• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Gustaf Hammarsten: "Att vara lat är en sund egenskap"

    I början upplevde han sig som en underdog – blyg, blek och tanig. Idag har han agerat för de stora svenska regissörerna och i Hollywood. Här berättar han om teatern som förändrade hans liv och längtan efter att göra ingenting.

    Gustaf Hammarsten: "Att vara lat är en sund egenskap"
    I tv-serien Sjölyckan spelar han lata smitaren Rille. I verkligheten har Gustaf Hammarsten svårt att sitta stilla. Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Vi kan tacka 80-talets skönhetsideal för att vi fått skådespelare som Gustaf Hammarsten. 

    För, hade det ansetts vara snyggt och sexigt att vara rödhårig, lång och gänglig på 80-talet hade Gustaf nog inte utvecklat de där skådespelartalangerna som vi fått njuta av i biomörkret, tv-sofforna och i teatersalongerna. 

    Tack och lov har idealet vänt, och numera är det ingen som rynkar på näsan åt vare sig rödhårighet, längd eller gänglighet, men annat var det då, när Gustaf gick i skolan. Så, för att dra till sig tjejerna jobbade han på sina komiska talanger och lyckades bli någorlunda populär. Kanske inte så mycket bland tjejerna som bland kompisarna. 

    – Jo, jag var nog lite av den där lustigkurretypen i skolan. Jag tyckte att det var kul med roliga timmen och hade alltid någon form av uppträdande. Tills mina lärare tröttnar, säger Gustaf och ser nöjd ut vid minnet. 

    Det är eftermiddag, bara några dagar efter att han har åkt ut ur Let's dance, men om detta enas vi att inte prata. Det är ett överspelat kapitel, om än ett väldigt roligt sådant. Han ser ut att vara i sjukt god form, dock, och det, får jag veta, har naturligtvis att göra med hårdträningen inför programmet. Svarta Rayban Wayfarer-glasögon (de snyggaste, bruna, är försvunna, berättar han), svart jacka, smala jeans och blå stickad tröja. Gympadojor på fötterna.

    1991 fick Gustaf Hammarsten rollen i Ingmar Bergmans Den goda viljan, regisserad av Bille August.
    – Det var stort!

    Lusten kom tillbaka

    Mötet börjar med beslutsångest. Kring vad vi ska beställa in för mat. Om vi ska sitta inne eller ute. Vi bestämmer oss för att sätta oss utomhus i solen, servitrisen tittar på oss och säger "lycka till", och efter bara fem minuter, då såväl sallad som servetter blåst av tallrikarna, ger vi upp och går in i värmen. 

    Länge var den där roligheten en privat egenskap. Något som bara den närmaste omgivningen fick se. För när Gustaf gått ut gymnasiet hade han inte en tanke på att utbilda sig till skådespelare. Han skulle ju jobba med grafisk formgivning och lyckades bra med det. Jobbade på en av Stockholms bättre reklambyråer, och tillvaron rullade på.

    – Men så hittade mamma en annons för Calle Flygare Teaterskola, och då började den där lusten jag kände igen från roliga timmen återkomma, jag sökte och kom in, berättar Gustaf. 

    Han minns den första tiden på Calle Flygare Teaterskola som euforisk, säger att han "nästan blev lite frälst" och älskade varenda sekund. 

    – Helt plötsligt visste jag vad jag ville göra på riktigt. Om jag tidigare tvivlat och tvekat inför vad jag ville med mitt liv kände jag nu en stark övertygelse. Jag ville vidare in på scenskolan, och det kändes skönt att vara så övertygad. 

    Faktum är att han älskade det så mycket så att han efter tiden på Calle Flygare åkte över till USA och Lee Strasberg-skolan i New York. Det var också här det lossnade på riktigt, och han erbjöds sin första filmroll, i Ingmar Bergmans Den goda viljan som regisserades av Bille August. Visserligen i en liten roll, men ändå…

    Det väckte minst sagt respekt på skolan och blev det verkliga startskottet på Gustafs karriär. 

    Bild tagen 1998.
    – Jessica och jag har precis träffats. Att jobba inom samma yrke är skönt och ger en större förståelse för varandra.

    Vad var det som fick dig att fastna så för skådespeleriet?

    – Jag var väldigt blyg som liten. När man flyr in i en annan roll slipper man ta personligt ansvar. Samtidigt måste man visa sig själv på ett helt öppet sätt, och det blir en helt fantastisk mix. 

    Idag är han en helt annan person än den rödhårige, gänglige och fumlige tonåring han var där i skolan. Idag har han ju vuxit upp, är sambo sedan 20 år, är pappa till tre döttrar och har en karriär som få. 

