Christina startade kvinnokooperativet Yalla Trappan: “Min arbetarbakgrund ger mig trygghet”

Christina Merker-Siesjö har tagit emot fredspristagare, forskare, EU-byråkrater och studiebesökare från när och fjärran.

– Jag tror att varenda minister har varit här. Särskilt i valtider kommer de, säger hon och skrattar sitt stora, hjärtliga skratt.

“Här” är företaget Yalla Trappans restaurang på von Rosens väg i Malmö-stadsdelen Rosengård. Det är inga tjusiga kvarter men inte heller det livsfarliga getto som Rosengård brukar framställas som i medierna, hävdar Christina och parkerar lugnt sin lilla knubbiga bil på gatan.

– Vi har haft besök av bussturister som förskräckt trycker handväskan mot kroppen när de kommer men är glada och avspända när de går. Mediebilden är vår värsta fiende.

Inne på Yalla Trappan är det varmt och mysigt. Kramarna haglar när Christina kliver in. Här, och i ett par andra lokaler i Malmö, jobbar kvinnor från 16 olika länder. Christina vet vad alla heter.

– Hallå Tagrid! Hej Fatme!

 Vi bjuds på te och fikonmarmelad gjord efter “Zeinas mammas libanesiska recept”, som det står på burken. Fikon, valnötter, sesamfrön, anis och socker – den smakar himmelskt. 

– Det måste vara kvalitet på det vi gör, slår Christina fast och gestikulerar så att linnetunikan böljar.

Hon är en kroniskt engagerad människa och det senaste decenniet har hennes engagemang gällt invandrarkvinnorna – en tyst grupp i samhället. Många har aldrig haft ett arbete. De har ofta kort skolgång, hälsoproblem, talar dålig svenska och saknar kontakter. Ett hopplöst utgångsläge, skulle många tycka, men inte Christina. 

Trots medarbetarnas lövtunna cv:n har hon lyckats omvandla ett bidragsfinansierat arbetsmarknadsprojekt till ett affärsmässigt företag. Studiebesökarna kommer för att försöka förstå hur hon gjorde.

– Vi började bygga på det kvinnorna faktiskt kunde: laga mat och sköta ett hushåll. Där fanns deras lilla, flämtande låga av självkänsla. Kvinnorna är navet i familjen. Om de tjänar egna pengar och rätar på ryggen så lyfter det hela familjen. 

Vunnit tuffa upphandlingar

Från en blygsam start 2010 driver Yalla Trappan nu kafé, lunchrestaurang, catering, syateljé, kontorsstädning och konferensservice. De syr åt Ikea. De levererar luncher till Region Skånes centralförvaltning, ett smärre under när man vet hur svårt det är att vinna en offentlig upphandling. I oktober lagade de tusentals falafeltallrikar till flygbolaget Bra. Med mera. Det rullar på nu.

Resan hit har inte varit enkel. Det började med ett projekt där de deltagande kvinnorna inte ville sluta när projektpengarna var slut. Christina, som var projektansvarig och anställd på ABF, hade visionära chefer som lät henne gå loss och försöka skapa en permanent verksamhet. Med viss hjälp av EU-pengar och kommunen tog kvinnorna språnget. De skaffade lokaler och utbildade sig inom professionell matlagning, sömnad och städning.

– Vi jobbade mycket med att förstå vad arbetsplatskultur är. Det är inte självklart om man aldrig haft ett arbete. Vad innebär det i praktiken att “ha ett avtal” eller “ta ansvar” för något? Det måste man prata igenom grundligt. Vi började med att ha kaféet öppet två dagar i veckan. Efter varje gång utvärderade vi. Vad gick bra, vad gick dåligt? Det tog tid men så där höll vi på. Alla skulle vara med, förstå och delta i besluten. Vi skulle göra det här tillsammans. 

Medbestämmande och entreprenörskap skulle inte vara tomma honnörsord även om det ibland var en pärs att ständigt tillämpa dem i det dagliga arbetet. 

Missade att gå i pension

Christina har hunnit bli 68 men missade det här med att gå i pension. Även om hon betonar att företaget är en kollektiv skapelse så är hon en nyckelfigur. Och hon vill vara med nu när det växer. Hon är anställd på halvtid men jobbar lika mycket oavlönat. Konceptet har börjat spridas.

När vi träffar henne ska hon iväg till Nordiska ministerrådet. Hon ser affärs- och samarbetsmöjligheter överallt och far landet runt. Varifrån har hon fått orken och engagemanget? 

Med modersmjölken kan man säga. Christinas familj är som en illustration till 1900-talssveriges förvandling från fattignation till toppmodernt samhälle.

– Mormor Hulda hade nio barn och var mjölkerska på ett gods i Småland, berättar hon och visar en bild på en mager kvinna i huckle.

Christinas mamma hamnade i Ängelholm i Skåne och hade livet igenom olika låglönejobb, bland annat som städerska, diskare och bryggeriarbetare.

