Katarina Wennstam: Jag blev slagen och kallad hora

Aktuella författaren Katarina Wennstam har vigt karriären åt utsatta flickor och kvinnor. I nya boken berättar hon om över­greppen hon själv utsattes för i tonåren.

Katarina Wennstam

Ålder 43 år.
Yrke Författare, föreläsare, journalist.
Bor I radhus i Saltsjö-Boo i Nacka utanför Stockholm.
Familj Barnen Emil, 12, och Moa, 9. Särbon Daniel Rosenlind, 46, psykoterapeut vid bup. Tre bonusbarn.
Bakgrund Kriminalreporter i tio år på SVT. Debuterade med reportageboken Flickan och skulden 2002 som nominerades till Augustpriset. 2007 kom Wennstams första spänningsroman Smuts. Den har följts av en rad deckare, däribland Alfahannen och Stenhjärtat.
Aktuell Flickan och skammen (Albert Bonniers förlag), en reportagebok om ryktesspridning, sexualitet och skam, skriven i samma anda som den tidigare uppmärksammade boken Flickan och skulden.

En högstadieskola i Göteborg. Katarina Wennstam är 14 år. På ytan är allt som vanligt, men hon känner oron i luften. Hon tänker att hon inte har gjort något fel. Hon tänker att de borde förstå att hon inte har haft sex med en kille i hallen på en fest för allmän beskådan. Men hon märker att ingen bryr sig om sanningen. Ett snaskigt rykte är helt enkelt att föredra. Varje årskull har sin madrass. I år är det hon, och hon kan inte värja sig. 

Antagligen är det här som författaren Katarina Wennstams långa kamp för kvinnliga brottsoffer tar sin början. Icakuriren träffar henne hemma i radhuset i Nacka. En semester väntar, men innan dess ska hon skriva en krönika, lägga sista handen vid den nya boken och packa – sängarna är fyllda av prydliga högar av kläder. 

Katarina Wennstam är nöjd, hon och kärleken har fått till en egen semestervecka och ska stanna på Mallorca när klanen barn och bonusbarn – sammanlagt fem stycken – åker hem. Hon är påtagligt brun redan före Medelhavsresan. 

– Det är soldusch. Jag fuskar med solsprej för att slippa vara så mycket i solen, jag tycker att riskerna med att sola för mycket är för höga, säger hon.

Katarina Wennstam: Jag blev slagen och kallad hora
– Kvinnor är livrädda att få en horastämpel på sig, säger Katarina Wennstam. Foto: Ann Jonasson

Skrev i rent raseri 

Katarina Wennstam är SVT-reportern som bevakade våldtäktsrättegångar och gjorde uppmärksammade inslag om mäns våld mot kvinnor, och som senare blev reportagebokförfattare och deckardrottning – alltid med flickornas utsatthet som tema. 

Under bevakningen av åtskilliga våldtäktsrättegångar upptäckte Katarina Wennstam ett mönster: Att det alltid var tjejerna – brottsoffren – som ifrågasattes: Hur full var du? Tyckte du om det? Vilken ställning hade ni? Vad hade du på dig? 

I rent raseri skrev Katarina Wennstam reportageboken Flickan och skulden. Det är 15 år sedan nu. Boken slog ner som en bomb och blev extremt omdebatterad. Den används än idag i skolundervisning, och som kurslitteratur på universitet och på polishögskolor. Katarina Wennstam blev nominerad till Augustpriset, och är sedan dess en flitig debattör och föreläsare. 

I boken skrev Katarina Wennstam om Jonna, en tonårstjej i en småstad, som gick på fest. Festen kom att för alltid förändra hennes liv. Tre killar våldförde sig sexuellt på henne. En av dem hade gjort illa foten, och hoppade på kryckor. Den kryckan fick Jonna uppkörd i underlivet. I skolan och på stan kallades hon därefter för ”kryckhoran”. 

Katarina Wennstam skrev också om Lena som blev utsatt för en gruppvåldtäkt, och som upplevde att hon våldtogs en andra gång – i rättegångssalen. I rättegångsprotokollet stod det: 

”Hon hade en kort svart klänning, en orange genomskinlig topp, skor samt behå och trosor på sig.”

Mycket har hänt sedan boken kom ut. Bland annat har lagen om våldtäkt ändrats, och sexualbrottsparagraferna skärpts. Samtidigt är boken ännu skrämmande aktuell, och det som hände Jonna och Lena händer i Sverige idag, konstaterar Katarina Wennstam och suckar högt. 

– Jag säger precis samma saker idag som jag gjorde för 15 år sedan. Det är beklämmande att vi står och stampar. Samtidigt har vissa saker faktiskt blivit bättre. Jag vill tro att Flickan och skulden lösgjorde en debatt, och jag tycker att vi numera har ett öppnare samtal. 

