Annikas man dödades i terrordådet på Drottninggatan: ”Traumat satt fast i min kropp i två år”

Det är snart nio år sedan ­Annika Bevington blev änka efter terrorattentatet på Drottninggatan. Nio år som det hänt ofantligt mycket på. I boken Jag ska leva för oss båda – en resa från mörker till ljus berättar hon om vägen tillbaka till ett liv utan sin man Chris och med två söner som förlorat sin ­pappa.

Allt hände på ett ögonblick. Morgonen den 7:e april 2017 hade Annika Bevington precis vinkat av sin man Chris med orden ”vi ses i morgon” och satt sig på tåget mot Örebro för att hälsa på sin syster och en väninna.

På tåget hör hon hur andra passagerare börjar prata om en terrorattack på Drottning­gatan i centrala Stockholm. Med ens börjar hjärtat bulta snabbt i bröstet. Det var där hennes man och 7-årige sonen, deras äldste, skulle på ett läkarbesök.

Hon ringer Chris men ingen svarar och paniken börjar växa i kroppen. Framme möter systern henne och de kör tillbaka till Stockholm. Under ett antal timmar svävar hon i total ovisshet om hur det gått för Chris och sonen.

Efter tre timmar får hon ett samtal från socialtjänsten. ­Sonen är hittad. Han hade kommit bort från sin pappa i tumultet, men är oskadd. Men ingen vet något besked om hennes man.

I 30 timmar kämpar Annika för att få svar på om han lever eller är död. Avgörande timmar som förändrar hennes liv.

Maken var ett av dödsoffren

Natten efter dådet ringer två poliser på dörren hemma hos Annika med beskedet att hennes man fanns bland de fem dödsoffren.

– Det var de mest fruktansvärda timmarna i mitt liv. Jag var i ren och skär skräck. Hoppet var så starkt, säger Annika.

Hela den dagen har Annika detaljerat beskrivit i sin bok. Om det kaos som uppstod ­efter Chris död, hur hennes nervsystem var aktiverat dygnet runt, hur hon varken kunde sova ­eller komma till något slags vila. Hur sorgen rev och slet och hur omöjligt det var att få till en fungerande vardag.

Men också hur hon med ­tiden hittade läkande metoder som gjorde det möjligt för henne att komma ur traumat. Allt handlade om att hon måste överleva för pojkarnas skull.

Läs även: Kampsporten hjälpte Erik, 24, genom cancerbehandlingen

– När jag var på den absoluta botten gav jag ett tyst ­löfte till mina små pojkar. Jag ska visa vägen. Vi ska få ett lyckligt liv. Men jag insåg att jag behövde göra jobbet. Jag behövde läka för att bli lycklig, säger Annika.

Räddade sin son

Det handlade också om Chris.

– Han ville inte dö, så jag ­lovade honom att leva för oss båda. Men det är klart att jag tänker att om Chris bara kommit ut genom den där dörren två sekunder tidigare, eller två sekunder senare, hade han inte dött.

– För att inte bli bitter över den makabra oturen behöver jag tro på att det finns en ­mening med hans död, en masterplan som är större än oss själva. För så hälsosam som han var, stark och vältränad. Inget annat än en lastbil hade kunnat döda honom, säger Annika.

Det sista Chris gjorde i livet var att rädda sin son undan lastbilen. Idag är sönerna 16 och 13 år gamla. Och Annika är på en plats i livet som inte längre är nattsvart. Men de två första åren efter Chris död är ett töcken.

– Jag hade utsatts för ett enormt trauma som satt fast i kroppen. Den var på alert dygnet runt. En i min familj hade blivit dödad och min son hade han försökt döda. Kroppen förstod inte att faran var över utan fortsatte att tro att vi var under hot, berättar ­Annika.

