Edward Blom: Jag var oerhört pank

Över ett glas vin hemma hos livsnjutaren Edward Blom pratar vi pappalycka, rädslan för döden och vad som gått snett med vår samtid. – Sedan min son föddes känns livet mer meningsfullt.

Fakta: Edward Blom

Yrke Gastronom, mat-, dryckes- och
kulturhistoriker.
Ålder 45 år.
Aktuell Med boken Kokkonst för livsnjutare (Norstedts).
Familj Gift med Gunilla Kinn Blom,
journalist och medförfattare till parets
kokböcker. Sonen Melchior, ett år i maj.
Bor Lägenhet i Stockholm.

Mannen som tornar upp sig i hallen till våningen på Valhallavägen i Stockholm bär välknuten slips och kavaj, tar artigt hand om mina ytterkläder och visar in i en generöst möblerad salong med piano, medaljongtapeter och en air av sent borgerligt 1800-tal, vår värds historiska favoritperiod.

Glas och en flaska Riesling står framdukade på soffbordet, för att förgylla eftermiddagen och den stundande intervjun. Och varför inte? Skål!

Vi är hemma hos Edward Blom, livsnjutaren. Eller vivören, finsmakaren, punscharkivarien, stilikonen, matideologen, gourmeten, gourmanden, kulturprofilen, tv-personligheten och överdådaren som han också titulerats i olika sammanhang. Fast på visitkortet står det gastronom och kulturhistoriker. Någon har även kallat honom ”säkerhetsventil” – Edward Blom tycks med sin måttlöshet uppfylla något slags behov i vår inrutade, slätstrukna samtid. 

– DN slog upp det där stort, det kändes lite fånigt. Men ja, det kan ligga något i det. För det är ganska nivellerat idag, folk uppför sig rätt likartat ute i offentligheten. Det är ganska mycket PK. Man ska tänka på dieter och formen – jag tänker väl också, det är inte så att jag struntar i min hälsa – men jag faller väl lite
utanför ramarna, är lite originell, säger Edward Blom till ackompanjemang av sin halvårsgamla son Melchior, som jollrar utifrån köket där han matas av sin mamma, journalisten och matskribenten Gunilla Kinn Blom

– Men jag vill inte överdriva den där aspekten, fortsätter han. Mitt genomslag handlade nog från början mer om att jag kunde leverera ett vettigt innehåll åt de tv-serier jag medverkade i, som Mellan skål och vägg med Edward Blom, medan jag samtidigt kunde vara rolig och gärna ta mig ett glas. Därefter har jag tyvärr fått göra allt mindre folkbildning, för det är inte sådant som tv vill ha. Det jag hela tiden får frågor om är istället lekprogram, där man ska krypa under plintar, springa uppför trappor eller dansa.

Läs mer: Mötet med Björn Skifs

Let’s Dance?

– Ja, men mina knän klarar inte det. Och jag är inte intresserad av den typen av program. 

Att göra en hel karriär av sitt livsnjutarskap, och ge ut böcker som den nya Kokkonst för livsnjutare (Norstedts), var ingenting som Edward Blom någonsin planerade under sina många studieår vid olika universitet. 

– Nej, där ägnade jag mig egentligen endast åt nöjesstudier. Jag pluggade, de första sju åren åtminstone, för att förädla min själ, bilda mig och ha roligt. Tanken var att bara jag får en examen, kan jag alltid gå upp till något ämbetsverk och få anställning. Ungefär som man fortfarande kunde göra för 50 år sedan. Det var min bild.

Vinn fina grejer i våra tävlingar

Riktigt så enkelt var det inte?

– Det var faktiskt väldigt besvärligt. Efter min examen sökte jag säkert ett hundratal jobb utan att få napp. Jag var oerhört pank, bodde i andra hand i en liten, ostädad etta på 16 kvadrat på Tegnérgatan, och undrade nog väldigt mycket hur livet skulle te sig. 

– Det mest förnedrande var när jag faktiskt verkade ha ett jobb på gång, det handlade om att köra ut toalettpapper till företag. Det här skulle nog lösa sig! Men i en sista telefonintervju med ägaren, en riktig entreprenör, fick jag frågan vad jag egentligen sysslat med de senaste åtta åren, för det hade jag inte sagt ett jota om: ”Har du suttit i fängelse är det okej, men jag vill veta vad du gjort”. Så jag sade som det var, att jag pluggat på universitetet. Då blev det alldeles tyst. Sedan utbrast han: ”Pluggat i åtta år – och nu vill du köra ut toapapper. Vilken j-a loser!” Och så lade han på! Efter det samtalet kände jag mig ganska låg…

Som en av få kändisar är du öppet konservativ. Får du skäll för det?

