Jonas Karlsson: “Jag gillar de små vardagliga detaljerna”

Jonas Karlsson kommer in med ett lätt tummat manus i handen. Vi är i Oscarsteaterns maffigt ornamenterade och guldblänkande foajé. Strax bredvid ligger scenrummet, där han från och med 16 september spelar misslyckad gangster i komedin Lady­killers. Jonas är ledig från sitt fasta jobb på Dramaten, och lite förvirrad.
– Lokalerna här påminner mycket om Dramaten, jag märker hur jag går fel hela tiden.
Ladykillers är från början en brittisk film från 1955 med Tony Curtis i huvud­rollen (på svenska översatt till “Bank­rånarligan”). 2004 kom den i en modernare och amerikansk version med Tom Hanks. Så blev den succé som pjäs i London – och nu är det alltså dags för Sverige. Scenografin är upplagd för spring med trappor som löper kors och tvärs mellan rum tapetserade i 1960-talsmönster.
– Vi hoppas att det ska bli roligt, förstås. Grundhistorien är som en bra fabel med ett gäng knasiga gangstrar som försöker lura en trevlig tant, och faller helt och hållet på eget grepp.
Jonas Karlssons rollkaraktär är gangsterligans ledare Marcus, en pedantisk och självuppblåst typ.
– Marcus har en minst sagt grandios självbild, och tycker att han är den stora hjärnan bakom allt. Men så omger han sig också av medhjälpare som kanske inte är de vassaste – förmodligen av en anledning. Annars vet jag inte riktigt varför han ska släpa med sig de där andra tre?
“De andra tre” spelas av skådespelare som är omvittnat dugliga på att leverera komiska repliker – Leif Andrée, Johan Rheborg och Shebly Niavarani. Den godtrogna hyresvärden gestaltas av tajmingens mästarinna, Suzanne Reuter. Det verkar bäddat för succé. 

Humor med skruv

Samtidigt är Jonas Karlsson aktuell med komik i en mindre högljudd form. I september utkommer hans andra roman, Jag är en tjuv, som precis som hans hyllade novellsamlingar och romanen God jul bjuder på ett slags vardagshumor med underfundig skruv. Hyggliga, vanliga människor fattar ett litet – och aningen korkat – beslut, och så tippar hela tillvaron över i något nästan ohejdbart och obegripligt. Det är ofta roligt, och svart. Eller kanske snarare grått? Det mesta går snett, livet fortsätter.
– Litterära figurer brukar gärna göra maffiga grejer som leder till en tydlig förändring i slutet. Jag gillar tvärtom att använda rätt odramatiska situationer och utvinna det mesta ur dem. Det lilla, vardagliga – allt det där som inte räknas – är ju en sådan stor del av våra liv. Jag tror att alla de där detaljerna vi håller på med hela dagarna påverkar oss mer än vi kanske är medvetna om.
När Jonas Karlsson var värd i Sommar 2005 skruvade han på samma sätt på sitt eget liv, genom att bryta mot de osynliga regler som säger att sommarprataren ska berätta sanna historier. Flera av episoderna från uppväxten började som en vanlig berättelse, men så – nästan omärkligt – smet de runt ett hörn, tog sats och förvandlades till rena fantasier. Eller? Än idag får Jonas Karlsson frågor om det där programmet: Har han verkligen som tonåring klivit upp på scen med sin klarinett och jammat med Miles Davis?
– Folk kan fråga hur jag kommer på saker, men jag kommer inte på, det bara händer medan jag sitter och skriver. När det är som bäst sitter jag vid skrivmaskinen och tänker: “Kan den här personen göra så? Kan han faktiskt gå in i ett rum som inte finns? Ja – jag prövar det, så får jag se vad som händer.” Ofta fungerar det, förutsatt att det finns en inre logik i berättelsen, förstås.
Just infallet med det icke existerande rummet föll väl ut. “Rummet” ur novellsamlingen “Den perfekte vännen” är den text flest läsare – både i Sverige och utomlands – har frågor och egna teorier kring.
– Det är roligt när läsarnas tankar drar iväg åt egna håll. Jag gillar när det inte finns en tydlig tolkning på en historia.

Magisk glänta

Jonas Karlsson växte upp i ett hus på ett berg på Värmdö utanför Stockholm. Pappa var plåtslagare, mamma barnskötare, där fanns också en fem år äldre bror. Bakom huset fanns en skogsglänta där den lille Jonas tillbringade mycket tid, ofta ensam. Han var inte utanför, men blyg. Dessutom gillade han – och gillar än idag – att få vara ifred “i sitt huvud”:
– För mig är den där gläntan fort-arande helt magisk, eftersom den rymmer så många av mina fantasier. Det var ofta olika krig där, och olika fantastiska idrottsevenemang…
– Att leka själv blev oftast bättre, mer på allvar. Jag minns hur jag ogillade det där när någon annan var med och sa “Pang – du är död!”, och så skulle man ligga ner och räkna till tjugo, sedan levde man igen. När jag själv lekte var jag… mer död.
Bortsett från de många sagor och barnböcker hans mamma läste för honom fanns inte mycket klassisk kultur i huset på berget; få böcker, ingen skivspelare.
Jonas hittade sina egna lösningar:
– Jag ville exempelvis väldigt gärna ha en saxofon, men vi hade inte så mycket pengar i familjen. Istället satt jag och drömde och ritade en massa saxofoner. Det funkade rätt bra, faktiskt.

