Vi ses på en av Bickys första hotellinvesteringar: Elite Hotel Stockholm Plaza, nära Stureplan i centrala Stockholm. 

En leende Bicky socialiserar med
personalen, vinkar till någon, skrattar till en annan. Hälsar på välklädda
affärsmän. Plockar upp skräp från golvet. Frågar mig om jag möjligtvis är släkt med författaren Anna Wahlgren, och förhör fotografen Ann om frilanslivet. 

– Social? Jo, det har jag nog alltid varit. Jag är nyfiken på människor. Jag har lätt för att komma ihåg både namn och ansikten. 

Tveksam till intervju

Bicky är först tveksam till att ställa upp på en intervju. Undrar om hans historia inte är berättad tillräckligt många gånger? Säger att han är trött på bilden av sig själv. Berättar att han också var tveksam till att sommarprata. Till slut tackar han dock ja, både till att sommarprata och att intervjuas i Icakuriren. 

För den som inte kan Bickys bakgrund tar vi den kort:

Bicky växer upp i en intellektuell, akademisk familj i Calcutta i Indien. De är brahminer, och tillhör alltså den högsta kasten inom hinduismen. Familjen har det bra, men lever inte i materiellt överflöd. Efter gymnasiet bestämmer sig Bicky för att studera utomlands, och hamnar av en slump i Stockholm där han läser sociologi vid Stockholms universitet. Det land som han kommer till som 21-årig student – utan kontakter och utan ett öre på fickan – beskriver han som: “Välorganiserat, lugnt, och fridfullt, med en fantastisk välfärd och ett imponerande välstånd. Men lite tråkigt”. 

Läs mer: Edward Blom: Jag var oerhört pank, bodde i andra hand 

Rustade upp slitna hotell

Bickys första affärsmässiga insats blir att hyra ut studentbostäder, som står tomma under sommaren, till turister. Efter studierna fortsätter han i samma anda. Han köper hotell som ingen annan vill ha. Slitna, nedgångna stadshotell med flagnande färg på väggar och nötta mattor rustar han upp, och får att fungera på marknaden igen. 

Idag är Bicky, tillsammans med sin dotter, ensam ägare av fastigheter med ett värde på flera miljarder. I ägarskapet ryms hotell under varumärket Elite Hotels of Sweden, pubarna The Bishop’s Arms, och värdshusen med samma namn. Hans imperium omfattar 27 hotell i Sverige – från Malmö i söder till Kiruna i norr.

Varför lyckas just du med det du gör?

– Tur och tajming. Och drivkraft. Det vimlar av kreativa människor, men jag genomför mina idéer, jag snackar inte bara. Det kan vara skillnaden. Men jag är medveten om att jag numera har ett ekonomiskt försprång, och att det då är mycket lättare att genomföra idéer. 

Du har sagt att du snabbt lärde dig de svenska spelreglerna. 

– Spelregler låter så beräknande. Men min pappa brukade säga: “When in Rome, do as the romans do”. Jag gjorde alltså som mina vänner från Sandviken, Boden och Västerås gjorde. “Jaha, det här är normen, så här beter man sig här”. Jag har lätt att anpassa mig, jag är väldigt receptiv. 

Gör lätt intryck på människor

En pratstund med Bicky är underhållande. Han är associativ och kvick i tanken. Jag behöver bara lyssna en kvart på inspelningen av intervjun för att konstatera att vi hoppar vilt mellan samtalsämnena: från flyktingkrisen, till världens bästa hotell, till Sara Danius Pär Engshedens-klänning på Nobelfesten, till indiska poeter, till att vara morfar… 

 

När du kom till Sverige började du genast umgås med människor som var, eller senare skulle bli, kända och framgångsrika. 

– Min pappa konstaterade tidigt att jag har lätt för att göra intryck på andra människor. Hans största oro var att jag skulle göra intryck på fel människor, att jag skulle hamna i fel sällskap. Därför har jag alltid varit medveten om vilka jag umgås med, och vad de har för värdegrund. 

Har du stort behov av bekräftelse?

– Du är säkert mer analytisk än vad jag är. Vad tror du? undrar Bicky, lutar sig tillbaka, och väntar intresserat på svaret. 

(Sen lägger han själv till): 

– Jag tror att det finns en poäng i det du säger. Alla människor vill ha bekräftelse, men mitt behov var kanske större. Jag var ju ensam i en främmande värld. 

Relationsexperten: Så bryter du ensamheten

Ditt motto är “En god gärning varje dag”. 

– Ja, och det är inte så svårt. Dygnet är rätt långt. Om man räknar bort de sex–sju timmarna som man sover så återstår 17 timmar. Det är lång tid för att göra något bra.

Vilken är dagens goda gärning?

– Jag berättade för två krögare att några affärsbekanta till dem var missnöjda med en affärsuppgörelse. Det var en osjälv-
isk handling, jag hade inget att vinna på att lägga mig i, det var deras anseende jag tänkte på. 

Din pappas motto var “Lev enkelt, tänk högt”. 

