Stickovin: Kompisgänget som stickar och dricker vin samtidigt

Om man åker till Sölvesborg kanske man möter många människor som bär en islandströja. Och då kan det mycket väl vara en tröja signerad sticklubben Stickovins medlemmar. De startade samtidigt som coronapandemin klingade av och har sedan dess stickat så att stickorna glöder.

Som namnet säger förenar Stickovin två saker som egentligen inte har någon gemensam beröringspunkt alls: stickning och vin.

– Det går att kombinera, om man är måttlig med bubbel i glaset, säger My Lind, en av initiativtagarna till klubben.

– Men ibland kan det bli för mycket bubbel, då får vi repa upp allt dagen efter och börja om, säger Lára Bolin med ett skratt.

För att nysta upp hela historien om Stickovin får vi åka till Island där Lára har sina rötter. När hon var i 18-års­åldern började hon sticka sina första Islandströjor.

Så flyttade hon till Danmark för att studera och det var där hon träffade Joakim som tog henne till Sölvesborg.

– Då hade jag inte stickat på flera år. Men så började jag fibbla med stickorna igen. Sakta men säkert kom känslan tillbaka.

Hennes Joakim var kompis med Mys sambo Pepe och på den vägen träffades de. En från början ytlig bekantskap utvecklades till att de blev mer nära vänner.

Lára hade hemlighållit att hon tyckte om att sticka. Det var bara My och några till i den närmaste kretsen som kände till hennes passion.

– Jag skämdes lite eftersom stickning påminde om en gammal tant, skrattar hon.

Bildade stickklubben Stickovin

Så hade det kanske fortsatt, om det inte varit för islandshästen Undri som My köpte för några år sedan. Hade man islandshäst, då måsta man ha en islandströja tyckte My.

Hon vände sig till Lára och frågade om hon kunde lära henne sticka en. Då grep Mys dotter Minna in.

– Mamma, du kommer ­aldrig att ha tid till det, det är bättre jag gör det, sa hon.

Så Lára kom över till My för att lära Minna sticka men det blev ändå My som tog över och bestämde sig för att sticka sin tröja på egen hand, med hjälp av Lára.

– Jag fick ett mönster med anvisningar om hur man stickade, skrivet på isländska. Dessutom åkta Lára till Island strax efter att jag börjat – och blev fast i karantän eftersom coronapandemin brutit ut. Jag ringde henne flera gånger när jag körde fast. Med hjälp av hennes instruktioner och genom att titta på You­tube lyckades jag komma vidare.

När Lára kom hem hjälpte hon My att fästa de sista trådarna och lägga tröjan i blöt, innan den skulle användas.

– Då hade vi fästfest, alltså en fest när sista trådarna är fästa och det firade vi med bubbel.

Sedan fortsatte My att sticka islandströjor tillsammans med Lára – och dricka bubbel. De lade upp bilder av tröjorna på Instagram. Jeanette Jivhed, en gammal jobbarkompis till My, noterade detta och eftersom även hon är en stickningsentusiast ville hon vara med. Med Jeanette i laget skapades också Instagram­kontot Stickovin.

Det blev snabbt ett stort ­intresse. Mys granne Katarina Nilsson ville vara med och Jeanettes väninnor Carina Norberg och Madeleine Andersson ställde samma fråga, liksom Sofia Jarlsson och Ann-Louise Cato. Nu var de en stickklubb på riktigt!

– Vi som är Stickovin ingår på olika sätt i en gemensam bekantskapskrets, berättar My.

Inspirerar andra på Instagram

Klubben träffas en eller två gånger i månaden och då kan det både bli bubbel och babbel ihop med stickningen.

– Men inte för mycket vare sig bubbel eller babbel, för du måste vara koncentrerad på räkningen och färgerna om det ska bli bra, säger My.

Mellan stickningskvällarna håller de kontakt med varandra.

– Om man kör fast i ett mönster, finns det alltid någon man kan ringa och fråga, eller träffa på lunchen för att få råd, säger My. Dessutom är det isländska garnet förlåtande i den meningen att om man gör ett fel så syns det inte så mycket. Ett fel kan till och med vara lite charmigt.

Det är förstås en självklarhet att deras respektive män ska bära islandströjor. Carina Norbergs man Pär har till ­exempel spelat golf iklädd ­islandströja.

– De är så stolta när de får bära våra tröjor, skrattar Lára och berättar att det inte bara är stickning klubben ägnar sig åt.

– Vi träffas ibland för att grilla korv eller liknande uteaktiviteter. Naturligtvis iklädda våra islandströjor.

Den härliga stämningen i klubben har inneburit förfrågningar från andra som bara vill sitta med en kväll och lära sig. Men det är tyvärr svårt.

– När vi träffas är det hemma hos någon av oss och vi kan ju inte vara hur många som helst. Men vi har funderat på att framöver göra ett öppet event på en neutral plats där de som vill får komma. Och så är vårt Instagramkonto till för att hjälpa och ­inspirera andra förstås, avrundar My.

Vad är en äkta islandströja?

Det som kännetecknar islands­tröjan är att den har mönsterstickning på oket, gärna i stora grafiska former inspirerade av den isländska naturen. ”Lopapeysa” heter det på isländska. Tröjan stickas nedifrån och upp. Vid få maskor använder man en tunnare sticka och vid många maskor en grövre sticka. Det är viktigt med rätt antal maskor – annars blir tröjan för stor eller för liten.

En klassisk islandströja stickas av garn från Islands stora spinneri Ístex, ett kooperativ som ägs av bönderna själva. Alla garn där tillverkas av 100 procent isländsk ull och färgas på plats. En tröja kan ha allt från två till tio olika färger.

Källa: www.eddna.se