Carina har gjort julbockar i 40 år: ”Det är så rofyllt att sitta och binda halm”

Med ett vant grepp tar Carina en kärve med råghalm och sätter sig på arbetsstolen i den gamla 1700-talslängan på Skåne­gården strax norr om Sjöbo.

Snabbt viker hon den motspänstiga halmen och formar kroppen samt bak- och frambenen på en av sina traditionella julbockar.

– Det tar ungefär en timme för mig att binda en bock, berättar hon medan hon surrar ihop de spretande halmstråna med lintråd.

Hemmets Journal är på ­besök hemma hos halmslöjdaren Carina Kjellsdotter på hennes gård i Omma, som ligger mitt ute i skogen mellan Sjöbo och Övedskloster.

Hög efterfrågan på halmbockar

Det är bråda dagar i halmslöjdslängan och Carina har fullt upp med att hinna binda halmbockar så att hon kan motsvara efterfrågan som ökar ju mer vi närmar oss jul.

– Halmbockarnas hög­säsong börjar ofta redan i oktober för att kulminera under andra halvan av ­december, berättar hon.

Trots att gården vi be­finner oss på ligger mitt i södra Skåne känns det som vi är långt ute i tomteskogen. Byn Omma ­ligger avskilt och naturskönt i kuperad skogsterräng. Trafikbruset från de större vägarna når inte hit.

– Dovhjortar brukar ligga och vila på gräsmattan ibland och det har till och med synts varg i närheten, berättar Carina.

Här på gården har Carina sedan 1985 drivit Omma Halmslöjd och genom åren har hon försett tusentals svenska hem med halmbockar som fått sin traditionella plats bredvid julgranen.

Många känner säkert igen henne från alla de julmarknader hon har besökt runt om i södra Sverige. Hon har haft en utställning med sin halmslöjd på Liseberg i Göteborg och sålt sina bockar och andra julprydnader i halm på Vadstena kloster, Huseby bruk och en mängd andra platser.

– Två julmarknader som jag aldrig missat något år är den på Johannamuseet i Sandåkra vid Skurup och den på Fred­riksdal i Helsingborg, säger hon och fortsätter.

– Den på Fredriksdal är ­enligt mig den bästa och ­mysigaste julmarknaden i ­Sverige. Den är även profes­sionellt organiserad.

Rofylld sysselsättning

Det här året har Carina trappat ner något och valt att bara delta i julmarknaderna på Fredriksdal och Johannamuseet, den senare för att hon genom åren lärt känna arrangörerna så väl att de blivit nära vänner.

– Under november och ­december har jag öppet i gårdsbutiken några timmar varje lördag och söndag och jag säljer även via min webbshop. Jag orkar inte åka på julmarknader varje helg som förr. Jag har ju även mitt vanliga jobb att sköta, säger Carina med ett leende.

Ja, ni läste rätt. Carina ­jobbar nämligen heltid som mellanstadielärare på en liten skola i en grannby. Halmslöjden är numera bara hennes fritidssysselsättning.

– Jag brukar binda halmbockar ett par timmar varje kväll när jag kommit hem från jobbet. Oftast sitter jag här i 1700-talslängan, men det händer också att jag sätter mig i stallet hos hästarna. Det är så rofyllt att sitta och binda halm samtidigt som hästarna tuggar på hö.

Det var en annons med den lockande rubriken ”Så gör du din egen halmbock” som fick Carina att anmäla sig till en kurs tidigt 1980-tal.

– Men inte tusan fick vi lära oss binda halmbockar, bara små tomtar och andra jul­dekorationer. Det var lite falsk marknadsföring, berättar hon med ett skratt.

Sår och skördar själv

Kursen väckte ändå ett intresse hos Carina, som på den ­tiden arbetade som avbytare inom lantbruket och hon bestämde sig för att lära sig själv.

– Hur svårt kan det vara? tänkte jag, och frågade en granne om jag fick hugga lite råg på hans åker.

Men det var svårare än hon trott och hon fick försöka ­flera gånger innan hon fick till en bock som hon var nöjd med. Sedan dess har det bara rullat på och idag har hon en egen rågodling på mark vid Blentarp där hon växte upp.

– Jag höll på något år med att skörda rågen för hand, men sedan insåg jag att jag måste skaffa en självbindare (en skördemaskin) som hugger rågen och binder dem i kärvar.

Först trodde hon att det skulle bli svårt att få tag i en självbindare. Men det visade sig vara tvärtom. När hon satte in en annons i en tidning, som man gjorde på den tiden, blev hon nerringd av bönder som ville sälja sina gamla självbindare till henne.

– En granne hjälpte mig att göra i ordning den jag köpte. Det är tunga maskiner som förr drogs av tre hästar. Idag kopplar man dem till en traktor, berättar hon.

Ett arbetsår med halmen börjar för Carinas del när hon sår rågen på senhösten. Fram emot första delen av juni är det dags att skörda den.

– Rågen ska då helst vara lika lång som jag, det vill säga runt 1,80, och den ska ha gått i ax, men axen ska inte ha mognat för mycket.

– Och det får inte ha regnat för mycket dagarna före skörden. Om det är blött måste man vänta.

Efter skörden ska kärvarna ligga och torka ett par veckor på stubben. Det är då de bleks av solen och får sin halmgula färg.

– Om den torkar som den ska går det att binda med den senare under hösten. Men när jag börjar binda i slutet av ­augusti använder jag först överbliven fjolårshalm. Årets skörd får torka lite till.

Halmbockar i fem storlekar

Carinas barn, dottern Åsa och sonen Filip, har fått vara med vid skörden och arbetet med halmen i stort sedan de lärde sig gå. Man kan säga att de fått halmen i blodet.

– Givetvis kan båda binda halmbockar. Min son, som idag bor i Groningen i Nederländerna, har tagit hantverket ett steg längre och gör korgar och fat av pil och råghalm.

Carina binder stående halmbockar i fem olika storlekar, men även en sittande och en liggande bock. Hon gör dessutom julstjärnor i råghalm till julgranen, mobiler, kransar, tomtar, hjärtan och små grisar.

– De stående halmbockarna är populärast, säger hon.

Som halmslöjdare har hon mycket att göra från senvåren till andra halvan av december.

– Det är bara under januari till mars som det är lugnt. Därefter går man och oroar sig för att våren ska bli för torr så att skörden blir dålig, säger Carina med ett leende.