att tro på sin vision. 

    I en sjuttiotalsvärld där ingen visste om att transsexualitet ens existerade trodde Lina att hon var ensam i hela världen. Skammen var ständig följeslagare.

    – Att leva i en kropp som inte är ens egen gör att man distanserar sig från den, att vara naken inför andra är fruktansvärt. Tänk dig att i tolv år duscha i fel omklädningsrum. Jag stod där i mina speedobadbyxor och längtade efter en baddräkt med stora prickar.

    Hon tystnar, tar en röd tomat ur en glasskål på det vita bordet, tittar på mig, säger att hon trots det hellre skulle vara utan sin dyslexi än sin könskorrigering, att det där att vara i olika världar har gjort henne klok.  

    – Jag har verkligen fått reflektera över saker och ting. Jag har lärt mig att läsa av omgivningen för att se hur mycket jag i varje situation kunde få vara mig själv. I trygga sammanhang kunde jag tillåta mig att bli flätad av flickorna i klassen, i andra sammanhang fick jag spela boll med pojkarna.

    Det är det som driver henne nu, att få barn och ungdomar att känna sig trygga, accepterade. Hon är engagerad i organisationen Mind som erbjuder telefonstöd åt unga som har självmordstankar. Och som chef i skolan jobbar hon aktivt mot segregerade skolor. Ju mer segregerat det är, desto smalare blir normen, säger hon.

    – Det skapas en bild av att i den här skolan är vi så här, om det nu är underklass, eller överklass. Men det är alltid någon som känner att den inte är sådan, och då utvecklar man skam, att man inte tillhör.

    Bar könsneutrala kläder

    Hon berättar om friheten hon själv kände under sina första barndomsår, då när hon växte upp i en bullerbyromantisk gård på landet i Gisslarbo utanför Köping. En tid utan utanförskap. Där var fantasin och kreativiteten i fokus. Lina och hennes syskon sprang runt och gjorde vad de själva gillade, näst äldsta brodern älskade att meka med bilar, äldsta att läsa, och Lina, hon älskade att sy, kunde sitta hela helger uppe på vinden och sy. 

    – Jag fick vara som jag ville, ville jag sitta och sy blusar uppe på vinden var det inga problem.

    Det var när Lina började lekis och förklarade för sina kompisar att hon inte alls var den pojke hon såg ut som, utan en ­liten flicka, som hon började förstå att det här behövde hon gömma. 

    – Per och Karin tittade på mig, och sedan på varandra, och jag förstod att det var fel, att jag måste dölja den jag var. 

    I femman och sexan valde Lina unisexkläder, allt för att dölja sitt kön, på gymnasiet hade hon stora, bylsiga kavajer. 

    – Gymnasiet låg inne i stan och när jag började där visste ingen vem jag var. Jag experimenterade och hade konstiga kläder som inte gick att könsbestämma, bland annat en hemmasydd sjömanskostym.

    Inledde "Projekt Lina"

    Tretton år gammal läste hon en artikel i Hemmets journal som kom att förändra hennes liv, en artikel om andra transsexuella, om att man kunde operera sig. Äntligen kunde hon skapa ett tydligt mål av sin vision. Hon satte en tidpunkt. Så fort hon blev myndig skulle hon gå till kuratorn och säga som det var, hon behövde byta kropp. Projekt Lina hade inletts. Hon sov i hårt åtdragen korsett för att få till en smal midja, jobbade med sitt kroppsspråk, "kvinnor har armbågen mer inåt, män mer utåt, det är mer kvinnligt att inte slå ut händerna utan istället förminska dem genom att forma dem lite som klor, tummen och lillfingret lite in under handen".

    – Det var som att jag bestämde mig för hur jag skulle paketeras. Jag insåg att jag måste bli bättre i skolan, det gick liksom inte att både vara dålig i skolan, ha dyslexi och vara trans. Det var för många saker som upplevdes som dåliga. Jag kämpade och fick bra betyg. 

    Arton år gammal gick hon till kuratorn på en psykmottagning, sa som det var, att hon var född i fel kropp. 

    – Jag sa att allt annat var bra, jag var balanserad, hade vänner och ett bra cv. Jag behövde inte ens träffa en läkare för att få remiss, jag var ett solklart fall.  

