• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • "Jag har inte råd att göra bort mig"

    Slagskämpe, förförare och bad boy? Örjan Ramberg suckar. Dramatens stjärna har gått i pension, väljer boken framför krogen och laddar för en nervig scenhöst.

    "Jag har inte råd att göra bort mig"
    Foto: Peter Knutson

    Örjan öppnar dörren till sin loge. Han har svarta solglasögon på sig. Han har nyligen opererat ögonen för starr. Inte ett i taget som läkaren rådde honom. Nej, båda på en gång. Örjan vill fokusera på repetitionerna av Och ge oss skuggorna, och måste tänka effektivt. Han varnar för att ögonen är infektionskänsliga efter operationen. Han vill därmed inte fotas i kostymförrådet som är "en av de dammigaste platserna i Sverige", heller inte ute i blåsten på Dramatentrappan. Men logen är en bra fotomiljö, tycker han. Likaså Lejonkulan. Örjan fixar grönt te, och vi sätter oss tillrätta under tre uppstoppade fåglar i den 14 kvadratmeter stora logen. Örjan i en Laminofåtölj, jag i en nedsutten sammetssoffa. Jag sjunker ner till golvytan. Det gillar inte Örjan. "Sitter du bra egentligen?" Premiären av Och ge oss skuggorna närmar sig. Det är Lars Noréns tolkning av nobelpristagaren Eugene O'Neill. Ett familjedrama som utspelar sig i O'Neills hus på Atlantkusten. Författaren firar födelsedag med sin nya hustru och två vuxna söner från två olika förhållanden. Örjan spelar O'Neill, Lena Endre hans hust­ru Carlotta.
    – Det är med det här som med allt annat. Jag ser fram emot att spela den, men jag börjar också få den där ångesten. Orkar jag prestera? Kraven.
    Känner du fortfarande prestationsångest?
    – Självklart. Mer så nu än förr. Jag har ett ansvar. Jag tillhör seniorerna i huset. Jag har snart varit här i 40 år. Jag har inte råd att göra bort mig. Och som du vet är det många komponenter som måste stämma för att en pjäs ska bli bra.

    Nästan alltid goda recensioner

    Den mytomspunne nobelpristagaren har alltid haft en speciell position i svenskt teaterliv i allmänhet, och på Dramaten i synnerhet. Här hade Lång dags färd mot natt urpremiär, och det är också Dramaten som äger rättigheterna till pjäsen. Så kanske är det extra premiärnervigt när Eugene O'Neill är inblandad. Örjan borde dock inte vara orolig. En djupdykning i Örjans karriär visar att han nästan alltid har fått goda recensioner i de svenska dagstidningarna: "Kvällens största källa till skratt är Örjan Ramberg", "Det är som att rollen är skriven för Ramberg", "Örjan Ramberg är magnifik".
    – Jag är tacksam. Det har nog varit mer bra än dålig kritik. Men det är den dåliga kritiken jag lägger på minnet. Den känns så mycket, den bränner till.
    – Jag tycker nog också att det har varit motgångar i karriären. Det var några jobbiga år. Det spelar ingen roll vem man talar med, de flesta beskriver nog sin karriär som en bergochdalbana. Oftast går det till så att du får en bra roll, sen får du en bra roll till, och en till. Sen kommer alltid en svacka. Man tackar nej till något. Sen tackar man ja till något som man inte borde ha tackat ja till. Sen kommer ingenting, och sen ingenting. Då åker man ner i en svacka. Har man svag självkänsla kan man tro: "Nämen jag är ute ur branschen, det är ingen som bryr sig om mig."
    Men du har knappast svag självkänsla?
    – Det kan man inte säga att jag har. Men jag kan bli osäker. Om sommaren är lång och jag inte har spelat på länge, så tänker jag "Hur fasen är det man gör?". Så jodå, jag kan tvivla understundom. Men jag har tämligen gott självförtroende, jag ska inte hymla med det.

