Här samlas 40 seniorer varje vecka – för att promenera och prata: ”Det blir både skratt och gråt”

För flera invånare i det lilla samhället Töcksfors i Värmland, fem kilometer från norska gränsen, har tisdagar blivit en veckodag som man längtar till. Då träffas ett större gäng seniorer för en ­gemensam promenad i omgivningarna.

Det har man gjort nästan varje tisdag i elva år. Motion i all ära men ”Walk and talk” har mycket mer att erbjuda.

– Snack och gemenskap är minst lika viktigt som att gå. Och fikastunden efteråt är härlig. Då koser vi oss, säger Toril Nilsson som flyttade till Sverige från Norge för snart 60 år sedan.

När vi pratas vid är det ett tag kvar till dagens Walk and talk men några deltagare har slutit upp för att berätta vad promenaderna betyder för dem. För en del är det ett tillfälle att bryta isolering och komma ut och träffa folk.

”Walk and talk” viktigt för många

Henry Berglund, 81, gick med i gruppen 2017 när livet visade sig från sin mindre ljusa sida.

– Min fru var sjuk och jag behövde ha något att göra. Jag ville träffa folk och behövde komma ut och röra på mig. Jag är social så att promenera med andra passar mig väldigt bra. Här får man tillfälle att träffa många olika människor och det är värdefullt. Gruppen betydde mycket för mig när min fru var sjuk. Nu är jag änkling men promenaderna är lika viktiga nu som då, säger Henry.

Han fortsätter:

– Det finns så mycket att prata om. Vi pratar om samhället, världsläget och politik. Vi brukar lösa världsproblemen, haha.

– Man kan verkligen prata om allt, fortsätter Leni Moberg, 81, som tillsammans med sin man Leif Moberg, 83, är med på varje Walk and talk. Det har de varit sedan några år tillbaka och Leni tycker att samtalen varierar beroende på vem man har vid sin sida.

– Vi damer öppnar kanske upp oss lite mer och pratar mer om personliga saker. Alla bär ju på sitt så det kan bli väldigt olika samtal. Det blir både skratt och gråt och det gör att vänskapsband knyts.

Toril håller med.

– Ja, man får nya vänner och många har börjat umgås som vänner utanför promenaderna.

Läs även: De fann varandra igen – efter sorgen: ”Om livet ger dig en andra chans ska du ta den”

Det sociala är viktigast

Jorun och Björn Jonsson, 71 och 75, tycker också att promenaderna har mycket att ge.

– Jag har lärt känna nya människor, trots att jag har bott här i 50 år. Tidigare kanske jag hejade på en del, men nu har de blivit vänner, säger Jorun.

– Det är väldigt socialt. Jag tror att det finns flera i gruppen som inte har så många kontakter utöver de i Walk and talk. Walk – att promenera – är inte det viktigaste, det är talk – att prata – som betyder mest, säger Björn.

Han håller med om att man kan prata om allt när man vandrar.

– Man kan prata om sådant som oroar en, om man har en operation som väntar eller om man har andra bekymmer. Men lika ofta blir det samtal om bygden och det man ser på vägen. Och det blir många skratt. Sist visade några var de brukade palla äpplen när de var barn!

Startade egen promenadgrupp

Det var Toril som drog igång Walk and talk hösten 2014. Det tackar hon Hemmets Journal för. För det var en artikel i tidningen som fick henne att ta steget och bjuda in invånarna i Töcksfors till en gemensam promenad.

– Jag har prenumererat på Hemmets Journal i många år och i ett nummer läste jag om en gågrupp som träffades varje vecka och promenerade tillsammans. Jag tänkte att det måste vi prova här också, säger hon.

Läs även: Sievert förlorade sin son och fru: ”Jag fick tillbaka livslusten tack vare min granne”

Samma dag som hon läste artikeln hade hon ett ärende till biblioteket och stötte där på en granne och en diakon från Svenska kyrkan.

– Jag frågade dem vad de tyckte om att starta en promenadgrupp här. De nappade direkt på idén. Vi bestämde på stubben att det skulle bli tisdagar.

Anpassar takten efter hälsan

Toril spred idén till alla hon träffade och redan veckan därpå var det dags för första promenaden. Då var det lite så där med uppslutningen men den goda stämningen infann sig direkt.

– Det var en så positiv anda från början. Det kändes helt rätt. Alla pratade med varandra och det blev som jag hade hoppats.

Sedan dess har gruppen vuxit betydligt. Idag är det 30–40 personer som promenerar tillsammans varje tisdag. Man träffas klockan 10 på förmiddagen och avslutar med gemensam fika på kyrkbacken.