 

”Omänskligt höga krav”

Den största förändringen har, enligt Katarina Wennstam, skett inom polisen och sjukvården – institutioner där kvinnor tidigare ofta blev illa bemötta. 

– Däremot går det långsammare inom domstolsväsendet, vilket gör mig förbannad. Det är ett stort fel att det fortfarande är så omänskligt höga krav på tjejen, på den våldtagna. Det finns en bild av hur hon ska ha betett sig under våldtäkten, och har hon inte agerat enligt mallen så ifrågasätts hon. 

De allra flesta våldtäktsoffer beter sig inte som på film, poängterar hon:

– Vi har lärt oss att en våldtagen kvinna gör som Jodie Foster i filmen Anklagad – ligger på flipperspelet och vrålar, skriker och kämpar emot, slåss så att blodet flödar. Sanningen är att de flesta tjejer inte gör ett dugg. De klarar inte av att röra sig. 

Tillbaka till högstadieskolan i Göteborg:

Det ringer in, men folk dröjer kvar i korridorerna. Katarina märker att det blir tyst, och vänder sig om. Ett stor gäng elever, nästan bara tjejer, har samlats runt omkring henne. Någon tar ett steg fram. En annan knuffas. En tredje kallar henne hora. Katarina har ingenstans att ta vägen, hon är intryckt i raden av plåtskåp. Det är alla mot en. 

– Jag hade hånglat med två killar i samma gäng under en och samma termin. Där gick gränsen för en tjej. En av killarna hade visserligen hånglat med alla mina tjejkompisar, men det var aldrig något problem, säger hon. 

Men Katarina Wennstam var ju tjej, och hon skulle sättas på plats. Hennes skåp sparkades in gång på gång, och hon blev fysiskt misshandlad. 

– Det accepterades inte att jag var stor i orden, och att jag tog mycket plats. Dessutom kom jag från en väletablerad miljö. Min pappa var egenföretagare, och vi hade gott om pengar. Vi bodde i en fin villa i Askim. Det passade sig inte att jag drogs till ”tuffa killar”. Jag skulle rätta mig i ledet, tyckte både de som kom från det tuffa området, och de som kom från villaområdet. 

 

”Jag ska fan inte skämmas”

Det dröjde länge innan Katarina Wennstam berättade om sina egna erfarenheter. Men nu, i den nya boken, är tiden mogen.  

– Som kvinna, skribent och feminist måsta jag vara strategisk. Hade jag gått ut med det här i min första bok hade det kallats dagboksdravel, och folk hade sagt: ”Ååå, vad synd det var om dig då du var tonåring.” Jag vill inte att den debatt som jag fört i 15 år ska ses som en personlig vendetta, för det handlar inte om det. Men mina personliga erfarenheter fick mig att få upp ögonen. Jag var inte feminist innan jag blev utsatt för ryktesspridning. Men mina erfarenheter fick mig att inse – shit, det här handlar inte om mig, det handlar om strukturer.

Katarina far in i plåtskåpen. ”Du ska passa dig jävligt noga”, ”Knullar du med alla, eller?” När läraren ropar skingras eleverna lika snabbt som de har samlats. Katarina följer med de andra in på lektion-
en. När dagen är över vågar hon inte gå hem. Hon hänger kvar i ett materialrum tills det mörknar ute.  

– Jag kände från första början: Jag ska fan inte skämmas. Jag tror att det hänger ihop med att jag har en äldre brorsa som alltid haft mycket brudar. Och jag kände: Vad är skillnaden mellan oss? Våra föräldrar har haft samma förväntningar på oss vad gäller utbildning och yrken, och varför skulle det vara annorlunda när det kommer till sex och kärlek? 

– Jag kunde aldrig hantera det där att jag skulle vara en sval prinsessa som skulle sitta och vänta på att bli uppvaktad. Tack och lov rättade jag mig aldrig i ledet. Även om det var jobbigt i några år är jag glad över att jag aldrig anpassade mig. 

Hemma vid köksbordet märkte ingen vad som pågick. Vuxenvärlden hålls effektivt utanför många sexualbrott. 

– Mina föräldrar var mitt uppe i sin skilsmässa. Jag kan inte säga att jag hade särskilt mycket stöd från dem. 

Påverkas du fortfarande av det du blev utsatt för?

– Både och. Jag har alltid tagit mycket plats, men just när det kommer till det här är jag stukad. Jag har ganska hård hud, men mitt skinn är tunnare när det kommer till det här. Jag är öm, så visst hänger det i fortfarande. 

