Vasa – från vrak till världsattraktion

Första andetaget

Spanten klöv vattenytan klockan 9.03. Sedan vågade sig däckets knektar upp i luften för att mötas av nyfikna blickar, applåder och välkomnande leenden. Svenska och utländska tidningar var där, radio, tv och en storögd allmänhet, som alla ville följa regalskeppet Vasas färd upp ur djupet. I 333 år hade skönheten legat i badet. Den 24 april 1961 var det dags att stiga upp.

Väl ovanför ytan pumpades vattnet ur det gamla skrovet och Vasa kunde på egen köl flyta in till torrdockan, där hon sattes på en betongponton. På den tronar skeppsdrottningen än idag.

Sprängsten i trä

I flera år hade vrakexperten Anders Franzén sökt efter det gamla skeppet på havets botten. År 1956 fick han napp utanför en torrdocka på Beckholmen, en bit ut från Skansen. Just på den platsen i vattnet hade Franzén inte letat eftersom puckeln på sjökartan sades vara sprängsten från torrdockans bygge. Snart stod det dock klart att stenen dumpats på annan plats och ett specialgjort lod sänktes då ner i djupet mot det okända. Upp kom en bit svart ek.

Frysa med kolsyreis

Åren hade gått varsamt fram med den gamla damen. Vraket hittades nästan intakt stående upprätt på kölen i leran på 32 meters djup. Självklart skulle hon bärgas! Men hur får man upp en gedigen ekskuta full av tung barlast? Det fanns flera kreativa förslag: att fylla henne med pingisbollar så att hon flöt upp av sig själv, eller frysa skeppet med kolsyreis som är lättare än vatten. Någon var inne på att torrsätta henne på sjöbotten genom att plasta in alla läckor.

Till sist valde man bärgning med stålvajrar och flytpontoner. Skrovet muddrades och det som gick plockades upp till ytan: fockmasten, ankare, skulpturer, galjonsfiguren och en kanon. Vajrar drogs genom skeppet, bulthål pluggades, kanonluckor tätades och akterskeppet byggdes upp. Efter det första lyftet ur dyn i augusti 1959 fördes hon under ett och ett halvt år i omgångar till grundare vatten, tills hon lyftes upp till ytan för 50 år sedan.

Sprutades i 17 år

För att inte spricka sprutades det sjödränkta virket i 17 år med polyetylenglykol, ett slags kemiskt vax som permanent ersätter vattnet i träet. Därefter fick skeppets 700 kubikmeter trä sakta lufttorka under nio år.

Flottans stolthet

Regalskeppet Vasa var något av marinens stolthet. Hon byggdes 1626– 1627 när Gustav II Adolf ville rusta upp flottan för sjöstrider mot Polen och Danmark. Han lät bygga flera stora krigsskepp som kallades regalskepp och skulle imponera på fienden. Vasa var ett av de tyngst beväpnade, med 64 kanoner och möjlighet att avfyra 300 kilo ammunition samtidigt från en skeppssida. Hon var utsmyckad med skulpturer och ornamentik och rikt bemålad i guld och starka färger för att signalera prakt och rikedom.

Vasa är 69 meter lång med bogspröt och 11,8 meter bred. Hon har tre master för tio segel med total segelyta på 1 275 kvm. Sex segel hittades hoprullade i sina säckar – i en kvalitet som blött tidningspapper. De räknas idag som världens äldst bevarade segel.

Ödesfärden

Skinande ny gav sig regalskeppet ut från Stockholms hamn på sin jungfrufärd den 10 augusti 1628. Efter en kort bit krängde hon till av en kastvind, men rätade upp sig. Lite längre ut, nån dryg kilometer från kaj mitt för Beckholmen, kom kraftigare vindar och hon fick slagsida. Vattnet strömmade in genom kanonluckorna och skeppet började sjunka direkt. Folk kastade sig i vattnet, men trots närheten till land dog minst 30 personer, kanske upp emot 50.

Skeppet var byggt för 450 man, men man tror det fanns runt 150 personer ombord, även några kvinnor och barn som seglade med en bit. Längre ut i skärgården skulle man ha hämtat 300 soldater, proviant och utrustning för att sedan bege sig söderut.

Högmod blev fall

Vasa var för tung upptill. Den holländska skeppsbyggaren kunde sitt hantverk och visste vilka mått han hade att gå efter. Men kungen ville ha fler och tyngre kanoner. Ännu ett kanondäck skulle då läggas till, proportionerna ändrades och byggaren tvingades improvisera för att få skeppet stabilt. Barlasten i kölen blev aldrig tillräcklig.

Foto: Statens Maritima Museer