Tog tid att läka

I flera månader efter ­attacken fick hon en ny chock varje gång hon påmindes om det fruktansvärda som hänt. Vilket inträffade ett oändligt antal gånger om dagen. Läkarna konstaterade att hon drabbats av utmattningssyndrom. Vid tiden för dådet var hon chefsjurist på Google i Norden och van att läsa långa komplicerade domar. Nu kunde hon inte längre komma ihåg pinkoden till sin telefon.

– Mina kognitiva förmågor försvann helt i den här utbrändheten. Det var jättekämpigt eftersom mitt värde låg i att vara den här grymma chefsjuristen som levererade och var snabbtänkt. Delar har kommit tillbaka till viss del men inte fullt ut, säger ­Annika.

Läs även: Pappans död förändrade tillbakadragne Jonatan: ”Jag måste ta vara på livet och göra det bästa av det”

Hon fick sömntabletter, ångestdämpande medicin och samtalsterapi för att klara sig igenom tiden efter terror­dådet. Men det hjälpte egentligen inte.

För Annika var det som att uppfinna hjulet. Hon skapade sin egen verktygslåda med ­metoder som hjälpte henne med sorgen och ur den fruktansvärda livskrisen föddes en ny sida hos henne. Hon började yoga och meditera för att ge kroppen och hjärnan en ­liten paus.

– Min förtvivlan, rädsla och sorg satt fast i kroppen och gjorde fysiskt ont. Det var först genom mediyoga som jag började hitta rätt verktyg för att läka. Jag hittade kontakten mellan hjärta, kropp och själ. Varje klass var som bomull för min själ och jag kunde sakta läka både min mentala och ­fysiska hälsa.

Traumat satt fast i kroppen

Annika började även med dans och ”breathwork” och hon kallbadade tillsammans med ett gäng andra kvinnor. Hon reste också till kursgården Bara Vara i Dalarna och i en trygg miljö mötte hon sina känslor bland annat med hjälp av olika andningstekniker.

– Det var inte metoder jag fick av svenska sjukvården. Men jag kunde inte komma vidare i livet. Efter sjunde psykologen kände jag att traumat satt fast i kroppen och allt det där var otroligt läkande för mig, säger Annika.

– Det fanns väldigt lite kunskap om vad trauma är och hur trauma påverkar människor i längden. Senare har jag förstått att jag blev behandlad för sorg fastän jag hade ett trauma och ett trauma kan man inte lösa med samtal eller mediciner, utan bara genom att våga känna det onda.

Läs även: Alex, 28, överlevde tsunamin – nu hjälper han Ukraina: ”Jag kommer att fortsätta, även när kriget tar slut”

Först efter flera år blev hon erbjuden PTSD-behandling av sjukvården, vilket hjälpte henne vidare. På Ångestmottagningen förklarade psykologen att eftersom hjärnan inte gör någon skillnad på fiktion och verklighet, reagerar kroppen likadant på ett påhittat minne som en verklig händelse. Hon fick en PTSD-behandling som heter ”prolonged exposure” i tio veckor.

– Varje vecka fick jag spela in mig själv när jag berättade om det som hade traumatiserat mig. I mitt fall var det många saker som hänt under de 30 timmar där Chris var försvunnen – och sen lyssnade jag på den inspelningen flera gånger under en vecka. Nästa vecka gjorde jag en ny inspelning och lyssnade på den, berättar Annika.

Kan känna livsglädje igen

Fruktansvärt jobbigt förstås, men hon fick i ett tryggt sammanhang hjälp med att vända på alla stenar.

– Till slut lärde sig kroppen att jag inte längre var under hot, inte ens när det otrygga minnet dök upp. Trauma är inte att leka med. De sitter djupt. Det som är skadligt i ­livet är att vi blivit lärda att vi till varje pris ska undvika obehag. Men att gå in i obehaget och känna smärtan är det enda som hjälper, säger Annika.

Idag mår hon bra, trots att livet fortfarande är tufft och hon känner starkt att hon vill dela med sig av sin resa.