– Och det påverkade mig där och då. Jag skolkade mycket under ett halvår. Det slutade med att jag blev ordentligt misshandlad av det här gänget. Det syntes verkligen på mig, jag var blå i ansiktet. Hela skolan såg vad jag hade råkat ut för. 

Men Katarina Wennstam bestämde sig för att inte skämmas. 

– Jag gick till skolan med rak rygg. Istället blev jag arg, och ilska kan vara väldigt effektivt. I samband med det avtog mobbningen. 

 

Vår tids skampåle

I nya boken intresserar sig Katarina Wennstam för vår syn på den kvinnliga sexualiteten, och hur den skiljer sig från den manliga. När hon skissade på bok-idén listade hon alla ord som finns för att beskriva en hora: sköka, luder, madrass, vandringspokal… Listan blev lång. Motsvarande ord för killarna har alla en positiv underton: player, king, erövrare… 

– När man ska sänka kvinnor, ta ner dem från maktens position, är det mest effektiva man kan göra att få henne att framstå som en slampa. Kvinnor är livrädda att få en horastämpel på sig. Rädslan slår mot alla kvinnor. Inte bara den som blir kallad hora, utan alla de som lägger band på sig för att slippa kallas horor. 

Katarina Wennstam konstaterar att sociala medier är vår tids skampåle. I den nya boken skriver hon om Emilia, som blir full på en fest och som utnyttjas av ett killgäng. De kör ner händerna i hennes trosor, och de filmar hela övergreppet. På måndagen går killarna runt i skolan och visar filmen. 

– Våra barn har sitt största sociala umgänge på nätet. Om mina egna tonår känner jag: Herregud, om internet hade funnits. Jag hade varit förgjord. När jag blev kallad hora, så var det up in my face – i korridoren. I teorin hade jag kunnat vända mig om och fråga: ”Vadå hora – vad menar du?”. Om det stod något på toaletten kunde man gå till vaktis och be honom sudda ut det. Men det som står på nätet finns där för alltid. Det är som att hela världen har tillgång till toaletten. 

 

Styr över sitt liv

Katarina Wennstam reser sig upp och fyller på vattenkaraffen. I bokhyllan trängs deckarkollegornas böcker med reselitteratur och fotoböcker. Josef Frank-kuddar pryder soffan, och väggarna är fyllda av familjefoton. I skrivpauserna gillar Katarina Wennstam att pyssla hemma. Och att brodera. På en stol ligger det halvfärdiga broderiet: ”Girls just want to have FUNdamental rights”, en parafras på Cyndi Laupers låtklassiker. 

Hemmet är viktigt för Katarina Wennstam, på flera sätt. 

– En gång i tiden var jag gift och levde i en typisk kärnfamilj. När jag skilde mig var jag orolig för hur det skulle gå med min ekonomi. Numera är det viktigt för mig att stå på egna ben, att inte känna att jag behöver en man – av ekonomiska skäl. Allt jag äger idag har jag byggt upp själv. Det här radhuset är mitt. Jag äger mitt lantställe. Jag är min egen lyckas smed. För mig är det en viktig känslomässig frihet. 

Hon säger att hon lever sin dröm. Hon styr över sitt liv, försörjer sig på att skriva böcker, är engagerad i frågor som hon brinner för. Dessutom lever hon i ett förhållande med en man som hon verkligen älskar. De träffades på nätet, för sex år sedan. 

– Utan nätet hade jag nog inte stött på Daniel, vi levde i olika världar. Samtidigt är vi samma andas barn. Han är terapeut och jobbar på bup. Varje dag träffar han de tjejer och killar som jag skriver om, ungdomar som mår jättedåligt. Jag beundrar honom. För mig är det viktigt – att ha en livskamrat som jag ser upp till. 

Katarina och Daniel är särbor. 

– Jag skilde mig inte för varannanvecka-livets skull, men det är en trevlig bonuseffekt. Varannan vecka fokuserar vi på barnen på varsitt håll, varannan vecka har vi härlig vuxenvecka, och då bor han hos mig. Efter sex år känner jag fortfarande pirr inför fredagarna, då vuxenveckan inleds. Alla frågar om vi inte ska flytta ihop, och om vi inte ska skaffa en sladdis. Också när man är separerad vill samhället att man ska efterlikna kärnfamiljen så mycket som möjligt. 

– För mig är det mer: been there, done that, jag vet att det inte funkar. 

Det fanns en tid då Katarina Wennstam var en partybrud. Numera uppskattar hon sitt stillsamma familjeliv. En bra dag går ut på att spela spel med barnen, eller att rafsa i trädgårdsrabatten tillsammans med Daniel. 

– Jag har gått från stå på ett dansgolv till klockan fem på morgonen, till att dansa dagtid – på lektioner.

Annons
Scroll to Top