– När jag var liten fick jag följa med när hon städade hos ett par flygkaptensfamiljer. Det var en annan värld där man sov middag och åt rostat bröd. En dag när mamma låg och skurade i hallen kom mannen i familjen hem, klev rakt över henne och fortsatte in i huset. Då reste sig mamma och deklarerade: “Om han är för fin för att hälsa på mig, då är jag för fin för att städa här!” Och så tog hon mig i handen, lämnade skurhinken och bara gick.

Där föddes den klassmedvetna feministen Christina. Och en liten, femårig Robin Hood.

– Häromdagen hittade jag en docka från min barndom. Ena benet föll av och ut ramlade en brosch. Då mindes jag plötsligt: Jag tog broschen i ett av de där flygarhemmen för jag ville att min mamma skulle ha något lika fint som de hade. Jag gömde den inne i dockans kropp och glömde sedan alltihop.

Hennes pappa var svetsare. Med mycket slit kunde föräldrarna med åren skaffa både hus och eget svetsföretag. Deras första bostad var ett mögligt trädgårdsskjul och när Christina var barn var det fortfarande utedass som gällde. Hon plockade potatis när andra åkte på språkresa.

Men nu var det nya Sverige nära, där flickor kunde få chanser som Christinas mamma aldrig haft och som mormor inte ens kunnat föreställa sig. Christina tog realexamen till föräldrarnas stolta förvåning. “Då ska du väl börja dricka te också”, skojade pappa. 

Debatterade med Palme

I gymnasiet blev hon elevrådsordförande. Ett gulnat tidningsklipp beskriver hur hon debatterar skoldemokrati med Olof Palme, då utbildningsminister. Här skapades aktivisten och organisationsmänniskan Christina, hon som lärde sig hur man uppnår saker genom att förstå samhälls- och maktstrukturer och kunna manövrera inom dessa.

Det var vänstervåg i Sverige. Christina och hennes bror startade en FNL-grupp i Ängelholm och sålde Vietnambulletinen utanför Systemet. Hon flyttade till Lund, först i sin släkt med att plugga vid universitetet, och där var hon med och drog igång legendariska Kvinnocentrum, en av landets första kvinnojourer, i Lund. Det sjöd av aktivitet.

 – Vi hade 17 arbetsgrupper, bland annat en bilmekanikergupp. Jag ledde teatergruppen. En grupp hjälpte misshandlade kvinnor. Ibland fick de bo hos mig, det fanns inga jourlägenheter då. Dagens Kvinnojouren är det enda som återstår av all den verksamhet vi hade, säger Christina nostalgiskt.

Typiskt nog bodde hon i kollektiv, först som gift och sedan som frånskild tvåbarnsmor.

– Folk har sett filmen Tillsammans och tror att det var så där konfliktfyllt och rörigt att bo i kollektiv. Men det var perfekt ur jämställdhetssynpunkt och för en ensamstående mamma. Jag gick till dukat bord tre veckor av fyra och lagade bara mat var fjärde vecka. Det var fantastiska år. 

Flyttade till Mexico

Det hände andra osannolika saker i den unga Christinas liv. Bara 19 år gammal fick hon av en slump en stor roll i regissören Stellan Olssons första film Oss emellan med Per Oscarsson och Beppe Wolgers.

Vid 24 flyttade hon till den mexikanska landsbygden. Hennes förste man var växtgenetiker och deltog i ett forskningsprojekt där. Christina kom dit utan jobb, utan att förstå språket eller kulturen, en parallell till vad många invandrarkvinnor upplever i Sverige.

– Men med en viktig skillnad: I Mexiko var alla oerhört intresserade av mig och min nyfödde son, alla ville prata och ha kontakt. 

Här i Sverige springer vi inte alltid ner dörrarna för att lära känna våra utrikesfödda grannar. Debatten är intensiv om hur samhället ska förbättra integrationen. Men är allt bara samhällets ansvar? Eller har vi ett ansvar som individer också? 

Det tycker Christina. Hon kan sakna det sprakande engagemang som fanns på 70-talet och förvåna sig över hur snabbt många släppte det och började raljera om det istället. 

För henne går en rak linje från att vara solidarisk med Vietnams folk till att vara solidarisk med marginaliserade invandrare. Varför skulle hon förminska det hon gjorde då? Det förberedde henne för det hon gör nu. Kan man inte snarare förundras över att inte fler gör mer, i vårt välmående samhälle där vi inte längre behöver bo i trädgårdsskjul och ha utedass?

Christina må ha surfat med i den snabba samhällsutvecklingen, blivit akademiker och haft tjänstemannajobb, men hon har inte glömt det nyss förflutna. Det är inte så långt mellan Rosengårdskvinnorna och mormor Hulda med sitt huckle och sina nio barn. Tack vare mormor och mamma vet hon att även kvinnor med dålig skolgång kan ha ett värdefullt kunnande. Då ser man möjligheterna. 

Yalla Trappan är alltmer rätt i tiden. Idag vill företag och organisationer visa att man tar socialt ansvar. Det som har varit Yalla-kvinnornas handikapp håller på att bli en konkurrensfördel.