• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Linas ormfobi försvann på några timmar!

    Det spelade ingen roll om det var en snok eller boaorm – Lina Werner kunde inte ens se bilder av ormar i tidningen utan att gripas av panik. Idag är hon helt botad från sin fobi och njuter av att kunna vistas i skog och mark igen!

    Bild 1291163
    - Kanske träffar vi på en orm nu i sommar. Det känns riktigt spännande, säger Lina Werner som numera är fri från sin fobi.

     

    De flesta av oss är nog sunt skeptiska till ormar. I Sverige är de inhemska, krälande reptilerna relativt snälla och beskedliga, men för Lina Werner blev alla ormar, oavsett ursprung, till skräckinjagande monster.

    – Det spelade ingen roll om det var en snok eller en boaorm. Jag kunde inte se på bilder av ormar i tidningen eller på tv och min största rädsla var att möta en orm ute i naturen.

    Hennes små barn undrade förstås vad som var fel när mamma satt där i soffan med händerna framför ögonen när de tillsammans tittade på en kul Pippifilm. Pippi Långstrump möter en ormtjusare på cirkus. Varför ville mamma inte titta? Varför gick hon iväg?

    – Det kändes som att jag skulle svimma när jag såg en orm, på film eller i verkliga livet. Men så insåg jag till slut att jag måste göra något åt min fobi, inte minst för mina barns skull.

    – Jag sökte hjälp och blev fri från min ormfobi på några timmar!

    "Ormar är minst lika rädda för dig, som du för dem." De lugnade orden har Lina, 37, hört många gånger under åren. Men så enkelt är det inte om man lider av ormfobi. Det handlar om en rädsla som inte går att kontrollera. Idag är rädslan borta och Lina ger sig numera gärna ut på en härlig skogspromenad med familjen.

    – Kanske träffar vi på en orm nu i sommar. Det känns riktigt spännande!

    Lina Werner har mycket att stå i när vi ses. Hon och maken Björn är mitt uppe i flytten från lägenhet till ett eget hus i Stockholmsförorten Solna. Hon kom nyss hem från lekplatsen med de två döttrarna, Micki, 6 och Clara, 4 och strax vankas mellanmål.

    Lina arbetar heltid som teknisk säljare och maken Björn är konsult.

    – Vi är båda mycket idrottsintresserade. Vi tycker att det är roligt att åka på stora idrottsevenemang, som OS och fotbolls-VM. Vi gifte oss 2008 på en lördag och på söndagen for vi på bröllopsresa till OS i Peking!

    – När jag träffade Björn berättade jag genast om min rädsla för ormar. Och han har aldrig pressat mig. Men första gången jag var hembjuden till mina blivande svärföräldrar kom Björns pappa, som är mycket förtjust i reptiler, in med en lång låtsasorm runt halsen. Det var riktigt, riktigt hemskt för mig, men han hade ingen aning om min fobi.

     

    Dramatisk cykeltur

    Lina beskriver sig själv som en aktiv, öppen och framåt kvinna. Att hon skulle drabbas av fobi mot ormar stämde inte alls med hennes personlighet. Ändå har hon i många år levt ett begränsat vardagsliv.

    – Min mamma var rädd för ormar fast det var inget hon direkt förde över på mig. Spindlar och getingar har jag aldrig varit rädd för och ormar tyckte jag som liten mest var lite småläskiga.

    Men så hände något dramatiskt.

    – Jag var 17 år gammal och cyklade hem från skolan. Det låg en orm på vägen och jag blev så rädd att jag nästan ramlade av cykeln. Något hände som var utanför min kontroll, berättar Lina.

    – Jag var en orädd och kavat tjej. Varför började jag skaka i hela kroppen?

    Väl hemma berättade Lina om vad som hänt. Och kanske kunde det varit över då. Men det var bara början på en resa som pågått i många år, med en allt värre ångest.

    – Jag hade alltid haft hösta betyg i idrott. Nu klarade jag inte av orienteringen, för vad kunde jag möta i skogen?

    Så har det fortsatt, trots att Lina försökt bita ihop. Förra sommaren besökte hon och familjen en släktings hus i Stockholms skärgård. Alla var ute och plockade blåbär i solskenet – utom Lina.

    – Jag gick bara utomhus om det kom en regnskur. Det kändes säkrast så.

    När döttrarna föddes blev Lina mer orolig för framtiden. Hon ville inte överföra ormrädslan till sina barn.

    – Det är klart att de känt att jag varit på helspänn ibland. Men de har varit för små för att förstå. Vi är ju alla rädda för något. För dem handlar det just nu om spöken och monster och jag har försökt förklara att det är helt ok att vara rädd och att det går att göra något åt det. Jag är ju vuxen och en trygghet för mina barn.

    – Jag kände att nu var det sista chansen för mig att göra något åt min rädsla, innan de verkligen skulle förstå hur rädd jag var för ormar…

    Lina tog kontakt med Tytte Hellman som arbetar på Skansen-Akvariet i Stockholm. Tytte är också terapeut, i privat regi, och specialiserad på att hjälpa människor med djurfobi, bland annat ormfobi.

     

    Hade ormen runt halsen

    För Lina var det ett stort steg att ta efter alla år. Ormfobin hade blivit en del av hennes personlighet.

    – Jag tog mod till mig och tänkte "nu eller aldrig". För jag visste vad terapin gick ut på, jag skulle tvingas möta ormar. Och det var ingen kurs, det var bara en dag. Jag blev helt paff, här har jag varit paniskt rädd för ormar i över tjugo år och så skulle jag bli "botad" på några timmar.