    Deltog i Stjärnorna på Slottet

    Genom sin medverkan i Stjärnorna på slottet i vintras hoppades Örjan nyansera bilden av sig själv. Visa en mänskligare och mjukare sida. Sa han då.
    – Sa jag så? Jag har faktiskt inte sett Stjärnorna på slottet. Jag gjorde det enda rätta – jag reste bort när programmet sändes. Jag hade i förväg fått se avsnittet om mig, en grovklippt version. Jag tyckte att vissa saker var lite fåniga. Men har man en gång ställt upp så får man ta det. Och man får inte överdriva, Stjärnorna på slottet är bara ett vanligt underhållningsprogram. Man får inte blanda ihop det med Uppdrag Granskning, vilket vissa tycks göra. Som de som skriver om nöjen i våra kvällstidningar. De tar programmet på sådant jävla allvar.
    Du bad dina kollegor i programmet att gestalta sina mammor. Har du ett speciellt förhållande till din mamma?
    – Min mamma är min mamma. Som barn var jag nära mamma. Sen växte vi ifrån varandra. Det beror nog på att mitt uppror mot den äldre generationen var så häftig. Jag är ju uppvuxen under den rebelliska tiden. Alltså sextiotalet. Beatles, Dylan, långt hår, Vietnamkrig, politik, p-piller och haschrökning. Senare flyttade jag till Stockholm, och mamma bodde kvar i Göteborg. Där bor hon fortfarande. Hon är 96 år och alldeles klar i huvudet. Jag var nere och hälsade på henne för ett litet tag sedan.
    Är hon stolt över dig?
    ­– Det är hon nog. Men hon har svårt att visa det. Jag tror att hon är jättestolt egentligen. Men hon är inte den som sitter och hurrar.
    Du träffade din pappa först när du var runt 40.
    – Ja, men det var inte så laddat som jag trodde att det skulle vara. Jag hade spänt mig inför mötet, men det faktum att det hade gått så lång tid gjorde att det kändes ganska avdramatiserat. För mig. Men pappa var väldigt rörd.
    – Jag hade förberett mig och gått till en psykolog som jobbade här i huset. Jag berättade att jag skulle träffa min pappa för första gången. "Inte mer än tre timmar", sa psykologen. "För då är det lätt att ni börjar älta och blir besvikna båda två." Och det rådet följde jag. Jag inledde mötet med att säga att jag var tvungen att gå efter tre timmar. Sen träffade jag pappa två-tre gånger till. Mer var det inte. Han dog några år senare.
    – Pappas första kommentar till mig handlade om mina kvinnor. Att jag hade haft så många vackra kvinnor. Det var själva inledningsfrasen. Han var förstås nervös. Men ändå. Jag blev perplex.
    Örjan har tre barn – dottern Tilde med Eva Fröling, sonen Auguste med Lena Olin, och sonen George med Lena Nilsson. Vid separationerna har det varit självklart att barnen följt sina mammor. Örjan tycker själv att han har gjort större nytta när barnen har blivit äldre, att han har blivit en bättre pappa med åren. 
    – Om man inte lever ihop med sitt barn, så blir det automatiskt dålig kontakt. Men det kan man ta igen. Min äldsta dotter Tilde och jag har haft väldigt bra kontakt de senaste tio åren. Men när hon var yngre var det sämre. Och så har vi lille George som är 16, eller är det 17? Han är en typisk 17-åring i sin attityd mot mig. Och det är inget som förvånar mig.
    Sonen Auguste är den som Örjan har allra mest kontakt med för tillfället. Han är nämligen regiassistent i pjäsen.
    – Det är jättefint. Han är utbildad regissör. Han är gift med en amerikanska och bor i Seattle. Men han arbetar ofta i Sverige. Vi delar mycket, Auguste och jag. Vi kan prata hur länge som helst om teater.
    – Jag är väldigt tacksam över att det har blivit så här. Han har ju vuxit upp med sin mamma i Hollywood. När Lena åkte ner och filmade Varats olidliga lätthet så var Auguste bara fjorton dagar gammal. Jag och Lena separerade i samband med att Auguste föddes, men jag var med och passade honom ett tag i USA. Sen blev det svårt. Hennes engagemang i utlandet spelade en stor roll för separationen. Jag var tvungen att vara i Sverige, avstånden mellan oss ökade.
    Blev du svartsjuk på hennes internationella karriär?
    – Nej, det blev jag inte. Jag blev väldigt, väldigt stolt. Nej, gud, tänk om man hade gått och varit svartsjuk på kvinnor. Nej, det ligger inte för mig. Jag var väldigt stolt över det hon gjorde.
    – Men det var en jättejobbig skilsmässa. Jag tror ändå att vi har varit bra mot varandra genom åren. Det har skrivits så mycket om det här så ibland har jag undrat. Jag träffade Lena bara häromdagen. Det har inte varit helt avklippt oss emellan, även om man kan tro det när man läser vissa intervjuer. Vi har ju ett barn ihop.

    Rykte som bad boy

    Det efterhängsna bad boy-ryktet är Örjan trött på att prata om. Han har aldrig identifierat sig med det. Nu börjar det dessutom kännas avlägset. Han suckar och lutar sig bakåt i stolen.
    – Unga reportrar känner inte till det där. De skulle aldrig ställa en sån fråga.
    – Jag kommer knappt ihåg något från själva epoken. Bad boy-ryktet har ju skapats av tidningarna. De gjorde en monstervariant av mig som de plockade fram när de behövde löpsedlar. Visst, det har hänt småsaker genom åren. Skitsaker. Och vissa saker har inte ens hänt. Men trots det har det blivit skriverier och löpsedlar.
    – Det skapades tidigt en myt runt mig, och jag hade säkert kunnat göra mer för att stoppa mytbildningen. Jag kom från Göteborg, spelade i filmen Jack, hade delvis en arbetarklassbakgrund. Dessutom sökte jag till Scenskolan med pjäsen Se dig om i vrede, som blev ett typexempel på den brittiska strömning som kallades "arga unga män".
    – Allt det här bakades ihop till att jag blev någon slags bad boy-figur. Första artikeln om mig publicerades i VeckoRevyn. Den innehöll några fel, men jag stoppade aldrig det där, och så småningom blev felen en sanning. Jag tänkte "Det är väl så här det går till". Jag tyckte kanske också att det var lite tufft, att det var en image som passade mig. Jag blev en myt.
    Idag lever Örjan ett "lugnt liv". Han promenerar mellan Djurgården och Dramaten. Åker till Sydeuropa så fort han har möjlighet. Och läser "jättemycket".
    – Just nu fokuserar jag på Hans Fallada. Jag har plöjt Ensam i Berlin, och har tegelstenen Varg bland vargar kvar. Jag har egentligen alltid varit en läsande person. Både min mor och syster är läsmänniskor. Även om jag kommer från ett vanligt hem, så lästes det mycket hemma hos oss.
    – Den tiden är över när skådespelare gick och satte sig på krogen. Men Frippes finns ju kvar. Även jag går dit och tar en öl ibland. Men det är inte alls som förut. Jag tar en öl, sen går jag hem och läser en bok. Jag är för gammal för att sitta på krogen.
    – Jag har heller inget intresse av att sitta och prata teater. Det har jag gjort tillräckligt i mitt liv. Däremot tycker jag om att spela teater. Jag är kvar på Dramaten så länge de vill ha mig. Jag har i alla fall tänkt att jag ska hålla på till 70.

     

    Av Anna Wahlgren

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!