– Det är snarare så att folk tycker det är ganska roligt. Bland alla människor som kommer fram och vill ta foton tillsammans med mig, från kåkfarare till gamla fina damer, finns en viss sorts ungdomar i hemsydda flugor som bugar och bockar och verkar överförtjusta över att jag finns. De kanske läser något obskyrt ämne i Uppsala, dricker punsch på sin fritid och verkar känna en väldig befryndelse med mig. De ser mig som en av de få i deras släkte som är ute i offentligheten. 

Var det bättre förr?

– Jag jobbar ju mycket med historia, och när man gör det ser man mer relativt på sin samtid. Man förstår att utvecklingen inte bara går framåt, utan att somligt blir sämre också. Idag har vi det ekonomiskt väldigt bra, vi har fått jämställdhet och jämlikhet, och när det gäller sjukvården ligger vi också fint till. 

– Men konstnärligt och arkitektoniskt… idag görs det mesta i fabriker, det är inget hantverk längre. Den andliga daningen som tidigare fanns åtminstone inom borgerligheten, med bildning och diskussioner med viss intellektuell höjd, har gått nästan helt förlorad. Istället är det väldigt mycket förströelse. Enklare underhållning, tv-tittande, shopping, turer till Ikea. Förströelse är väl inte fel i sig, men när den tar över så totalt blir det väldigt tragiskt. Man slår ihjäl tiden, egentligen.

Du är praktiserande katolik och går regelbundet i kyrkan. Accepteras din religiositet lika välvilligt som din konservatism?

– Nej, där är det tuffare. I Sverige har det blivit väldigt vedertaget att utmåla människor som går i kyrkan som idioter. Man anses dum i huvudet, eftersom
vetenskapen kommit på att vi inte behöver någon gud. Det där synsättet är otroligt korkat, eftersom religionens uppgift inte är att vetenskapligt förklara skapelsen. Religion handlar om en andlig verklighet. 

– Som katolik betraktas jag dessutom som närmast medskyldig till allt från korstågen till senare tiders pedofilskandaler inom kyrkan. Ett problem är att katoliker är så pass annorlunda att vi i Sverige drabbas av en sorts främlingsrädsla, samtidigt som vi är kristna – kyrkan anses styras av vita medelklassmän så till skillnad från andra religiösa minoriteter tycks det rumsrent att hoppa på oss. Både kristna och troende i allmänhet får många kängor idag, vi katoliker extra många.

 

Edward Blom: Jag var oerhört pank
Året är 1987. På strålande humör under ett av många pubbesök i England, där Edward också ägnade sommaren åt jordgubbsplockning. Foto: Privat
Edward Blom: Jag var oerhört pank
Början av Edward Bloms karriär gick trögt, han sökte ett hundratal jobb utan att få något.
Här med hustrun Gunilla Kinn Blom och sonen Melchior.Foto: Ann Jonasson

Den här grosshandlarstilen med stora magar, cigarrer och överdådiga smörgåsbord, var det något du gick igång på redan under din uppväxt?

– Jag vet inte. Det är möjligt. Tidigt
började jag läsa skildringar av gästabud där man åt en massa ostron och drack champagne, tidigt började jag gilla Bellman och 1700-talet, något som sedan övergick i min stora 1800-talsvurm. 

– Det häftiga med 1800-talet var att Sverige i och med näringsfriheten och and-ra reformer plötsligt blev rikt. Det var nu vi fick bra mat, vi fick hit proffskockar från Frankrike, Österrike och Tyskland, man började bygga i de här nystilarna som jag älskar, med torn och guld, osymmetriskt, vilt och sagolikt. Konsten stod på sin höjdpunkt och så fort någon prinsessa hade namnsdag ställde man till med stor bankett i minsta lilla småköping, med smörgåsbord och tiorättersmiddagar och punsch mitt på dagen. Folk bar frackar, ordensband och medaljer. Det var inte det här tråkiga svenska med vitt och jante och lågmäldhet. 