    Men ändå är det som om han har svårt att prata om sig själv. Sitter lite bortvänd och funderar länge innan han svarar på mina frågor. Tittar ner ganska mycket och verkar inte helt bekväm med situationen. 

    – Att vara blyg är hemskt. Man har så mycket man vill säga, men klarar inte av att få fram det. Att visa vem du är, det är en drift hos alla människor, det är jag övertygad om, förklarar Gustaf. 

    Han stannar upp vid samtalsämnet och fortsätter att beskriva hur begränsande det är att vara blyg. Hur man innerst inne vill visa vem man är, men trots det sällan får tillfälle att visa omgivningen det och istället sitter tyst. Blir en betraktare.

    – Men när det väl händer, då är det en fantastisk känsla. Jag tror att blygheten alltid kommer att ligga där och lura, jag känner fortfarande av den ibland.  

    För Gustaf kom skådespeleriet att fungera som någon form av befrielse, där, på scenen eller framför kamerorna, kunde han släppa loss, om än under kontrollerade former.  

    – Här är jag framför vårt renoveringsobjekt, med mina snygglasögon på näsan. Jag har blivit allt händigare med åren. Tack vare Jessica.

    Blev tillsammans på scenen

    Tittar man på Gustaf Hammarstens cv är det en imponerande lista på roller han spelat under årens lopp. Innan han 1996 slog igenom som Rickard i Ellinors bröllop hade han spelat teater i många år. Men, det var som snälle Göran i Lukas Moodyssons kultförklarade Tillsammans som han blev känd för hela svenska folket. Tillsammans hade premiär i augusti 2000 och blev en film som "alla" – kanske alldeles särskilt vi som levt på 70-talet – kom att tala om, oavsett om vi upplevt kollektivliv eller inte. 

    Här spelade Gustaf en mycket snäll, på gränsen till mesig man, bror till den misshandlade Elisabeth och make till Lena, som vill ha ett öppet förhållande, något som Göran inte alls vill. 

    Redan före inspelningen av Tillsammans hade Gustaf blivit sambo med Jessica Liedberg, som även hon spelar en av huvudrollerna i filmen. De två hade blivit ett par redan 1998 när de båda spelade med i Bengt Ohlssons Rendez-vous i Rio. Och idag har alltså paret tre döttrar i åldrarna 16, 13 och 8. Det är också därför Gustaf har telefonen på under intervjun och så fort telefonen ringer kollar displayen. Han väntar nämligen på samtal från någon av döttrarna och måste därför vara på standby. Då och då går han undan med ett ursäktande "Jag måste ta det här" och fortsätter sedan intervjun som om inget hänt. 

    Hur är du som pappa?

    – Otålig och dömande … Kan det vara så? Säger Gustaf och blickar ut i tomma luften en lång stund, innan han ändrar sig. Nej. Det kan väl inte stämma? Jag är nog en ganska bra pappa. 

    På vilket sätt?

    – Jag lär mig jättemycket av dem hela tiden. Jag försöker vara närvarande. Men det är en svår balansgång att inte sudda ut sig själv och ändå vara där så mycket för dem som det går. Däremot kan jag väl vara lite okoncentrerad ibland. Ibland är vi borta. Men vi är väldigt mycket hemma också. 

    Med åren har Gustaf Hammarsten blivit allt öppnare, men fortfarande känner han av sin tidigare blyghet. Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Vad är det viktigaste en förälder kan ge sina barn, tycker du?

    – Jag vill få dem att förstå hur bra de är, vad som än händer. Och så vill jag få dem att pröva att göra saker som kan få dem att må bra, trots att de kanske inte riktigt vågar, även om det är viktigt att inte pressa dem. 

    Han och Jessica Liedberg har levt tillsammans i 19 år. Uppfostrat tre barn och upplevt den bergochdalbana av upp- och nedgångar som alla liv innehåller. 

    Och precis som i alla förhållanden är det inte rosa drömmar och passion för jämnan. 

    – Att vi jobbar i samma yrke är bara bra. Vi förstår varandra och kan hjälpa varandra, eftersom vi vet vilka utmaningar det innebär. Gemensamma intressen hjälper väl varenda relation. Men det är klart att det är en ständig utmaning för att komma vidare i ett förhållande, konstaterar Gustaf. 

    Sedan genombrottet i Tillsammans har Gustaf fått finna sig i att bli igenkänd. Det är kluvet, menar han. Självklart blir han glad när någon kommer fram och berömmer honom, men det kan också vara lite obehagligt att bli igenkänd. 

    – Jag är själv inte en sådan person som skulle gå fram till en främmande människa efter att ha sett henne eller honom på bio. Precis när jag kommit till New York för att börja på Lee Strasberg-skolan mötte jag Madonna på gatan. Jag låtsades inte se henne.  