– Att få hjälpa andra att förstå att vi alla kan göra något åt vår situation. Ingen behöver gå runt och må dåligt. Jag har fortfarande upplevt det här men jag har ändrat mitt förhållningssätt. Jag ser inte längre mig själv enbart som ett offer utan som en människa som tar ansvar för mitt eget mående och har valmöjligheter. Det gör att jag kan känna en enorm tacksamhet till livet och livsglädje igen.

Psykologen Hanna Dimbodius: Vi har en fantastisk förmåga att läka

Hanna Dimbodius är psykolog med fokus på kris och trauman och driver mottagningen KriTra, Kris- och traumapsykologi, dit den som mår dåligt efter att ha varit med om tuffa händelser kan vända sig. Hon var en av många som jobbade med krishantering vid terror­dådet på Drottninggatan 2017.

Varför får man posttraumatiskt stressyndrom, PTSD?
– Man har varit med om en traumatisk händelse. Det handlar om allvarliga och skrämmande upplevelser ­utöver det vanliga, sådant som de flesta regerar kraftigt negativt på.

Vilken typ av händelser kan det vara?
– Det kan till exempel vara naturkatastrofer, terrorattacker, skjutningar, allvarliga olyckor, krig, svåra förlossningar, tortyr, misshandel och sexuellt våld med mera.

Drabbas alla av PTSD efter en svår händelse?
– De flesta av oss är med om trauma någon gång i livet, och mår riktigt dåligt efteråt, men vi människor har en fantastisk förmåga att läka. Inom ett år har de allra flesta återhämtat sig och vi vet att ett gott socialt stöd är en av de viktigaste pusselbitarna för läkning.

Varför utvecklar vissa PTSD?
– Det finns många faktorer som spelar in, till exempel ärftlighet och tidigare upp­levelser. Men den viktigaste faktorn är vilken typ av trauma du upplevt. Våldtäkt och tortyr, hot om livet för dig själv eller närstående innebär en högre risk, liksom hur nära traumat du är och hur stora konsekvenser det får för ditt livet. Att förlora en närstående i en dramatisk händelse är en stor riskfaktor. Eller om du överlever ett trauma men blir allvarligt skadad och måste ställa om hela ditt liv. Vilket stöd du får efteråt spelar också stor roll.

Läs även: De fann varandra igen – efter sorgen: ”Om livet ger dig en andra chans ska du ta den”

När ska man söka hjälp?
– När man upplever att händelsen påverkar vardagen så att man inte kan fungera som förut. Man kanske und­viker platser, människor och samtalsämnen som påminner om traumat. Händelsen kan utspela sig om och om igen på ett väldigt levande sätt och poppa upp i huvudet och störa dig i olika situationer och ­orsaka smärta. Man kan också känna sig otrygg och uppfatta världen som mer hotfull än innan. Man går runt och är spänd i vardagen, skannar av omgivningen och så vidare.

Kan man få PTSD av en ­händelse man själv inte har upplevt?
– Man kan få PTSD av ­händelser man själv är med om, bevittnar eller som drabbar närstående.

Varför får vissa inte PTSD?
– Vi tror att de som inte ­utvecklar PTSD är de som får gott stöd från andra efteråt och de som vågar prata med andra om vad de varit med om. Det blir ett sätt för hjärnan att bearbeta och göra om händelsen och skapa ett minne som kan läggas till handlingarna, som inte behöver poppa upp och störa oss hela tiden. Men när smärtan är för stark så orkar vi inte med den processen.

Kan man söka hjälp för sent?
– Det är aldrig för sent och det beror på att den traumatiska händelsen som minne aldrig blir gammal. Vid traumaminnen kan hjärnan inte fullt ut skilja på då och nu. Det innebär att behandling fungerar lika bra efter en månad, ett år, tio år eller 50 år.

Vart ska man vända sig för att få hjälp?
– Om man mår dåligt ska man vända sig till sin vård­central och be om att få bli ­bedömd för PTSD. Kognitiv beteendeterapi med traumafokus (KBT), EMDR – terapi med ögonrörelser, och SSRI (antidepressiva) kan hjälpa mot PTSD.