Kristin blev äntligen fri från tvångstankarna – vågade söka hjälp efter 15 år

I efterhand har Kristin ­Johansson förstått att ­hennes problem fanns där redan under gymnasietiden men det var i samband med att hon flyttade hemifrån som tvångstankarna eskalerade.

– Jag började läsa på högskola och flyttade till en studentlägenhet. Plötsligt hade jag ansvar för ett eget boende och från en dag till en annan började jag kontrollera att spis och vattenkran var avstängda och att dörren var låst. Det kunde ta timmar trots att jag bara bodde på 19 kvadrat­meter, berättar hon.

Om hon inte kontrollerade det kunde något hemskt hända, till exempel en eldsvåda eller en vattenskada.

– Det är ju egentligen saker som faktiskt kan vara farliga på riktigt men i mitt fall kunde det ta mig tre timmar bara att komma i säng. Väl i sängen kunde jag kontrollera att jag ställt larmet på väckning i ­ytterligare en timme.

Läs även: Varför drabbas jag av ångest?

Ville inte söka hjälp för sin OCD

När hon bodde hemma under gymnasietiden kunde hon nöja sig med att kika in genom köksfönstret för att försäkra sig om att spisen var avstängd. Men nu gick kontrollerandet överstyr.

– Jag förstod att det var helt orimligt att kolla på spisen och vattenkranen i timmar. Jag hade ingen klar bild av ­exakt vad som skulle hända om jag inte gjorde det, för jag vågade inte låta bli. Det var så pinsamt, säger Kristin.

Hon förstod även att det var OCD, obsessive compulsive disorder, hon led av – och att hon aldrig någonsin skulle söka hjälp.

– Jag har alltid varit en glad och positiv ”duktig flicka” som har klarat mig själv. Jag tänkte att jag skulle klara av det här också på egen hand. Jag visste att jag inte skulle be om hjälp eftersom skammen var så stor.

Däremot hittade hon en ­patientförening för personer med OCD. Där på föreningens hemsida fanns en självhjälpsmanual för hur man kunde lära sig att hantera tvång.

– Men jag kom aldrig så långt som till att ens göra ett försök. Jag ville bara få lugn och ro i kroppen och tänkte: ”Jag gör det i morgon.” Så fortsatte jag att tänka i 15 år, säger Kristin.

Läs även: Därför ska du inte underskatta promenader – gör mer än du tror för hälsan

Tvångstankarna blev värre

Det var oftast bara hemma i sin bostad hon kände behovet att kontrollera saker för att undvika en presumtiv katastrof. När hon så småningom blev sambo och flyttade till hus accelererade problemen.

– Värst var det när jag var ensam hemma. Då hade ju jag ansvaret om något hemskt hände. Jag vågade inte använda tvättmaskinen när jag var ensam och jag vågade inte gå ut på altanen för att njuta av solen eftersom jag då måste öppna en dörr.

En stor del av dagen gick åt att till att undvika olika situationer. Till exempel ville hon inte gå och lägga sig sist, eftersom det då skulle vara hennes ansvar om något hemskt hände. I stället gick hon och lade sig samtidigt som sin sambo, trots att han jobbade skift och lade sig väldigt tidigt på kvällarna.

Läs även: Så tacklar du din oro i osäkra tider: 5 tips från en psykolog

– Då var jag inte sist att lämna nedervåningen och det skulle inte bara vara mitt fel om något hände.

Hennes sambo hade ingen aning om vad som rörde sig i Kristins huvud.

– Jag visste att jag inte ­kunde ställa vissa frågor till honom för ofta, som: ”Är ­spisen avstängd?” Det skulle väcka misstankar och jag kunde bli avslöjad. Jag har också varit noga med att sköta mina jobb så att ingen skulle märka någonting.

I samband med att Kristin fick sina två barn dök nya tvångstankar upp. När barnen sov var hon tvungen att räkna deras andetag för att kontrollera att de levde.

– Att ha barn innebär ju ett sjukt stort ansvar. Det innebar också att det blev många fler prylar i hemmet. Då blev det stökigt i mitt huvud och jag fick ännu mer ångest.

Ohållbar situation

Nu kom även diffusa tankar på att något var fel. Det försökte Kristin lösa genom att ställa saker på ”rätt” plats i hemmet.

– Jag ordnade med saker hela tiden. Varje rum skulle se bra ut och jag kunde trycka på och av på en lampknapp i timmar.

Kristin kände sig inte deprimerad och hon funderade heller aldrig på att avsluta sitt liv. Sambon anade fortfarande ingenting eftersom både han och Kristin gillade att ha ordning och reda i hemmet.

Men situationen blev mer och mer ohållbar. När Kristin började cykla hem från jobbet för att säkra hemmet – innan hon cyklade till förskolan och hämtade barnen – förstod hon att det inte gick längre.

Läs även: Träning på recept: Motionera bort ångest och depression

– Mitt liv var som ett pussel med tusen bitar som jag försökte få ihop. Jag fick ingen sömn och jag mådde så dåligt, säger hon.

Till slut kom hon på att hon kunde söka hjälp digitalt genom att skriva en egen vårdbegäran till psykiatrin på 1177.

– Men det blev ett bakslag. Eftersom jag inte var självmordsbenägen fick jag ingen hjälp.

Kristin hamnade till slut hos en kurator inom primärvården. Kuratorn konstaterade att Kristins ångest var skyhög, men att hon inte var deprimerad. Hon fick träffa en läkare som skrev ut läkemedel, SSRI. Det hjälpte mot generell ångest men inte mot den ångest som hängde ihop med Kristins OCD.

Sökte digital behandling

Av en slump fick hon höra ­talas om ett digitalt behandlingsprogram i Stockholm. Kristin ansökte och blev antagen. Behandlingen består bland annat av hemuppgifter och övningar som man gör på egen hand. Kristin började med det som kändes minst jobbigt.

– Det var första gången ­någonsin jag vågade prova att härda ut ångesten utan att agera på den. Då märkte jag att ”det här går ju”. För mig var det avgörande att det fanns en person i andra änden som jag redovisade till. Jag kunde inte skjuta upp uppgifterna.

I samma veva kände Kristin att hon måste berätta om sin OCD för sin sambo. Det satt djupt inne:

– Det var den värsta dagen i mitt liv. Jag klarade inte av att formulera mig muntligt. I stället skrev jag ner allting i appen Anteckningar i mobilen och lät honom läsa dem.

Läs även: Så styr dina känslor hur du äter – experten förklarar

Hans reaktion var: ”Det här löser vi.” Och idag, drygt tre år senare, har det mesta faktiskt löst sig.

– Jag mår mycket bättre men jag kommer alltid behöva vara vaksam på mina tankar. Nu tänker jag: ”Nu kom en ­sådan tanke, den ska jag inte lyssna på.”

Kristin gör också medvetet saker som hon tycker är jobbiga för att utmana sina tankar. Hon kan till exempel ­tända levande ljus hemma, något hon aldrig skulle ha gjort innan.

Hon tar fortfarande medicin mot ångesten.

– Jag hade det jobbigt i så många år att jag tänker: ”Nu får det vara lugnt ett tag.” ­Numera är jag ute och före­läser om min OCD och det hjälper mig jättemycket. Det enda jag ångrar nu är att jag inte sökte hjälp tidigare.