– Bara när julafton har infallit på en tisdag har vi ställt in promenaderna. Och under pandemin träffades vi inte på några månader när det var som värst.

I början gick man ungefär sex kilometer varje gång. Nu är sträckan lite kortare beroende på att många som varit med från början blivit äldre och inte orkar gå lika långt. Promenadtakten varierar också beroende på deltagarnas dagsform.

Läs även: Gymnasiekompisarna Maria och Ingrid: Vi gjorde om tågluffen – 45 år senare

– Vi anpassar det efter kryckor och hälsa. Men man går alltid tillsammans med någon så ingen går ensam, säger Toril.

Under Walk and talk passar man ibland på att fördjupa sig i närområdets historia och vad som händer på orten idag. Vid de tillfällena besöker de sevärdheter och gör studie­besök på företag och industrier som är viktiga för bygden.

Gjort resor tillsammans

Promenaderna har gett ringar på vattnet och genom åren har man gjort flera resor tillsammans. Toril radar upp resmålen som varit särskilt spännande och som stärkt gemenskapen ytterligare.

– Vi har varit i Oslo, på Kosteröarna och i Helsingfors. Ett år reste vi till Riga. Det var en väldigt fin tur med guide och rundtur i staden. 2016 var vi i Göteborg och gjorde stan och promenerade gata upp och gata ner. Vi brukar resa med buss. Westra Wermlands sparbank sponsrar oss.

Toril funderar en stund på hur tankarna gick när hon tog initiativet till att starta gågruppen.

– Jag hade ingen särskild ­vision egentligen, inte mer än att det skulle vara trevligt och vara ett tillfälle att umgås och prata. Jag hade aldrig kunnat drömma om att det skulle bli så här stort. Nu blir vi igenkända. ”Nu kommer Walk and talk igen”, säger folk när de ser oss.

Samlar in pengar till Act Svenska kyrkan

Toril återkommer till Svenska kyrkans roll i sammanhanget. Walk and talk ingår inte i kyrkans verksamhet men kyrkan finns ändå med på ett hörn genom att bjuda på kaffe efter promenaderna och låna ut församlingshemmet vid dåligt väder. Ibland går även en av församlingens präster med på promenaderna.

Och gruppen ger tillbaka på sitt sätt. Varje tisdag samlar gruppen in pengar till Act Svenska kyrkan som är en ­internationell bistånds- och utvecklingsverksamhet som bekämpar fattigdom och orättvisor i världen.

– Vi vill gärna bidra med något som tack för det kyrkan gör för oss. Det brukar bli ­cirka 700 kronor varje gång. Hittills har vi samlat in flera hundra tusen kronor, säger Toril.

Läs även: Airie blev reseledare efter 60: ”Det är det absolut roligaste jobbet jag har haft”

Bryter ensamheten

De återkommer för en stund till vad Walk and talk betyder för att bryta ensamhet och isolering och om egna erfarenheter av att känna sig ensam. Toril berättar att hon ofta får höra från deltagare att gågruppen är det bästa som hänt dem.

– Det är några som är änkor som går med på promenaderna, inflikar Leni. För dem är nog gruppen särskilt viktig och ett tillfälle att komma ut och träffa folk.

Toril vet själv vad ensamhet innebär. När hon gifte sig och flyttade över gränsen till Sverige kände hon ingen i sitt nya hemland förutom sin man Håkan och hans familj.

– Då kände jag mig väldigt ensam och övergiven faktiskt. Det var tufft.

Men Toril kom att trivas i Töcksfors med man och barn. Hon arbetade först med folkbokföring i Svenska kyrkan men omskolade sig så småningom till undersköterska och fick jobb på ett demensboende i Norge dit hon pendlade varje dag.

Snart väntar ett försenat ­tioårsjubileum för Walk and talk. Planen är att fira med en båtresa från Strömstad till Sandefjord i Norge.

– Det finns en tullstation vid gränsen som vi gärna vill besöka, säger Toril.

Läs även: Anders, 82, driver Rosa Bussarna: ”Som jag känner nu kan jag hålla på i 20 år till”

Det drar ihop sig till promenad. Toril och de andra funderar på känslan som infinner sig efter promenaden. Björn tycker att kaffekoppen efteråt är höjdpunkten men håller med de andra om att det känns skönt att röra på sig och få prata bort en stund.

– Det är en go känsla, både psykiskt och fysiskt, säger ­Toril. Jag skulle aldrig vilja vara utan promenaderna. De ger så mycket. Det är verkligen en kick.