Sömnad och träning dämpade Claras ångest: ”Det var min sista ­utväg”

I Clara Falks garderob på Slottsberget i Göteborg hänger klänningarna på rad. Prickiga och rutiga. Klatschiga. Murriga. Långa och korta. En kaftan färgad med ekollon och indigo.

Galgarna med västar tar ett par decimeter av utrymmet. I lådorna ligger travar av koftor, byxor, T-shirts, trosor, kepsar och bikinis. Allt tillverkat av Clara själv.

– Det mest avancerade jag har sytt är nog regnkappor och behåar.

Faktum är att hon i stort sett inte bär några köpta plagg längre. Men det är inte för att spara pengar Clara syr och stickar. Det blir inte billigare. Istället är det för att få bära sköna kläder, som inte sitter åt, och kläder som passar hennes kroppslängd på 152 centimeter.

Läs även: Cecilia Persson ägnar sig åt skånskt yllebroderi: ”Jag målar med nål och tråd”

– Det är mycket lättare att sy kläder som passar kroppen än att få kroppen att passa i de kläder som finns i butikerna. Och så slipper man stå i dåligt provrumsljus och klä av sig. Att gå i tygaffärer är så mycket roligare! säger Clara.

Handarbetet hjälper mot ångesten

Dessutom är sömnaden ett sätt att slippa ångest, något hon har levt med länge och som blev än värre när hon fick en utmattningsdepression.

– Jag har aldrig kunnat sitta still. Bara om jag har något i händerna, säger Clara om stickningen, som hon började med redan under högstadie­tiden.

På gymnasiets estetiska ­program var det helt okej att sitta med en stickning eller ett broderi i skolan och det gjorde hon. Det lugnade och dämpade rastlösheten.

Handarbetet tog mycket plats i livet men Clara saknade någon att prata stickning med. När hon startade bloggen Clara stickar fick hon kontakt med andra. Så småningom skrev hon till och med en bok, Vantar för alla årstider, tillsammans med lika garnbesatta Kamilla Svanlund.

Men sy, det gjorde Clara ännu inte. Inte förrän hon drabbades av en svår livskris och utmattningsdepressionen som följde på den.

Det började med att Clara och sambon Andreas fick barn. Clara var 25 år när hon födde deras dotter. När lilla Astrid var bara ett år gammal blev flickan svårt sjuk i en sällsynt lungsjukdom. Hon slutade äta, fick mat genom en sond och syrgas för att kunna andas.

Läs även: Stickovin: Kompisgänget som stickar och dricker vin samtidigt

Hamnade i djup depression

I ett halvår låg Astrid inlagd på sjukhus. Clara pendlade mellan sitt sjuka barn och universitetsstudierna till hemslöjdskonsulent. När diagnosen äntligen kom kraschade Clara.

– Jag hade kronisk yrsel. ­Efter att ha legat en månad i sängen gick den över men så fort jag gick till skolan kom den tillbaka igen.

Clara blev sjukskriven – en sjukskrivning som kom att vara i fem år. Yrseln bättrade sig men övergick i social fobi och en allt djupare depression. Till slut var det så illa att hon hade återkommande självmordstankar.

– Under hela den tiden fick jag inte träffa någon psykolog. Jag fick bara ordinationer på olika läkemedel. Alla medicinbytena fick mig dessutom att pendla mycket i vikt, berättar Clara.

– Jag ville inte dö men visste att jag inte skulle få någon hjälp av vården.

Istället insåg hon att hon måste göra något själv. Alla sa att träning hjälper, något Clara inte riktigt trodde på. Tidigare hade hon stört sig
en del på träningsmänniskornas hurtiga attityd men nu ­bestämde hon sig för att testa.

– Det var min sista ­utväg. Jag ­bestämde mig för att jag inte fick duscha om jag inte tränade först och körde i tiominuterspass framför Youtube. I början fick jag pausa. Men jag fortsatte och kände att det faktiskt hjälpte.

Efter ett tag vågade hon följa med sin svåger till gymmet.

– Helt otippat fastnade jag för det direkt. Jag blev så förvånad över hur kul det var! Allra roligast var det att lyfta tunga saker, säger Clara, som numera tränar ett par gånger i veckan, cyklar till jobbet och har inrett ett hemmagym i lägenhetens vindsförråd.

Läs även: Linn förvandlar loppisfyndade lakan till stilsäkra sommarklänningar

Sömnaden bidrog till bättre självbild

Om träningen blev ett sätt att självmedi­cinera, blev sömnaden ett ­annat.

– Stickningen hade blivit lite som ett jobb för mig. Det klarade jag inte av längre. Men så lärde en kompis mig grunderna i klädsömnad. Jag gick från att ha fållat en gardin till att sy hela familjens kläder, säger Clara.

Hon började med att sy enkla barnkläder till Astrid. Sedan testade hon att göra en klänning åt sig själv. Med det blev sömnaden inte bara en form av mindfulness, som kunde dämpa ångest. Den blev också ett sätt att hantera synen på den egna kroppen.

– Som nästan alla kvinnor har jag varit lite ätstörd. Jag hade storlek 34 och trodde att jag var tjock. Om jag bara vägde fem eller tio kilo mindre skulle allt vara toppen, tänkte jag.

Ju mer kläder Clara sydde, desto mer förändrades självbilden.

– Många tycker att det är jobbigt att ta sina egna mått men för mig var det avdramatiserande. Måtten blev bara en siffra. Jag fick bättre kroppskännedom, konstaterar hon.

Nu kunde hon se att hon egentligen haft en normal kropp redan från början. Ja, hon hade faktiskt till och med varit ganska smal. Samtidigt brydde hon sig inte längre så mycket om vilket.

– Jag tänker att det inte ­spelar så himla stor roll. Min kropp finns där och gör det den behöver göra. Det räcker.

Läs även: Maria brinner för att skapa nytt av gammalt: ”Sy om i stället för att köpa”

Sömnad som väg till läkning

Clara letar inte efter modeller och mönster som ska vara ”till hennes fördel” utan efter sådant hon tycker är kul, skönt och snyggt.

– Stilmässigt vågar jag testa mycket mer, även sådant som inte är direkt smickrande. Det beror nog både på att jag har blivit äldre och på att jag syr mina kläder själv numera.

Efter att ha suttit och arbetat i syhörnan vid det vackra vitrinskåpet varje dag i flera år börjar det bli trångt i garderoben. Eller rentav knökfullt, som det heter på göteborgska.

Dessbättre kan Clara fortsätta att ägna sig åt tyg, tråd och garn på jobbet. Hon blev aldrig hemslöjdskonsulent ­eller textillärare, som hon en gång drömde om. Skolmiljön är för stressig för att hon ska klara det.

Men efter att själv ha fått arbetsträna på ett socialt företag under paraplyorganisa­tionen Vägen ut fick hon ­arbete på systerföretaget Karins döttrar som har en textil inriktning.

Läs även: Eva lämnade ekorrhjulet och startade garnaffär: ”Det var min dröm”

– Vi tar emot kvinnor och ickebinära för arbetsträning. Det är en lågtröskelverksamhet dit många kommer direkt efter långtidssjukskrivning eller via Frivården efter ett avtjänat fängelsestraff. Man behöver inga förkunskaper alls, berättar Clara och fortsätter:

– Jag leder arbetet i ateljén men finns även där som en medmänniska för samtal.

För vem vet bättre än Clara att sömnaden kan vara en väg till läkning?