    Gustaf Hammarsten har kvar lusten att skådespela, men skriver också på en bok. Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Gjort flera internationella roller

    Gustaf Hammarsten har gjort flera roller i internationella filmer, bland annat i Brüno där han spelade en av huvudrollerna mot Sacha Baron Cohen, en film som väckta enorm uppmärksamhet, och i The girl with the dragon tattoo, Hollywoodversionen av Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, där Daniel Craig, Rooney Mara och Christopher Plummer hade stora roller. Nu närmast spelar han i ubåtsdramat Kursk, mot bland andra Colin Firth

    Blir du själv starstruck ibland?

    – Nej. 

    Gustaf tar återigen upp sin mobiltelefon, kanske för att kolla så att inte någon av döttrarna har ringt. Försvinner ett tag i egna tankar, men återvänder snart till nuet. 

    Lusten att skådespela har han kvar. Men den där euforin verkar ha blandats upp med någon form av rädsla för att tappa lusten. Kanske beror det på den där tanigheten, blekheten och rödhårigheten, som, åtminstone när han var ung, låg honom i fatet. Den känslan har gett honom kraft och lust att bevisa vad han går för. En form av energi, som samtidigt kan vara lite destruktiv. 

    – Det är nästan en revanschkänsla, du vet. Det kändes som om jag kom från något slags underperspektiv och att andra hade det lättare, förklarar han. 

    Idag finns det nog ingen som tvivlar på Gustaf Hammarstens förmåga att leverera. Samtidigt verkar det vara tydligt att hans hunger för närvarande inte är lika stark som den varit. Han behöver inte längre bevisa något. 

    – Nu, när jag hållit på så länge som jag ju faktiskt gjort, händer det allt oftare att jag funderar på vad jag skulle göra istället, om jag inte var skådespelare. 

    Men?

    – … så kommer de där stunderna då allt stämmer, då alla kanaler är öppna, och då känns allt rätt igen. För mig är den roligaste perioden när vi håller på, innan allt är klart, för man vet aldrig vad det blir. 

    Under våren har vi sett honom som slashasen Rille i Felix Herngrens tv-serie Sjölyckan, en serie som många svenskar säkert känner igen sig i, där flera familjer klämmer in sig under ett och samma tak i skärgården för att fira semester tillsammans. 

    – Jag vill vara lat. Tror att det är en sund egenskap, men själv håller jag alltid på med något. Jag kan inte sitta och göra bara ingenting. 

    Är på sin vakt

    Han kastar sig ut i en lång diskussion om lantstället som han och sambon köpt, ett hus från 1920-talet på Ekerö. Där pågår en ständig renovering, och med åren har Gustaf blivit händigare och händigare.

    – Min sambo är väldigt händig. Själv kunde jag knappt måla en vägg när vi köpte vårt första ställe. Nu är det bättre. Jag har lärt mig. 

    Han utstrålar en snällhet och har nära till skratt. Verkar vara på sin vakt, kontrollerad, men när han ger sig in i något resonemang glömmer han bort sig, gestikulerar och ger ett livligt intryck. 

    Den där kontrollerade sidan bekräftar han när han ombeds att beskriva sig själv.

    – Det finns en sida hos mig som är väldigt sluten. Eller … Han funderar. Jag är ganska öppen och rolig. En varm person. 

    Vi fastnar här en god stund och kaffet hinner kallna. Gustaf tar sats och försöker igen. 

    – Jag vill vara generös. När jag väl lyckas med det, då är det en härlig känsla. Men en sida hos mig är nog också hämndlysten, dömande och otålig. 

    Säger han och ser ut att vara väldigt långt ifrån just den beskrivningen. Det är svårt att veta om han skojar, eller bara är väldigt, väldigt ärlig. 

    Kanske beror det på åldern, kanske beror det på att han varit så länge i ett och samma yrke. Oavsett, de där fjärilarna i magen känner han allt mer sällan. 

    Vi återvänder till vad han skulle göra om han slutade med skådespeleriet. Det visar sig att han faktiskt har ett sidoprojekt, något som sysselsatt honom under lediga stunder i flera år. Och trots att han till en början inte verkar vara särskilt pigg på att prata om det, ändrar han sig. 

    – Jag har börjat skriva lite själv. Jag håller på med en bok, men det tar ju tid, och jag har svårt att hitta den tiden. Jag har alltid varit intresserad av att skriva, och nu är det kanske dags. 

    I skriven form är det lättare att berätta en historia från början till slut, då avbryter ingen. Och Gustaf har en historia att berätta, även om den än så länge är hemlig. 

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!