Att Jane Weinmer blivit helt botad från sina svåra ryggbesvär beror på en märklig slump. Allt började med att hennes mamma Gun-Britt Skordby råkade slå upp ett medicinreportage i Hemmets Journal.
Jane Weinmer, 51, går i funderingar om att skaffa ett par rullskidor. Visserligen går hon flitigt med stavar varje dag, men genom att staka sig fram på hjul genom ett vintergrönt Karlskrona hinner hon kanske att förverkliga drömmen om Tjejvasan redan till våren…
När Jane berättar om hur hennes liv ser ut idag och alla planer hon har inför framtiden går det knappt att tro att hon närapå blev sjukpensionär vid bara 47 års ålder. Tack vare egen drivkraft och ett stort hopp om att få bot på sin outhärdliga ryggsmärta stod hon emot läkarens förslag den gången. I dag är hon helt smärtfri, lika aktiv som förr och har på köpet fått ett nytt jobb som hon stortrivs med!
– Inget ont som inte har något gott med sig, konstaterar hon där vi sitter i hennes hemtrevliga kök på andra våningen.
Under de tjugo år som Jane har arbetat som förskollärare har hon lyft många små barn och krökt ryggen för att nå ned till deras nivå. Lite ryggont då och då var ett naturligt inslag i vardagen som hon inte grubblade så mycket över. Men för fem år sedan kom den bittra konsekvensen när kroppen sa ifrån på allvar.
– Mamma hade vunnit på Bingolotto och bjudit med hela familjen till den grekiska ön Zakynthos. Den första veckan var härlig. Vi solade och badade och gjorde allt som turister brukar. Jag minns inte hur det gick till, men sedan knäckte det till i ryggen och jag blev liggande i sängen hela veckan som var kvar av semestern. Min man fick bära mig till badrummet varje dag och familjen fick köpa med sig mat hem från restaurangerna, berättar Jane.
Tack vare en riktig hästkur orkade hon flyga hem, även om hon mest minns hur hon stod i vägen för flygvärdinnan i mittgången under resan. Att sitta ned gjorde alldeles för ont. Hemma i Sverige bar det av raka vägen till ortopeden där hon lades in och röntgades. På plåtarna syntes utbuktningar längs ryggraden, men ingen kunde lokalisera exakt var smärtan kom ifrån.
Provade allt
Den enda lösningen var sjukskrivning och starka smärtstillande tabletter för att klara vardagslivet. Där Janes krafter tröt fick maken Håkan och de tre barnen Linda, 20, Martin, 18 och Matilda, 13 göra en desto större insats när det kom till att städa och handla mat.
Under tiden fick Jane den behandling som stod till buds när ingen orsak till smärtan kunde pekas ut – fler tabletter och besök med jämna mellanrum på smärtklinik. Men att bli uppgiven och deprimerad låg inte för Jane.
– Jag var hela tiden inställd på att bli bra. Många tyckte nog att jag var odrägligt positiv under den här tiden! Även om jag bara kunde glömma de stora middagsbjudningar jag skulle vilja ställa till med så blev jag aldrig osocial. Vänner kom och fikade då och då. Och jag höll humöret uppe genom att sjunga i kör och vara med i syjunta.
Där många säkert hade gett upp började Jane istället att planera för en ny yrkeskarriär. Det stod alltmer klart att hon skulle bli tvungen att byta jobb och komma bort från det fysiskt tunga förskollärararbetet. Därför började hon plugga på distans till specialpedagog.
Det var i Hemmets Journal nummer 13 från 2004 som Janes mamma hittade ett reportage om Ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs.
– Det var min morot. Jag behövde känna att jag hade en framtid inom ett yrke. Jag klarade det tack vare starka morfinpreparat och genom att jag stod upp och jobbade vid datorn.
Under tiden genomgick hon flera undersökningar. Sjukgymnaster och läkare provade allt. Hon skickades på remiss hela vägen från Blekinge till en rygginstitution i Sundsvall. Vid ett annat tillfälle träffade hon en specialist som berättade att den enda metoden som skulle kunna hjälpa henne var en steloperation med ett års invalidisering till följd. Kanske borde hon också fundera på sjukpension?
– Jag blev ordentligt uppskrämd. Tänk om jag hade gjort som läkaren sa och blivit sjukpensionär? frågar sig Jane och tycker det är märkligt att ingen, under hela resans gång, tagit upp att det finns privata vårdalternativ.
Det var istället av en märklig slump Jane fick den kontakt som skulle komma att hjälpa henne bli smärtfri. Under ett av de dagliga samtalen med mamma Gun-Britt i Mora hörde Gun-Britt att Jane hade väldiga smärtor.