    Men det fanns ett krav som staten ställde, Lina måste sterilisera sig (ett krav som gällde fram till 2013).

    – Det är ju inte så att jag skulle kunna bli gravid men staten skulle liksom försäkra sig om att jag inte förde mina gener vidare. Som de sa, det ska vara ordning och reda i folkbokföringen, vi vill inte ha någon pappa som heter Berit. 

    Så Lina tog bussen till en klinik i Västerås, gjorde steriliseringen hon var tvingad att göra och åkte tillbaka till Uppsala med ett intyg.

    – Då var jag oskadliggjord. Lina möter min blick, rösten djupare, sorgsen. 

    Att vara någon som staten vill oskadliggöra, det gör fortfarande ont. 

    Sedan inleddes fem års medicinsk behandling, Lina började under tiden juristlinjen ("jag tänkte att det skulle se bra ut på cv:et"), sa inget till någon om att hennes kropp så sakta började förändras och fortsatte att studera i 2,5 år. Så kom augusti 1995. Operationen. Hon hade rott sitt projekt i land. Visionen hon hade redan som treåring. Projekt Lina. Nu var hon 25 år. Äntligen kunde hon få bli sig själv.  

    – Det var fantastiskt. När min könskorrigering var klar flyttade jag till Tyskland som utbytesstudent. Det var ett väldigt bra sätt att börja mitt liv som kvinna i rätt kropp, ingen visste ju vem jag var. 

    Hon som skjutit upp hela sin tonårstid, gömt sig själv och sin kropp, fick nu plötsligt uppskattande blickar, kände sig fin. 

    – Äntligen kunde jag kasta mig ut, leva mina tonår, jag blev kär, fick min första pojkvän. 

    Efter ett år i Tyskland skulle hon tillbaka till juristlinjen, livrädd för vad alla andra skulle säga. Själv hade hon bestämt sig, hon skulle vara tyst, låtsas som ingenting. Och så blev det. Hon var tyst, alla andra också. 

    – Det blev min strategi, att låtsas som att livet innan 25 inte hade funnits.

    Hon inledde sin karriär, jobbade som jurist på ett exportföretag och med EU-rätt i Bryssel. Så tröttnade hon på juridiken, blev chef för marknadskommunikation på ett it-företag på Irland. Där utbildade hon sig till terapeut. 

    – Jobbet som terapeut passade mig. Hjälpa mina klienter att tro på att livet går att förändra. Att våga tro på sin vision. 

    Gjorde succé som rektor

    Men hennes hemlighet började skava mer och mer. Lina bestämde sig för att åka hem till Sverige och göra upp med sina demoner. Det gjorde hon, och under några år hände allt: hon skrev en bok, blev rikskändis och mamma. 

    Det började med att hon jobbade som lärare och förstod att det var som rektor hon skulle kunna göra skillnad på riktigt. Det var 2011, Lina började som rektor på Ronnaskolan i Södertälje, en skola med ett blytungt rykte av misslyckande. 

    – När jag kom till Ronnaskolan fanns där en kollektiv bild av att allt är omöjligt. Jag ville ändra på det där, ville ingjuta kraft och mod, skapa en tilltro till att saker och ting går att förändra. 

    Två viktiga förmågor som chef inom skolan, säger hon, är att bekräfta lärarnas känslor om att det är svårt med förändring och samtidigt visa att förändring är möjlig.

    – Själv visste jag ju det av hela min kropp. Livet går att förändra även om det ibland är jobbigt, säger Lina. 

    Så i sitt arbete som rektor satsade hon allt på att förtydliga målen, för lärarna, för föräldrarna, och för eleverna. Engagemanget i rösten är tydligt, Lina pratar som skolchef nu, språket mer formellt, rösten självklar, van att bli lyssnad på. 

    Nycklarna till succén på Ronna är tydlighet och anpassning, kunskapsmålen ska vara så konkreta att eleverna vet vilka tal och vilka ord de ska kunna. Sedan behöver man göra snabba punktinsatser.

    – Är det matematik eleven har luckor i stryker man allt och ger mycket matematik i tre veckor. När skolan förändras utifrån elevers behov, då förstår eleverna att man tror på dem.

