Läs Icakurirens tidigare möte med Lena Nyman

Hon är nyfrälst. I rysk historia. Om några veckor ska Lena Nyman upp på tiljan som den ryska tsarinnan Katarina den stora, svenskättad envåldshärskare och mansslukerska, i en pjäs signerad Kristina Lugn. Den senaste tiden har hon läst hyllmeter om Ryssland från 1200-talet fram till den sista tsaren.

– Jag blir freak, alltså! Det är så spännande. Jag hade en taskig historielärare i plugget. Historia var skittråkigt, fast det borde ju vara det viktigaste ämnet av alla, säger hon entusiastiskt men utan brådska i ordflödet.

Vi sitter på ett ställe vägg i vägg med hennes bostad med det betecknande namnet Haket – nymanskt så det förslår. Liten och tunn som en skrika, svartklädd och elegant mejkad har hon med möda makat sig fram mellan borden. Lena Nyman har ont i ryggen. Men det har inte hindrat henne från en djupdykning i den ryska folksjälen. Eller från att missionera om den. Knappt har vi satt oss förrän hon går igång med en föreläsning om social och politisk historia, som tur är med edkryddad slagfärdighet som gör att öronen inte skrumpnar.

– Det var så (piiip) fattigt! Och skitigt. Även hos de rika, de åt på ranka (piiip) träbord i skraltiga hus samtidigt som de frossade i guld och ädelstenar.
Hon lutar sig fram över bordet, fixerar min blick och knackar fingret mot pannan.

– Katarina var jättebrejny. Hon var en despot förstås men smart. Hon hade inget komplicerat förhållande till män, inte som drottning Kristina som jag spelat förut.

Katarina var beroende av att alltid ha en man att gå till sängs med och de gunstlingar hon plockade upp kom från gardessoldaterna. De skulle vara stora, starka och välutrustade utan att ha så mycket i huvudet…

Lena Nyman ler snett och stannar i den där oskuldsfulla och samtidigt sugande jag-vet-nog-vad-du-tänker-på-blicken. Hon myser. Verkar se fram emot att kliva i tsarinnans kläder och domptera lite undersåtar.

Hur ska du göra Katarina då?

– Ingen aning. Det finns ingen text ännu.

Va!?

– Nej, Kristina har inte skrivit något än.
Men det är ju bara veckor till premiär…
– Jamen, vi har snackat och snackat och när hon väl skriver går det fort. Jag är inte ett dugg orolig. Det blir väl snart. Då kommer jag att plugga som en j-a dåre. Usch!

Hon suckar och flyr ut genom fönstret som en skolunge i dagdrömmar.
– Att lära sig utantill är det tråååkigaste som finns.

Hon är noggrann med texten. Särskilt Kristina Lugns texter. De kan man inte lära sig på ett ungefär. Varje ord, varje böjning är viktig. Tidigare har de samarbetat med en monolog och Lena Nyman spelade den rosade "Nära Romeo och Julia" med Erland Josefsson på hennes teater i höstas. Nyman och Lugn, två till synes omaka själar.

– Vi är två jätteknäppisar på olika sätt. Det är det som är så j-a kul!
Men helt oproblematiskt är det inte.

– Jag måste ju förstå texten exakt för att kunna framföra den. Kristina blir jättestörd när jag börjar nagelfara vartenda ord: "Varför skriver du så? Vad menar du med det?", säger hon med en direkthet som nog många skyggar för.

Hon sätter gaffeln i råbiffen – ingen lök, kapris eller annat grönt krafs, bara kött, äggula och en brödbit. Tuggan blir en välkommen paus. Ett samtal med Lena Nyman handlar om att släppa taget och bara följa med. De förberedda frågorna har redan rykt all världens väg

Hon har inget märkvärdigt över sig. Kanske är det därför man naglas fast. Ändå vet Lena Nyman sitt värde. Hon är bra på att behandla texter och artikulera. Och hon kan faktiskt snacka riktig svenska, som många inte tror efter Hasse&Tage-sketchen om tjejen som for ut "i spenaten".

– Den hade så otrolig genomslagskraft att alla tror jag kommer från Söder och alltid snackar så, säger hon lite buttert.

Men hon är Eken-brud, uppvuxen i Kungsholmens arbetarkvarter i Stockholm med en pappa som är skulptör. Hennes mamma ville inte att dottern skulle bli lika blyg som hon och satte henne i teaterskola som 6-åring. Där trivdes Lena som fisken i vattnet. Och under hela uppväxten åkte hon direkt från skolan och var med som barnskådespelare på teatrar, film, i radio och på tv, bland annat i Sveriges första tv-pjäs. Sedan dess har hon jobbat och försörjt sig på skådespeleri.

Att satsa på teatern var självklart för Lena Nyman. Klasskompisarna i den privata flickskolan, som föräldrarna skrapat ihop pengar till, var däremot inställda på att ta studenten, gifta sig och få barn. För dem gällde antingen familj eller karriär.
Till viss del har också Lena Nyman fått göra detta val.

– Ja, säger hon dröjande, på det sätt att de flesta av mina förhållanden har brakat ihop två veckor före premiär. Killarna har krävt att få vara viktigast och blivit nervösa av att min teater varit lika viktig. Inför en premiär kan jag inte bli störd. Då måste jag ägna mig 150 procent åt det och inte tjafsa om relationen. Blir jag för mycket terrad då så gör jag slut. Så har det väldigt ofta varit.