När telefonsamtalet var slut gick hon ut för att hämta posten, och såg att hennes första prenumerationsexemplar av Hemmets Journal hade kommit. Det första hon slog upp var ett medicinreportage om en kvinna som blivit helt fri från sina svåra ryggproblem efter en operation på Ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs. Gun-Britt ringde direkt upp Jane och berättade vad hon läst.
– Jag hade aldrig hört talas om kliniken förut. Först var jag nog lite skeptisk, samtidigt väcktes ett litet hopp, berättar Jane.
Tvekade inte
Nu sattes bollen i rullning. Janes mamma skrev till kvinnan i reportaget, som i sin tur skickade brevet vidare till dåvarande klinikchefen Bo Nyström på Ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs.
Det tog inte lång tid innan han kontaktade Jane och berättade att hon skulle få komma på en veckolång undersökning.
– Det kändes som mitt sista hopp. Kvällen innan undersökningen var jag så nervös att jag inte kunde äta. Jag visste ju att jag kunde bli avfärdad på fläcken om de såg att de inte kunde hjälpa mig! berättar Jane.
| En tur med stavarna är ett dagligt måste för Jane Weinmer. När hennes ryggsmärta var som värst kunde hon knappt resa sig ur sängen på egen hand. Nu laddar hon för fullt inför Tjejvasan. |
Men det fanns inget skäl att vara nervös i Janes fall. Läkarna bedömde direkt att de skulle kunna hjälpa henne. Genom ett blindtest med nålar som stacks in i ryggen lokaliserade läkarna var smärtan kom ifrån. Disken mellan fjärde och femte kotorna visade sig vara skadad och Jane fick diagnosen segmentell rörelsesmärta. – Undersökningen var smärtsam, men det var värt det. När jag fick beskedet att de skulle kunna hjälpa mig genom en operation blev jag så glad att jag gav doktorn en björnkram. Ett halvår senare var det dags. Benbitar från Janes höfter skulle flyttas till området runt den skadade disken. Det fanns bara en hake kvar innan Jane visste säkert att operationen skulle bli av.
– När jag låg på operationsbordet gjordes det allra sista testet. Jag visste att allt kunde avbrytas, men jag gav tydligen de svar läkarna ville ha för jag blev nedsövd och operationen genomfördes. |
Jane berättar att hon aldrig kände någon tvekan inför att genomgå ingreppet. Hon var beredd att ta ett lån på minst 150 000 kronor för att kunna betala behandlingen, men med hjälp av påtryckningar från klinikchefen tog istället hennes eget landsting kostnaden.
– Jag är djupt tacksam för att mitt landsting ställde upp för mig. Det ser väldigt olika ut i olika delar av landet. Jag önskar att det fanns ett bättre och snabbare samarbete mellan landsting och privata vårdgivare. Då skulle fler sjukskrivna kunna komma i aktiv tjänst igen och det skulle bli billigare för samhället på lång sikt, påpekar hon.
Det har nu gått drygt två år sedan hennes operation och hon kan bara glädja sig åt att hon tog beslutet att söka vård på egen hand.
Nytt jobb
– Jag har fått ett helt nytt liv. Smärtan försvann direkt. Nyss var vi uppe i Dalarna och hälsade på min mamma. Sådana långa bilresor var det länge sedan jag kunde göra. Och förra året åkte hela familjen till Cypern där vi firade min och min mans 50-årsdagar, vår 20-åriga bröllopsdag och min examensdag.
Jane berättar sprudlande om sitt nya jobb som specialpedagog. Varje dag tar hon ryggsäcken och promenerar till skolan där hon har hand om en liten grupp särskoleelever.
Men det stoppar inte med en ny utbildning och nytt jobb. Snart ska hon börja läsa matte för att kunna nå fram ännu bättre till barnen i undervisningen. Dessutom har hon börjat ta golflektioner, en gammal dröm som äntligen uppfylls.
– Jag har mycket att ta igen. konstaterar Jane.
Samtidigt vet hon att ta hand om sin rygg numera. Hon är noga med att bara använda resväska med hjul när hon reser eller ryggsäck som fördelar tyngden på rätt sätt. Och hennes barn låter henne inte överanstränga sig.
– Vi hjälps åt med hushållsbestyren därhemma och familjen ser till att jag inte lyfter för tungt när vi är ute och handlar. Min son började ta hand om fönsterputsningen när jag hade som ondast och sedan har han fortsatt av bara farten!