– Pappa föredrog “höga” tankar framför en “hög” livsstil. Enligt honom ska människan ägna sig åt att läsa böcker, gå på teater, förkovra sig, och hjälpa andra.

Under en period i livet kände du att du gjorde tvärtom – levde högt, tänkte enkelt. 

– Ja, jag funderade över mina prioriteringar. Jag undrade om jag var på väg att bli urvattnad. “Det här är inte vad pappa har lärt mig”, tänkte jag. Då började jag engagera mig i Unicef. Livet får inte vara för enkelt. Har man lyckats bygga upp en förmögenhet anser jag att delar av den ska användas till goda ändamål. 

Stipendier till kvinnliga studenter

Bicky återkommer ofta till sin pappa under intervjun. Pappa vardagsfilosofen, teaterälskaren och bokmalen, som tyckte att det var självklart att dela med sig till de som hade det sämre. Som den gången när pappan fick reda på att Bickys klasskamrat mobbades av läraren för att han inte hade råd att studera vidare, och han betalade för den flera år långa utbildningen. 

Bicky har andra förutsättningar än sin statligt anställde far, och har kunnat dela med sig på en annan nivå. Han har startat sjukhus i Indien, byggt studentbostäder på KTH:s campusområde, och finansierat läxhjälp i socioekonomiskt utsatta, svenska förorter. Hans senaste projekt är att ekonomiskt stötta kvinnliga studenter som vill läsa till ingenjörer. 

– Kvinnor är inte bara mer ambitiösa än män, många har dessutom en fallenhet för matematik. Trots det är kvinnor kraftigt underrepresenterade på ingenjörsutbildningar. Därför ska jag starta en stipendiefond som varje år ger ett antal tjejer möjlighet till finansierad KTH-utbildning. Det här är förstås bara en droppe i havet, men det är i alla fall något. Om vi vill ha kvinnliga ingenjörer måste vi satsa. 

 

Dottern kommer ta över imperiet

Bickys egen dotter Caroline har läst ekonomi på London School of Economics. Hon är 33 år, och bor mestadels i London med sin italienske make och deras två barn. Caroline är enda barnet och arvtagare till hotellimperiet. Idag är hon styrelseledamot och det är bara en tidsfråga innan hon tar över ledarskapet. 

Hur starkt har trycket på att hon ska ta över varit?

– Ärligt talat hade jag blivit besviken om hon valt att göra något annat. Jag har alltid sagt att jag vill att bolaget ska fylla 100 år, och det är en målsättning som är svår att nå på egen hand. Hade Caroline inte alls varit intresserad hade jag fått sälja företaget. 

Har ni mycket konflikter om hur företaget ska skötas?

– Caroline tycker nog att jag har väldigt klart för mig vad som ska göras. Hon kanske upplever att hon har svårt att få igenom sina förslag. Men jag lyssnar mycket mer på henne än vad hon tror. 

Du verkar väldigt släktkär och hinner med 20 middagar med familjen i Calcutta varje år. 

– Att familjen i Indien skulle hålla ihop var min pappas önskan. Numera är familjen spridd över världen – Holland, Schweiz, Sverige – men jag har tagit på mig ansvaret för att vi ska träffas, det kändes som att pappa gav mig ett sånt uppdrag. Vi ses i vårt hus i Calcutta. Där bor mina bröder i varsin våning, och jag har en egen våning som jag nyttjar när jag är där. Middagarna äter vi i min brors matsal. Senast var vi tjugo personer. 

Har en medborgerlig plikt

Bicky älskar fest och flärd, och medger att han till viss del är fåfäng. Han älskar bjudningar, att vara värd, och visa middagsgäster omsorg. Umgänget består av politiker, affärsmän, och kändisar. Och så älskar han att resa. Favorithotellet i världen är Eden Roc i Cap d’Antibes, “det enda stället där man plötsligt kan stå bredvid George Clooney i baren”. 

– På Eden Roc hör jag mitt namn, “Mr Chakraborty”, hundra gånger om dagen. Städerskan, poolkillen, servitören, tennisinstruktören, alla uppmärksammar att jag är där – det är service det. 

Det är inte direkt “lev enkelt”. Är du dyr i drift?

– Ja, jag har blivit det. Men jag bidrar till samhället i form av sysselsättning och välgörenhet. 

– Jag kallades en gång till ett riksdagsutskott för att berätta om min personliga resa. I publiken satt folk från Bosnien, Somalia och Sudan. Alla pratade om när de ska flytta tillbaka till sina hemländer. Jag berättade min historia och sa att jag tror att det är svårt att älska två länder parallellt. Om man bara har halva kroppen i Sverige kan man inte vara en hängiven medborgare. Jag tycker att man har en medborgerlig plikt. Om man bor här måste man vilja verka här. Och för att berika landet måste man tycka om det. Det gör jag. 

Du vill inte ge dig in i politiken?

– Jag har för många lik i garderoben, haha. Nej, men jag har inte råd med politik. Jag är inte beredd att offra mitt välstånd. Utan välstånd kan jag inte ägna mig åt välgörenhet.