    Och att ha framförhållning. Lärarna vet ofta tidigt vilka elever som inte kommer att klara målen och kommer att behöva extra stöd.

    Hon sammanfattar med att hon helt enkelt började använda ledarskap i skolan. Ändrade hela organisationen. Utdelningen kom snabbt. Under de tre åren på Ronna höjdes gymnasiebehörigheten från 55 till 75 procent.

    Lina var med i tv-programmet Rektorerna, blev rikskändis och pratade om vikten av att få eleverna att tro på sig själva och att våga vara den de är. Samtidigt gick hon själv i terapi, pratade om det hon själv inte talat om.  

    Sedan bestämde hon sig. Nu fick det vara slut på hemligheter och skam. När hon i sin roll som succérektor blev intervjuad i tv-programmet Skavlan sa hon äntligen som det var: Hon var född i en pojkes kropp. Sedan vände hon sig till de andra i studion och frågade: "Tycker ni jag har något att skämmas över?" Författaren David Lagercrantz började gråta och försäkrade att skämmas, det skulle hon absolut inte göra. 

    Fyrtiofem år gammal, och nu var det sagt. Det hon dolt så länge.

    – Det var så skönt att få säga det där, och efter det släppte skammen, den stora tyngden över axlarna lättade. Innan gick jag omkring och tänkte: vet de eller vet de inte? Numera bryr jag mig inte. 

    Idag mår Lina Axelsson Kihlblom bra och känner att hon har tagit tillbaka sitt liv.

    Frihet som man

    Hon skrev också en bok. År 2015 kom Kommer du tycka om mig nu?, boken om hennes egen tillblivelse. 

    – Men det är inte bara en bok om transpersoner, det är en berättelse om att vi alla har många roller att hantera, om det så är jurist, mamma eller flickvän.

    Själv hade hon fem år tidigare fått kliva in i ytterligare en roll, en roll hon alltid drömt om, mammarollen. För när Lina återvände till Sverige träffade hon en ny man, Roger. De gifte sig. År 2010 adopterade de två barn, två och tre år gamla. 

    – Den där känslan att bli mamma, den är overklig. Är det något jag vet så är det att mina två barn är det finaste jag har. 

    I några år levde hon svenssonliv, renoverade ett hus, kämpade med livspusslet, men kärleken tog slut och 2012 skilde Lina sig ("det blev ett väldigt fint hus men ett mindre fint äktenskap"). 

    – Nu har jag gått från flicka i pojkkropp till en typisk siffra i statistiken, heterosexuell, frånskild tvåbarnsmamma i förorten. 

    Hon skrattar och säger att hon alltid haft en inbyggd optimism, ett jädrar anamma, det som inte funkar löser man. Hon kan se att de olika rollerna hon haft i sitt liv har påverkat henne och att hon från sin uppväxt i pojkkroppen fått med sig förmågor som att på ett självklart sätt ta plats i en grupp och att hon gärna tar till orda och tror på sina stora visioner.

    – Jag kan se att man som pojke har ett helt annat utrymme. Friheten i att vara man handlar mycket om att man lättare kommer undan mer med medelmåttighet. Man behöver inte vara någon duktig flicka som alltid måste överprestera. 

    Och tillägger hon, det finns en kraft i att bli sedd för det man gör och inte så mycket för hur man ser ut. 

    – Det är inte alltid en nackdel att inte få höra att man är söt under uppväxten. 

    Hon mår bra nu, känner att hon tagit tillbaka hela sitt liv. Häromåret bestämde hon sig för att köpa loss sitt föräldrahem, den där bullerbygården som varit hennes värld för kreativitet. 

    – Jag har alltid tusen idéer, och så ser jag till att göra minst en om dagen. Det blir ganska många det.

    Ur arkivet år 1995: Lina har genomfört sin könskorrigering och känner att hon äntligen kan få vara sig själv och börja leva fullt ut.

    Ur arkivet år 2010: Lina blir förälder, drömmen att få bli mamma blir sann. Här i Dalarna tillsammans med barnen 2018.

    Ur arkivet år 2015: Lina bestämmer sig för att sluta skämmas, och i tv-programmet Skavlan berättar hon för alla att hon gjort en könskorrigering.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!