Quiz: Vad kan du om vin?

Din farfar var verkligen grosshandlare?

– Ja, men ett senare släkte. Han startade sin grosshandelsrörelse på 50-talet. Det gick aldrig särskilt bra, han använde farmors ärvda pengar för att dra igång en rörelse som inte blev särskilt lönsam. Grosshandlarnas period var väl lite förbi då. Han hade kontor nära Tullhuset i Stockholm och gick gärna på närbelägna Strand hotell, där han var en av de sista som åt de här riktiga, utdragna tretimmarsluncherna med smörgåsbord och ett par snapsar till. Jag har nog ärvt mycket av honom, men vi fick tyvärr aldrig tillfälle att träffas.

Hur mån är du om hälsan?

– Drickandet är ju inte jättenyttigt. Jag försöker hålla det inom någon form av gräns, även om jag inte har svenska folkhälsoinstitutet som riktmärke. Cigarr-rökandet inskränker sig till en varannan månad ungefär, pipa numera bara någon gång årligen, om en fotograf vill ha det på bild eller om jag befinner mig i en timmerstuga. Och det är klart att jag inte borde vara överviktig. Men som alla överviktiga vet, är det en livslång kamp, man får kämpa med varje hekto. Det är inte så enkelt. Men jag äter inget socker, och har tagit bort kolhydraterna helt ur min kost, för att kunna hålla ett bra blodsockervärde utan att medicinera. Montignac-metoden, ungefär. Och jag vardagsmotionerar. Går nästan dagligen i skogen. Det är även bra för den mentala hälsan.

Du har rätt nyligen blivit pappa. Trodde du att det skulle bli så?

– Nej, det var en glad överraskning. Det dröjde ju väldigt länge innan jag träffade den rätta i livet, det hade hunnit gå så många år att jag inte trodde att jag skulle gifta mig heller eller hitta någon respektive. Så det var den första fantastiska glädjen i tillvaron i mitt liv, verkligen. Sen hann det gå rätt många år innan vi fick barn. Det gjorde att när Melchior kom, så var det en väldig överraskning. 

Hur har faderskapet förändrat ditt liv?

– Det som har ändrats i och med Melchior är nog att jag blivit mer mån om att leva själv. Jag har alltid varit neurotisk och flygrädd, förut när jag flög kunde jag tänka ”jag har ju haft många bra år, och får väl ta att det är slut nu”. Men nu när jag senast flög hem från Umeå efter att ha medverkat i Go’kväll och det stormade ute, var min inställning snarare att jag måste överleva, eftersom Melchior
behöver mig. En större rädsla att försvinna av det skälet. Och samtidigt ett lugn i att livet känns mer meningsfullt. 

Är du rädd för att dö?

– Ja det är jag. Jag tror nog att jag håller på att dö mycket oftare än andra. Är det något som sticker ut på benet tror jag det är en cancerknöl, skakar planet tror jag det ska störta. Bara jag går på planet, tror jag att det ska bli kapat. Men det har inte hindrat mig i livet, från att göra
saker som jag finner roliga och intressanta. Jag har aldrig avstått från något
betydelsefullt bara för att jag är rädd, men är heller inte den person som skulle hoppa bungyjump eller bergsklättra.

Hur ser du på de parodier och imitationer du är föremål för, i radio, tv och på Youtube, bland annat?

– Det är skitjobbigt, om jag ska vara
ärlig. Det finns ett uttryck som alla kommer dragande med om att imitationer är den största formen av smicker. Och det kanske man på något officiellt sätt kan fastställa. Men det är inte så att jag blir glad, eller tycker det är kul. Även om det inte alls är elakt menat. Imitatören Johan Petersson är ju jättetrevlig och jag är inte arg på honom eller så, men han ger en bild av mig i tv-programmet Partaj som folk sedan förväxlar med mitt verkliga jag. Det där växer ihop totalt. Folk tror alltså att jag kör ner fingrarna i bearnaise-såsen och ropar ”fenomenalt” hela tiden, trots att jag aldrig gör det. 

– Och det där var åtminstone snällt. Betydligt värre var P3-programmet Carpe fucking diem, som körde en imitation där jag utmålades som en överlägsen person som ser ner på folk. Det var jättejobbigt, för hälften av de som lyssnade trodde nog att det var jag på riktigt.

Annons
Scroll to Top