Att blicka på vårens mode är som att se mina tonår snabbspolas inför mig. Åtminstone den ytliga delen, vilket under tonåren är en rätt bärande del. Breda klackar, flanell-skjortor à la Kurt Cobain och slipklänningar (tunna, silkiga saker med smala axelband) är alla 90-talstrender som åter hamnat på modet. Jag har ingenting emot det. 90-talet var rätt bekvämt klädmässigt och dessutom känns det väldigt logiskt att just detta decennium hamnat i rampljuset, eftersom alla andra årtionden framstår rätt gjorda vid det här laget.
Samtidigt som jag ömt handtvättar min älskade gamla rutiga flanellskjorta i hopp om att ge den ett nytt liv, minns jag plötsligt en viss 90-talstrend som väcker riktigt dåliga känslor: Logotyperna. När klädkedjorna i början av 90-talet blev snabba och duktiga på att kopiera dyra märkesplagg, blev det viktigare att visa att man hade råd med the real deal. Att bära collegetröjor med stora, framträdande loggor från märken som Tommy Hilfiger, Aqua Limone, Calvin Klein blev ett sätt att visa på status. En fet logga på bröstet var ett tecken på att man hade (föräldrar med) pengar. Att man sedan såg ut som en vandrande reklampelare bekymrade inte, det viktigaste var att ingen gick miste om ens position.
Såhär i backspegeln inser man att märkesfixeringen inte bara var ful
– det var en usel trend som ytterligare stärkte hierarkierna på skolgården. De rika ungdomarna steg i graderna medan vi andra skämdes för våra
kopior och trycktes lite längre ner på skalan.
Nu visar flera av de stora mode-husen t-shirtar och tröjor där varumärkets namn är i blickfånget och logomanin är på väg tillbaka. Vad sägs om att vi omfamnar resten av 90-talsmodet men struntar i just den? Ingen blir lycklig av en logga.
