Vi möter modedesignern Carin Rodebjer

Vi träffas på Carins kontor på Norrmalm i Stockholm. Sen fyra år bor visserligen Carin i New York, men hon är ofta i Sverige. Den här gången för att återinviga den ombyggda butiken i Moodgallerian, och för att lägga sista handen vid den nya kollektionen som ska visas i New York några veckor senare. 

Karakteristiska Rodebjerkläder hänger på en metallstång i entrén. Svepande kaftaner, bylsiga klänningar, boxiga kavajer och fårskinnsjackor. Carin själv är klädd i ett par vida byxor i återvunnet jeanstyg och en blå kimono.

– Min höstuniform. Det är så skönt att aldrig behöva fundera. Att bara slänga på sig kläder och känna sig snygg. 

Säger Carin, på vacker gotländska. Hon strålar, men säger att hon är trött. Att hon måste göra något åt sin arbetssituation. Ett konkret första steg är att skaffa en extern vd, det får vara slut med dubbelarbetet. 

– Det har snurrat så fort den senaste tiden. Modebranschen… den är absurd med alla säsonger. Pre-spring, pre-fall, mellansäsonger… Just nu drömmer jag om att vara hemmafru. 

– Jag har haft fullt upp i 15 år, och de senaste åren har varit intensivare än någonsin i och med utlandssatsningen. Jag har visserligen hög stresstålighet. Jag orkar mycket både psykiskt och emotionellt. Men man ska vara vaksam. Tillslut kan det bara ta slut. Men det är svårt att sätta gränser när man har lust, lust, lust.

Sedan starten vid millennieskiftet har märket Rodebjer vuxit kontinuerligt. Idag omsätter företaget 50 miljoner, har cirka 25 anställda, och är inne i en expansionsfas. Fortfarande är Sverige den viktigaste marknaden – det är till exempel här som de två fysiska butikerna finns – men nu gör Rodebjer en internationell satsning, och har bland annat adderat mer påkostade plagg i exklusiva material till kollektionen.

– Den internationella målgruppen är inte lika priskänslig. Men jag vill inte att Rodebjerkläderna ska bli för dyra. De är redan dyra nog för många. Jag vill vara i ett prisläge där min mamma och hennes sjuksköterskekompisar har råd att köpa kläderna. 

 

Modebranschen har varit en utmaning

Pengar är ingen drivkraft, konstaterar Carin. Som kreativ konstnärssjäl har hon tidvis haft svårt att känna sig hemma i den utstuderade modebranschen. 

– Med min extremt icke-kommersiella läggning är det paradoxalt att jobba med något som är så kommersiellt som mode. För mig har modebranschen varit en utmaning. Att sitta på amerikanska PR-byråer och få frågan: “Vilken mode-bloggerska tycker du klär sig snyggast?” Jag får yrsel av sådana frågor. 

Carin pratar hellre om kvinnorna som inspirerar henne. Ofta handlar det om en hårt arbetande, självständig kvinnotyp, inte olik henne själv. 

– Rodebjerkvinnan är min mamma som bor i Klintehamn. Hon är också en affärskvinna i New York. Och en politiker i Kiev. Rodebjerkvinnorna finns runt om i världen, och dem vill jag sammanföra vid klädstången. Jag riktar mig till “kvinnor som gör skillnad”. Vars huvudfokus inte är att klä upp sig, utan som är fullt upptagna med att åstadkomma något. Jag samlar på kvinnor som gör livet konstruktivt, som peppar varandra. Det sägs ibland att kvinnor inte kan jobba ihop, men för mig är systerskap en självklarhet. 

Skådespelarna Meryl Streep, Maggie Gyllenhaal och Sarah Jessica Parker är alla Rodebjerfans. Att Meryl Streep sågs i en röd, pärlbroderad klänning från vinterkollektionen 2011 betraktar Carin som en karriärhöjdpunkt. 

– Jag älskar ju Meryl Streep. Hon har varit min husgud, jag var helt betagen av Mitt Afrika när jag var ung. Jag skulle bli darrig om jag fick träffa Meryl Streep i verkligheten. Jag tyckte att det var stort när hennes döttrar kom på senaste visningen – klädda i Rodebjer från topp till tå. 

Men som inspirationskälla måste också historieböckerna nämnas. Carin är intresserad av kvinnohistoria, och det är ingen slump att många inspiratörer var aktiva på sextio- och sjuttiotalet, och snarare kan kategoriseras “feminister” än “stilikoner”. 

– Feministen och aktivisten Gloria Steinem är min idol. Återigen, det är så absurt när man pratar med amerikanska PR-byråer. “Vilken celebrity vill du ska bära Rodebjer?” “Gloria Steinem”. “Men ska du inte ha någon it-woman?” “Gloria Steinem ÄR min it-woman”.

– Det historiska perspektivet är viktigt. Jag tänker ofta på kvinnohistoria, och jag förstår att kvinnor genom historien har blivit psykiskt störda, hysteriska och satts på psyket. Tänk att kvinnor med vilja har sorterats bort. Att deras huvuduppgift har varit att anpassa sig, att finnas till för andra. Männen fick komma och gå som de ville, men kvinnorna skulle stå i givakt och ge service. Det var ju ett slavkontrakt. Ta Picasso som exempel. Han gick väl bara ut och målade. Och så var maten klar när han blev hungrig. Sen gick han ut och målade igen. Vilken frihet – för honom. 

Nutidsmänniskan jagar runt

De feministiska idealen har Carin med sig sen barnsben. Mamman kallar hon “en praktisk feminist”, som var hemma på deltid med tre barn – men som ständigt längtade efter att arbeta. 