Ökentråkig inspelning

På mellanstadiet började han att smaka på utbudet från den kommunala musikskolan. Han spelade klarinett och så småningom även saxofon, och spelade i orkester. Tillsammans med en kompis åkte han de tre milen in till stan och provade skådespeleri på Miniteatern. Med ett slags hejdlös aptit gick han även Lasse Kühlers dansskola; balett en gång i veckan och blandad dans en gång. I skolan uppträdde han och kompisen med samma sketch på roliga timmen, vecka efter vecka i ett helt år, ett slags komisk utnötning som varenda självsäker underhållare vet värdet av. Dessutom skrev han, hemma och i skolan – mängder av berättelser där han via pennan utsatte sig för saker han aldrig vågat i verkliga livet.
– Jag tror att det var bra att jag fick upptäcka kultur på egen hand, utan att känna till så mycket om vad det kunde vara. På det sättet blev det helt och hållet mitt.
Fast allt var inte roligt. När han skulle spela barnhemsbarn i filmen Rasmus på luffen fick mamma och pappa komma och hämta honom efter bara ett dygn. In­spelningen var “ökentråkig”, fylld av väntan, den tioårige Jonas längtade hem och kunde inte sova. Det enda som syns av honom i den färdiga filmen är en scen i inledningen, där han plockar rovor på en åker.
Till gymnasiet valde han först duktigt ekonomisk linje (“för att få jobb”), men bytte av lust till teaterlinjen på Södra Latin, den gymnasieskola i Stockholm som förmodligen huserat flest blivande popstjärnor, konstnärer och skådespelare i landet. Redan som gymnasist sökte han vidare till Teaterhögskolan, men fick vänta tills han kom in vid tredje försöket, vid 24 års ålder.

Folkkär och folkskygg

Sedan 1990-talet är han ett känt ansikte för både barn (julkalendern Julens hjältar, filmen Tsatsiki, morsan och polisen), unga (filmen 30 november) och vuxen­publik (tv-dramat Gustav III:s äktenskap, filmer som Livet är en schlager och Detaljer samt pjäsen I väntan på Godot).
Häromåret fick han också kliva in i rollen som en av sina egna figurer när novellsamlingen Det andra målet blev till filmen Sthlm stories. Jonas spelar en tafatt särling, som efter hand blir allt mer besatt av att få kontakt med en kvinna. Möte uppstår, i en scen som borde gå till filmhistorien.
Framgångarna har gjort Jonas Karlsson folkkär. Och lite folkskygg. Han kan berätta om då, men värnar om sitt privata nu, med ett slags avvärjande artighet. Han har en fru och tre döttrar. De bor i Stockholm. Just den här regniga sommaren har han och barnen ritat och målat mycket ihop. Ibland plockar de svamp. Punkt.
Om Roland pratar han däremot gärna, den ömkans- och älskansvärda säkerhetschefen i Jag är en tjuv. De flesta har nog en Roland i sin omgivning – en medelålders, konflikträdd man som föredrar att allt är som det brukar (oavsett om det är så särdeles bra) framför förändring.
– I grunden handlar berättelsen om allmänmänskliga frågor. Är jag nödvändig för någon eller något? Vad är vitsen med mig? Roland har ju ändå ett ganska konkret arbete, om jag jämför med mig själv som skådespelare: Jaha, nu ska jag spela i den här pjäsen, varför då?

Utgångspunkten en tidningsnotis

Den bisarra utgångspunkten för romanen är faktiskt inget påhitt av Jonas Karlsson, utan något han läste i en tidningsnotis för flera år sedan. En butik, någonstans i Sverige, hade funnit lösningen för att stävja snatteriet – den skyldige skulle få bära en skylt med texten “Jag är en tjuv”.
– Jag vet inte hur det gick med det där, notiser får ju sällan någon uppföljning, men jag kunde inte sluta tänka på det. Hur skulle det gå till, egentligen? Vem skulle hänga på skylten? Och var skulle den skyldiga stå?
I romanens form blir det förstås säkerhetschefen Roland som tvingas ta ansvar för butikens nya skampålestrategi. Det går inte som han tänkt sig.
– Jag tänker att det ofta är sådär i livet: Man har tänkt ut precis vad man ska säga, men säger något helt annat. Antagonisten man tänkt skälla ut visar sig ha riktigt trevliga sidor, och plötsligt är man kompisar. Man skulle säga upp sig, men jaha – så blev man kvar på jobbet. Den stora dramatiken uteblir.

Agerar texten medan han skriver

Ibland kan man som läsare ana skådespelaren Jonas Karlsson bakom författaren, som i en av de träffande beskrivningarna av Rolands tafatta försök att driva utvecklingen åt det håll han vill: “Och hur avmätt Roland än försökte röra på huvudet kändes det ändå bara som om han nickade imponerat.”
– Att skriva fram en karaktär påminner mycket om skådespelararbetet: Hur går, står och låter den här personen?
Någon gång under skrivarbetet var jag faktiskt uppe på golvet och provade rörelser. Att agera text kan också avslöja utslitna fraser. Man kan säga “… sa han och la armarna i kors”, men gör jag så? Nej, jag snarare “drar fingret längs hårfästet”. Det kanske låter som en jättekonstig sak att göra, men ibland gör man så.
Men nu väntar alltså en period av teater. Modellen att växla mellan skrivande och skådespelande passar honom utmärkt; å ena sidan gå in i den intensiva närkontakten på scenen, med både medspelare och publik, å andra sidan stänga dörren till skrivarstugan.
Sedan sitter han där som en annan upptäcktsresande, på färd in bland historierna i sitt eget huvud.

Av Anna Kågström