• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • 9 november 1989 - Dagen då muren föll

    Idag är det exakt 20 år sedan ritades kartan om i Europa. Den 9 november 1989 föll Berlinmuren, symbolen för järnridån. Icakurirens Anette Sievers var där en vecka senare. Här är hennes berättelse.

    9 november 1989 - Dagen då muren föll
    Potsdamer Platz 12 november 1989. Muren har börjat rivas och Östberlins invånare får se Västberlin för första gången sedan 1961.

    Berlinmurens fall
    Icakurirens Annette Sievers var på plats en vecka efter murens fall 1989.

    Vilken höst det var 1989! Östtyskar sprang över gränsen mellan Ungern och Österrike och i städerna demonstrerade fler och fler människor. Till slut avsattes den östtyske ledaren Honecker. Nej, jag var inte utrikesreporter. Jag satt som så många andra svenskar framför Rapport och Aktuellt och bara gapade, allt medan jag jobbade som lokalredaktör i Trelleborg. Där var det lugnt.Men bara 27 mil bort pågick en revolution. Dittills hade mina resor alltid gått till väst. När jag hade längtat bort från ett instängt Värnamo, där jag växte upp, hade det inte varit till ett instängt Östeuropa. Nu var det annorlunda.

    När strålkastarljuset riktades mot öst framträdde länder med nationella särdrag och människor med riktiga känslor. Det var oemotståndligt. Jag hade just flyttat till min blivande man Sven i Malmö och både framtiden och världen stod öppen. Dessutom hade Sven släkt i Östberlin och för första gången såg vi möjligheten att kunna träffa dem. Helgen efter murens fall, den 16 november, åkte vi till Berlin, tuffande fram i en röd gammal Ford som nog bara var snäppet bättre än alla beige och grå Trabanter på motorvägen ner genom DDR. Vi stannade på en vägkrok och åt en fet korv och drack en läsk mit Geschmack. Det fanns läsk utan smak också. Så kom vi till festen. På kvällen gick vi omkring på västsidan av Brandenburger Tor med öl i plastglas och tog en svängom till de latinamerikanska rytmerna i Lambada, höstens slagdänga som dånade ur högtalarna. Det var karneval i kylig november.

    Natten mellan den 9 och 10 november hade det öppnats flera hål i muren. Nu fanns det 22 övergångar, men här vid den symbolladdade äreporten var betongen fortfarande intakt. Provisoriska läktare löpte längs den tre meter höga muren, så att man skulle kunna kika över den och bort mot monumentet. Det låg öde, mitt på den delade avenyn i ingenmansland. Ännu längre bort kunde jag ana muren på andra sidan, tyst och grå. Längs hela muren hördes slagen av metall mot betong i den krispiga novemberluften. Berlinarna hjälptes åt att riva muren med hackor och hammare, allt vad de kunde få tag i. Jag plockade upp några skärvor och stoppade dem i fickorna, som man plockar snäckor på en strand.

    Nästa dag åkte vi till Östberlin. Fortfarande fick man DDR-stämplar i rosa och illgrönt i passet i passkontrollen, men någon större koll var det inte tal om. Vi tog S-bahn under muren, förbi den stängda stationen Potsdamer Platz någonstans mitt under ingenmansland. Det var som att se en sepiatonad film utanför rutan, namnet stod skrivet i ålderdomlig tysk frakturstil på stationsbyggnaden. Här hade ingen dödlig satt sin fot på många år, antagligen inte sedan muren byggdes. Det skulle det bli middag med släkten. Kusinen Marianne bodde i Östberlin och Svens farbror kom resande från Cottbus, 10 mil söder ut. På elva år hade det bara kommit några spridda vykort utan underskrift från farbror Jochen när han hade varit ute och rest, men handstilen kändes förstås igen. Det hade varit för farligt att hålla kontakten med släkten i väst.

    Huset där kusinen Marianne bodde var ett grått hyreshus, fortfarande med kulhål från andra världskriget i fasaden. I en bristekonomi som DDR fanns det inte på kartan att ge bostadshus utanför paradgatorna en ansiktslyftning. Farbror Jochen kom resande till middagen från hemmet i Cottbus med sin nya fru. Värmen i Trabanten hade inte fungerat på hela vägen, så de var genomfrusna. Bilen hade de nyligen fått köpa efter att ha köat i tio år. Vi pratade om allt fantastiskt som hade hänt de senaste veckorna, men också om farhågor inför framtiden. Det var en förödmjukande tanke att behöva stå med mössan i hand och kvittera ut 100 D-mark i västvaluta, något alla östtyskar fick vid sitt första besök i väst. De hade ännu inte gjort det. Och hur skulle det bli att leva i en armbågskultur? Om det nu skulle bli så – kanske var allt bara var ett spel för gallerierna och järnridån skulle gå ner igen.

    Just så trodde Jochens förra fru Margitta och hennes man, som också var med på middagen. Vi fick höra senare att de bara ett par veckor efter det att vi hade träffat dem hade lämnat allt och gått över gränsen till väst, med bara en väska i vardera handen. Deras fasta punkt blev München. Några år senare skulle Marianne bo i Istanbul, där hon undervisade i tyska på Goetheinstitutet. Bara Jochen skulle bo kvar i sin trerummare i hyreshuset i Cottbus, även om hans Trabant snart skulle vara utbytt mot en Volkswagen. Ett helt system avsett att kontrollera sina invånare skulle komma att upplösas på bara några månader. När vi åkte ut ur DDR, vid gränskontrollen i Sassnits, såg jag ett av diktaturens gamla redskap stå lutat mot en vägg. Det var en horisontell skvallerspegel på hjul med långt handtag, som man kunde skjuta in under bilen. Gränsvakten stod med armarna i kors och log. Jag log tillbaka, men mest åt den överdimensionerade framkanten på mössan.

    Väl hemma skulle allvarliga svenska debattörer ännu några veckor fortsätta att kommentera händelserna i Berlin som en säkerhetspolitisk risk. Det hade i alla fall varit något tryggt med muren. Och vad skulle nu hända med den världsbild vi hade vant oss vid? Några politiker fann nog för gott att stuva undan några DDR-utmärkelser längst in i byrålådan, vad vet väl jag. Jag vet bara att vi hade varit på en sällsynt fest. Och att i en stad inte alls långt söder ut fortsatte en massa människor att dansa lambada på kvällarna många veckor än. Visst skulle det komma prövningar, men ingen skulle någonsin komma att sörja en hiskelig massa betong uppförd med syftet att skilja människor åt.

    Sedan den där novemberhelgen 1989 har jag varit tillbaka till Tyskland flera gånger. Några släktingar bor i gamla öst och några i gamla väst. Förra våren bjöd Marianne på fest i den konferensanläggning som hennes nye man driver i en liten by i östra Tyskland. Syskon, kusiner och sysslingar träffades, pratade fritt och lärde känna varandra. Så självklart för en familj – och ändå inte alls när man tittar i backspegeln. På väg hem genom Berlin stannade vi till och gick längs avenyn Unter den Linden i gamla öst och under Brandenburger Tor. Vi strosade i den brusande stadsmiljön och vidare bort mot Checkpoint Charlie, längs den linje av gatsten som i dag markerar var muren en gång stod. Den känns som en ond dröm. Den är historia, tack och lov.

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!