Hon rycker på axlarna och med ens tonar de alla fram som filmklipp: Ronja mamma, Picassos finskmalande moatjé och tangodanserskan som undrar vad kavaljeren Jan har i fickan…

– Om jag varit lite klokare, och hade träffat någon som jag verkligen velat dela livet med, så skulle jag inför en premiär flytta isär fram till premiärkvällen och återgå till relationen efteråt. Eller som när man filmar. Periodvis blir det ohyggligt intensivt och då är man så oangenäm att umgås med. Helt kass! Även då skulle man bo isär. Men vilken snubbe ställer upp på det..?

En som faktiskt ställde upp på jobbet var Kaxe, hennes älskade dvärgschnauzer. De fick tio år tillsammans innan han blev påkörd för några år sedan.

– Kaxe var min allra bästa polare. Men någon däruppe såg till att han dog när han var på topp. Jag skulle nog inte ha klarat att se honom bli gammal.
Egentligen har hon kommit över det. Ändå envisas tårarna att stiga i ögonen. Hon tar ett djupt andetag och vi byter ämne.

På teatern har Lena Nyman spelat allt från lättsamma biroller till seriösa tungviktare för regissörer som Sjöberg, Norén och Bergman. Men känd för den stora publiken är hon väl mest från filmer och Hasse&Tage-revyerna. Ofta kommer folk fram på gatan och tackar.

Behöver du bekräftelse?

– Att folk gillar en kan man aldrig få för mycket av. Men jag har bra självförtroende när det gäller mitt jobb. Privat är jag däremot lika blyg som när jag var barn. Jag går aldrig på kändispartyn och sånt om jag inte måste.

– En nackdel med att vara känd är väl att jag aldrig går ut osminkad. Och att alltid vara påpassad: om jag skulle bli ihop med en ny snubbe, blir det rubriker direkt.

Som folkkär har hon fått sin beskärda del av löpsedlarna, särskilt efter första filmerna på 1960-talet och rattfylledomen tjugo år senare, en uppmärksamhet som var "vidrig!".

För ett par år sedan syntes Lena Nyman i pressen då hon drabbades av en ovanlig nervsjukdom, Guillain-Barré. Hon tappade känseln i benen och riskerade att bli förlamad. Idag är hon återställd, bara andningen krånglar. Sedan ett år tillbaka är hon rökfri, men dras med en envis hosta.

– Att röka i 45 år gör man inte ostraffat. Det får jag leva med. Men det är korkat att först när man själv drabbas förstår man hur andra har det. Som det här med ryggen: Jag har aldrig haft ont i ryggen och nu fattar jag vad folk pratar om, säger hon och skruvar på sig.

Det är snart 40 år sedan Lena Nyman slog igenom mot Börje Ahlstedt i filmen Jag är nyfiken – gul. År 1984 möttes de i Ronja Rövardotter och i höst ska de kampera ihop igen i Lång dags färd mot natt på Dramaten.
– Ja, säger hon och suckar.

Vill du inte?

– Det är klart att jag inte gör något jag inte vill. Men, alltså, det ingår att jag pratar skit om det jag ska göra. Man ska inte bry sig så mycket om det. För vissa skådisar är det en helig akt att gå in i en roll. Sån är inte jag. För mig är avståndstagandet ett försvar för att klara av att gå in i det som jag vet kostar skjortan – i tid, ångest och att lära sig texten.

Så berättar hon fnissande att Margareta Krook, Ernst-Hugo Järegård och hon var värstinggänget som ständigt smutskastade Den Heliga Teatern för att ta ner den på jorden.
Hon smuttar på vinet och stortrivs.
– Det här var ju trevligt, Lotta. Egentligen kan jag vara en riktig bitch mot journalister. Du vet, jag har hållit på så länge att jag inte har något intresse av att vara med i tidningar. För Icakuriren gör jag ett undantag.

Hon anar inte hur Katarinapiskan träffar: Härska genom att söndra. Med sådan utvald gunst lyssnar man underdånigt på denna suverän vars glädje att berätta aldrig tycks sina. Till exempel om varför hon så sällan har jobbat med Ingmar Bergman, trots att hon direkt efter scenskolan anställdes på Dramaten då han var chef. Hon ville inte ingå i hans "stall".

– En gång när han frågade sa jag: "Jag vill inte jobba med dig förrän jag är klar med mig själv". Korkat, kanske. Men istället fick jag förmånen att jobba med Alf Sjöberg, min stora teaterpappa. Så brainy! En svensk teater-Fellini!

Fast hon spelade i Bergmans uppsättning av Vildanden. Genialisk! Vilken scenlösning!", säger hon och förlorar sig i en lång gestaltning av slutscenen: Hur hon kommer in på scenen, knäpp tyst i publiken, salongen vibrerande av spänning, agerandet måste hållas nere, en förlösande replik och någon i publiken skriker.
Ridå.

– Så j-a sketabra! Det är inte många gånger man är med om det!

Bandspelaren har rullat slut för länge sedan, bordet är avdukat. Som en benådad vildand kravlar jag mig ur gastkramningen. Nu måste vi bryta upp, försöker jag, detta blir ingen artikel utan en avhandling.

– Ja! Skriv en avhandling om mig!

Tanken ger bränsle för nya berättelser innan hon kastar en blick på klockan.
– Nämen, vi har suttit i nästan fem timmar, konstaterar hon häpet med förtjusning. Det är rekord.

För mig med. Snacka om att hålla folk i despotiskt järngrepp.