    Hon tog ut en semesterdag och precis före jul förra året träffade hon, på något skakiga ben, Tytte Hellman.

    – Jag kände genast att jag fick förtroende för henne. Allt skedde i min egen takt och jag var väldigt motiverad för att få till en förändring, vilket är viktigt. Det här var en investering i mig.

    Det fungerade. Lina fick i lugn och ro närma sig det värsta hon visste.

    – Jag fick se på bilder med ormar i cirka två timmar, först på långt håll och sedan allt närmare. Jag fick röra mig i rummet och försökte andas normalt.

    Så småningom började Tytte lugnt beskriva ormarna på bilderna. Var de gröna? Bruna? 

    – Jag blev faktiskt lite nyfiken och började studera bilderna närmare. Jag blev peppad hela tiden.

    Så var det dags för låtsasormar. Till slut kastade Tytte leksaksormarna mot Lina, på olika delar av kroppen.

    – Jag klarade det efter ett tag. Men till slut kom den livs levande ormen, det var en meterlång kungsboa som låg i en låda. Jag fick ta på lådan och efter kanske tio försök fick Tytte ta av locket. Och till slut låg ormen faktiskt runt min hals! Det var examensprovet och gissa om jag var stolt.

    För Lina var det en julklapp till sig själv och sin familj. Det här var hennes egen grej, hennes beslut. Bilden med boaormen runt sin hals har hon i mobilen. Och i handväskan bor låtsasormen Pricken, som hon fick i present av Tytte.

    Nu har det gått ett halvår.

    – Jag behöver inte gå ifrån tv:n eller hålla för ögonen om det dyker upp en orm. Jag andas lugnt och håller kvar blicken. För mig var ormar opålitliga, lömska djur och jag kommer nog alltid att känna litet obehag, men inte värre än att jag kan hantera det.

    – Nu är det jag som har övertaget!

     

    Bild 1291164
    Lina är fast besluten att iinte överföra ormrädslan till sina döttrar Micki, 6, och Clara, 4. 

     

    Terapeuten: Det gäller att hålla hjärnan i styr!

    Bild 1291165

    Tytte Hellman är terapeut och arbetar med fobibehandlingar sedan 15 år. Hon är också verksam vid Skansen-Akvariet i Stockholm som guide och arrangör.

     

    Vad innebär det att lida av fobi?

    – En fobi är en överdriven rädsla för någonting i förhållande till det verkliga hotet. Det kan till exempel vara gröna blad, gummisnoddar eller clowner, det vill säga saker som normalt inte är farliga för oss.

    – Effekten av att lida av ormfobi kan yttra sig i svimningskänsla, hjärtklappning, svettningar, gråt och skrik och en mycket stark upplevelse av hjälplöshet.

     

    Hur påverkas vardagslivet om man lider av ormfobi?

    – Det påverkas starkt eftersom en fobiker undviker att utsätta sig för situationer eller platser som kan utlösa fobin. Man vågar till exempel inte gå ut i skogen, bläddra i en tidning, zappa på TV eller kanske åka utomlands. Allt av rädsla för att få se en orm. Man kan lugnt säga att livet krymper för en fobiker.

     

    Vilka drabbas?

    – De flesta som kommer till mig minns inte någon speciell händelse som utlöste fobin. 90 procent har gemensamma karaktärsdrag. Det är ambitiösa, högpresterande personer. De är också ofta stressade och har svårt att säga nej till omgivningens krav.

     

    Vilka behandlingar finns det?

    – Jag arbetar med sessionsbehandlingar, det vill säga att hela behandlingen sker vid ett och samma tillfälle. En behandling tar mellan fyra och sex timmar.

     

    Du använder en kombination av olika metoder?

    – NLP är basen för min behandling men KBT, kognitiv beteendeterapi, som annars är den vanligaste behandlingsformen, ingår också. KBT innebär att man undan för undan vågar närma sig det som utlöser rädslan.

    – NLP betyder neuro lingvistisk programmering och är en metod för att programmera om hjärnan med hjälp av språket. Det handlar om att ändra invanda negativa föreställningar med tankens hjälp. Jag hjälper klienten att lägga ett "täcke" över gamla tankar.

    – Min kunskap om ormar och ormars beteenden tillför också mycket.

     

    Kan ormfobin komma tillbaka?

    – Ja, eller en annan fobi. Om vi utgår ifrån att fobin är ett symptom på en stressad kropp och att kroppen använder fobin som en ångvissla för att lätta på trycket för andra jobbiga situationer i livet till exempel arbete, relationer, ekonomi eller dylikt så kan det vara klokt att efter en lyckad behandling försöka vara mer i nuet och sakta ner på tempot.

    – En bra erfarenhet efter behandlingen är kunskapen att hjärnan lyder det vi tänker. Så det gäller att hålla hjärnan i styr. Det betyder att säga nej till negativa tankar om ormar och att säga ja till att underhålla de positiva tankarna!

     

    Du hjälper också personer med spindelfobi? 

    – Ja, jag botar många olika djurfobier. Det är samma behandling, det är bara djuret som skiftar.

    – Behandlingen mot fågelfobi är något annorlunda än de andra. Där måste min klient också lära sig att skrämma iväg fåglar för att hävda sin rätt till sin plats, vid exempelvis en uteservering.

     

     

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!