Sjömanskyrkan i Göteborg firar 150 år: Här får sjömän värme, fika och lite tröst

Göteborg har i flera århundraden varit en betydelsefull hamnstad, tack vare sitt läge på västkusten. Staden var en gång hem för Ostindiska kompaniet och är idag Skandinaviens största och viktigaste containerhamn. Det är dessutom den enda svenska hamn som kan ta emot riktigt stora fartyg.

Många sjömän har därför passerat genom Göteborg och Sjömanskyrkan spelar en viktig roll i att möta deras behov. Cecilia Petersson är samordnare för Stiftelsen Sjömanskyrkan i Göteborg och dess enda anställda.

Läs även: Håkan, 74, springer maraton på Nordpolen – vill samla in pengar till fattiga barn

Sjömanskyrkans uppdrag är att bedriva diakonalt, socialt och själavårdande arbete bland sjöfolk och deras anhöriga, samt måna om de äldre sjömännen.

– Det innebär att jag gör fartygsbesök i hamnarna och så har vi onsdagsfika och gudstjänster på söndagar i vår lokal, vilket är populärt hos de pensionerade sjömännen, ­säger Cecilia medan hon stryker håret ur ansiktet i vinden vid fotograferingen.

Vi står i den delen av hamnen där det inte råder foto- och mobilförbud. Det är strikta säkerhetsregler kring vilka som har tillträde till hamnen men Cecilia är en av dem.

Arbete som gör skillnad

Vid fartygsbesöken kanske någon vill prata om vad som skaver i livet eller något praktiskt, som att köpa ett telefonkort. Cecilia har också besökt sjömän på sjukhus. Ett fall som berörde henne starkt var när en filippinsk sjöman drabbades av en stroke utanför Brofjorden.

– Han var bara 52 år. Hur skulle han klara sig ekonomiskt tills han kunde ta ut pension? Han oroade sig för om han hade råd att låta sin 17-åriga dotter gå klart college. Jag föreslog att han kunde söka stöd från Stiftelsen Sveriges Sjömanshus, trots att han inte är svensk.

Cecilia har en kandidat­examen i religionsvetenskap och har även arbetat inom ­socialtjänsten vilket har ­varit till stor nytta då folk ofta ber om hjälp med både fond­ansökningar och myndighetskontakter.

Hjälper sjömän få ut pension

En återkommande fråga är hur man får ut svensk pension. Filippinska sjömän som är anställda på svenska fartyg är berättigade till detta, men det är krångligt att få ut pengarna. Cecilia har därför skapat ett ”step-by-step-letter”, där hon förklarar hur de ska göra.

– Jag pratade med en gammal sjökapten om detta. Då sa han: ”Du hjälper inte bara den enskilde sjömannen, utan hela hans familj.” Då kände jag att mitt arbete gör skillnad, berättar Cecilia.

Läs även: Bosse kom som sommarbarn till Ingers familj – 70 år senare är de fortfarande vänner

Hon har också hjälpt en äldre sjöman att hitta sin son som han aldrig hade träffat och nu försöker hon hitta en bostad åt en 80-årig före detta sjöman som bor i sin bil.

Ingen dag är den andra lik, vilket Cecilia gillar.

– Det kan bli för mycket jobb ibland då jag är den enda anställda. Lyckligtvis har vi några fantastiska frivilliga som har hand om onsdagsträffarna och våra sammankomster. Flera präster från Svenska kyrkan arbetar också ideellt och turas om att ha gudstjänsterna.

Upptakten till Sjömanskyrkan

15 maj 1875 öppnade Sjömansmissionen det första läsrummet för sjöfolk i en lokal nära Järntorget. Detta var upptakten till Sjömanskyrkan. Föregångaren var Sjömannasällskapets Bethelskepp.

Läsrummet startades av domprosten Peter Wieselgren, som tidigare hade samlat in medel för att bygga Sankt Johanneskyrkan som vände sig till sjöfolk och hamnarbetare.

– Kyrkan var för dop, konfirmation, bröllop och be­gravning, men läsrummet symboliserade hemmet, där sjömännen kunde läsa tidningar, skriva brev och låna böcker. Idag använder folk ­internet. Behoven förändras, berättar Cecilia.

Josef Johansson rodde ut till båtarna

Föreståndare till läsrummet var den tidigare sjömannen Josef Johansson, som också var missionär. Josef rodde ut till båtarna i sin eka med tidningar ombord. Det sägs att han möttes av ilska, hugg och slag, men han gav ­aldrig upp.

– Antagligen trodde sjömännen att Josef skulle komma med moralkakor över ­deras leverne som antagligen inte var gudfruktigt. Men hans lugna sätt och vänlighet gjorde att han med tiden blev en uppskattad gäst i hamnen, säger Cecilia.

Läs även: Sjömannen David gör författardebut: ”Skrev som om boken inte skulle publiceras”

Läsrummen arrangerade även föredrag i olika ämnen och erbjöd också fortbildning. Genom samarbete med studieförbund kunde sjömän studera engelska och andra ämnen som de hade behov av.

– Människor behöver ett gott sammanhang. Jag var på Sjömanskyrkan i Gdynia i ­Polen i början av 2000-talet då den fortfarande fanns. De berättade att sjöfolket själva skrev till kyrkan och bad: ”Snälla, kom hit och starta en sjömanskyrka, för vi behöver alternativ till horhusen och ölhallarna.”

Planerar flytt till Rosenhill

Sjömanskyrkan i Göteborg har under åren bytt både namn och lokal ett flertal gånger. 1954 uppfördes Sjömansgården som sedan blev just Sjömanskyrkan. För de flesta göteborgare är byggnaden starkt förknippad med Sjömanskyrkan, även om ­huset såldes till ett byggbolag 2020.

– Byggnaden bär fortfarande namnet ”Sjömanskyrkan” men hyrs nu av olika aktörer och är ett aktivitets- och kulturhus som inte har något med oss att göra, säger Cecilia.

Sjömanskyrkan hyr i dags­läget ett källarrum i huset, men planerar att flytta till ­Rosenhill på Hisingen. Det är en av världens mest välutrustade sjömansklubbar, med simbassäng, flera sportanläggningar och kafé.

Sjömanskyrkans 150-årsjubileum

Strax blir det fikastund nere i källarlokalen på Sjömans­kyrkan och några besökare har redan kommit. Den pensionerade sjökaptenen Gösta Bågenholm har tagit med sig hunden Mayday.

– Det finns två fördelar med Sjömanskyrkan, förutom att man möter Gud. Jag får ha hunden med mig och så läser de ”Fader vår” på det gamla ­viset, säger Gösta med ett hjärtligt skratt.

Ruben Crisostomo började sjömanslivet 1958, då han lämnade Filippinerna och gav sig ut i världen. Idag, 86 år gammal håller han fortfarande igång med karate och kommer till onsdagsträffarna på Stiftelsen Sjömanskyrkan i Göteborg.

Läs även: Tusentals finska mödrar skickade sina barn till Sverige: ”Jag ger er mitt barn”

– Cecilia gör ett fantastiskt arbete och är verkligen rätt person på rätt plats, säger ­Ruben.

När vi träffades var Cecilia även i färd med att planera 150-årsfirandet.

– Vi ska ha tårtkalas och visa foton ur vårt stora arkiv. Den som känner igen någon på bilderna eller själv har varit sjöman får gärna dela med sig av sina minnen. Vi spelar in berättelserna för eftervärlden. Under året blir det fler fototräffar med fika och en större fest i höst. Jubileet ska bli till ett bevarande av dessa 150 år, säger Cecilia.