– Hon älskade att vara distriktssköterska. Hon var så yrkesstolt. Om de ringde på julafton och frågade om hon ville jobba så blev hon överlycklig. Hon har alltid haft en väldigt positiv bild av sitt arbete, och nog ibland känt att ansvaret i hemmet var stort. Och det är det ju, inser man när man själv får barn. 

Sin barndom på en gård i Klintehamn på Gotland associerar Carin till “rikedom”. Inte rikedom i form av pengar, men rikedom i bemärkelsen att ta vara på livet. Uppväxten var fylld av hästar, frihet och självständighet. Carin var yngsta barnet, en sladdis som fick sköta sig själv och trivdes med det. Hon rörde sig mellan mammans avlagda kläder på vinden, och
hästarna. 

– Mina föräldrar är rikare än de flesta jag träffar idag. Nutidsmänniskan jagar runt så mycket. Mina föräldrar lyckades bygga en plattform där det ständigt var ett flöde av händelser. Allt fanns runt omkring oss – på gården. Det kan jag längta efter. I och med plattformen var min barndom extremt fri. Allt jag behövde fanns i min närhet. Jag kan längta tillbaka till min barndom. Det är en konstig känsla – att gå och längta efter sin barndom. Vad ska jag göra med den känslan? Är det en fyrtioårskris? 

Tonåren var däremot svårare. Carin kände sig instängd i sin kreativitet. Hon tog ett sabbatsår i gymnasiet och flyttade till London, och så snart hon tagit studenten gick flyttlasset till Stockholm. 

– Jag led i tonåren. Jag visste inget om världen, men tänkte att det borde finnas något mer än det jag upplevde. Till min läggning är jag en person som tycker om att vara i bakgrunden. Jag är inte den som pratar mycket på en middag. Ändå har jag alltid dragit mig till prestation. Som ung höll jag på med dressyr på tävlingsnivå. Och nu har jag ett stort klädmärke i mitt eget namn. Tänk om jag inte hade fått fatt i det jag gör nu? Alla människor har ju inte turen att få fatt i sin grej. 

 

New York är underbart

Carin hittade dock rätt i livet, men sliter också hårt. Att pendla mellan New York och Sverige sex gånger per år tar på krafterna. Hon flyttade till världsmetropolen New York för att få energi och skaparlust, men upptäckte att staden också tar
energi. 

– New York är en underbar, multikulturell plats där man möter extremt mycket folk. På min dotter Judiths dagis går barn från världens alla hörn. Men New York är också en jobbig stad. Jag kan egentligen inte sortera intryck i den takt som staden kräver. Jag är en klassisk introvert typ, med ett stort socialt intresse. Men går jag på tillställningar flera kvällar i rad blir jag socialt utbränd. Möten med männi-skor tar energi, det kostar på att läsa av alla olika kommunikationslager. 

Några planer på att flytta finns dock inte. Svenske maken Jesper har rotat sig, och “älskar stan”. De träffades när Carin var 38. Han – en trivselmänniska. Hon – en arbetsnarkoman.  

– Han plockade ur mig ur mitt lilla gryt där jag var helt fokuserad på mina projekt. “Nu ska du upp i verkligheten.” Vi blev gravida jättesnabbt. Att vi fick Judith är helt fantastiskt. 

 

I början var sorgen akut

På helgerna hänger familjen i Central Park, går på museum, äter långa pannkaks-
frukostar, och besöker små krogar i grannskapet. Men vardagslivet kretsar nästan bara runt arbete. Småbarnslivet i New York är i princip omöjligt att få ihop utan barnflickor och extrahjälp. Ett liv som är långt ifrån den egna uppväxten på Gotland. 

– När det kommer till nannies är jag väldigt svensk. Jag vill inte ha en nanny. Jag vill vara med Judith. Det är en utmaning att jobba så mycket som jag gör. Kan jag vara den medmänniska jag vill vara? Jag hinner inte alltid se folk. Jag har inget av det där trevliga som mina föräldrar hade. Deras dörr stod alltid öppen. Man kunde bara plumsa ner hos dem. Om någon var deppig kunde den lägga sig på en soffa någonstans i huset. Det är lite så på landet, man hjälper varandra. Men just nu har jag inget av det där generösa i mig. 

Carin har tät och nära kontakt med sin Gotlandsfamilj. Inte minst sedan hennes storasyster Birgitta dog i cancer för fem år sedan – samtidigt som Carin var nybliven mamma. 

– I början var sorgen akut. Döden gör ju så ont. Det är svårt att försonas med sorgen. Att acceptera. Judith var nyfödd, och min syrra var barnsjuksköterska. Det var en stor konflikt i mig: jag hade nyligen gett ett liv, och min syster skulle förlora det. Jag och min syster var jättenära. Hon var en vidsynt, omvårdande, icke-dömande typ, som fångade upp mig. Vi kompletterade varandra bra. Mamma och jag har en form av logisk målmedvetenhet, vi bara kör på. Men min syster var den där mjuka och
humoristiska i vår familj.

– Jag sörjer fortfarande. Framförallt sörjer jag att Judith inte får möta min storasyster. Ändå är hon väldigt närvarande i våra liv. Judith pratar ofta om henne. Vi har mycket kontakt med Birgittas man och barn. Min systers familj har fortsatt leva livet ungefär som om hon skulle ha varit där. De umgås med hennes kompisar, och hon finns på bilder i hela deras hem. Hon är
extremt mycket med oss. Det är fint.