80-åriga Margareta tog au pair-jobb i USA: ”Jag ångrar inte en sekund att jag tog chansen”

Merparten av alla som jobbar som au pair har nyligen slutat gymnasiet och är lockade av ett äventyr i ett annat land. Den beskrivningen stämmer bara till hälften på Margareta Isacsson, som fyller 80 i år.

– Jag tycker ofta att vi är alldeles för åldersfixerade i Sverige. Har man bara hälsan finns inget som hindrar en från att fortsätta göra sådant som man vill, liksom även prova nya saker i livet, menar hon.

Läs även: Margareta blev entreprenör och influencer efter 50: ”Det är bara att köra”

Byta blöjor, klä på ett litet barn från topp till tå och mata med välling var det länge sedan Margareta gjorde – närmare bestämt då barnbarnet Ellen, idag 25 år, var en liten tjej.

– Takterna satt i väldigt bra, efter ett par blöjor var jag inne i det igen, säger hon med ett skratt. Men det är ju ett stort ansvar att ta hand om ett litet barn och jag är väldigt glad över att de anförtrodde det till mig.

1 300 dollar för förskola

Margareta provade aldrig på livet som au pair i yngre år men när frågan kom i vintras fanns inget att tveka på.

Den 20 februari lämnade Margareta villan i Motala för att korsa Atlanten och spendera två månader i kuststaden Monterey, ett par timmars bilfärd söder om San Fransisco i Kalifornien.

Där bor bonusbarnbarnet Catharina, dotter till Margaretas svärdotter Ann, med sin familj. Deras baby Clara, som då var sju ­månader, behövde någon som tog hand om henne på dagarna när mamma och pappa ­jobbade.

Läs även: Barbro, 79, gör författardebut: ”Jag gick en kurs på nätet”

– Det skulle kosta 1 300 dollar i månaden för föräldrarna att ha Clara på förskola, så det var ju inte ens att tänka på. Tidigare hade Claras farmor, som också bor i USA, hjälpt till – men när hon inte kunde komma under en ­period frågade de om jag ville rycka in i stället. Och jag säger ju ja till nästan allt i livet.

Samtidigt fanns inget som höll henne hemma. Hon har heller ingen att ta hänsyn till, då maken Sören gick bort för drygt sex år sedan.

– Även om jag egentligen är pensionär ända sedan 2003, jobbar jag en del i min son Thomas och svärdotter Anns våffelkafé och vandrarhem hemma i Motala. Men det är bara öppet på sommarhalvåret. Så jag kände mig väldigt lockad över att åka iväg.

Fin kontakt med barnet

När planet lyfte från Linköpings flygplats var inte bara hennes son Thomas, bonuspappa till Catharina, med – utan även hennes andre son Claes.

– De skojade lite om att ­precis som Filip och Fredrik i sin film göra sista resan – men i det här fallet inte med sin pappa, utan med sin mamma. Jättekul att de följde med och stannade kvar en dryg vecka. Vi hann göra en hel del roliga utflykter.

Margareta hade aldrig träffat lilla Clara men de fann varandra snabbare än hon hade vågat hoppas på.

– Clara visade sig vara ett mycket lätthanterligt barn. Vi fick en jättebra och härlig kontakt. Sedan var det en ­anspänning ändå att ta hand om någon annans barn, speciellt i början. Jag hade ju fullt ansvar för henne under hela vardagarna.

Läs även: Jeanette startade krog i sitt vardagsrum: ”Innan var jag bara en ledsen byråkrat”

Vid sjutiden var det dags att kliva upp. Sedan var Margareta ensam med babyn från någon gång mellan åtta och halv nio fram till runt fem­tiden på eftermiddagen.

– Först skulle hon kläs, ­sedan äta välling och gröt. Därefter blev det nästan alltid en lång promenad i de fan­tastiskt fina omgivningarna. Monterey ligger vackert vid havet i Montereybukten med fina stränder och även dramatiska klippor som stupar rätt ned. Jag körde Clara i vagnen och ibland stannade vi och lekte på en lekplats.

Åldern hindrar inte en aktiv livsstil

Precis som under promenaderna hemma hade Margareta sin stegräknare på mobilen i gång.

– Eftersom det blev minst en lång promenad varje dag nådde jag oftast upp till ungefär sex mil i veckan. Det är så skönt och viktigt att röra på sig. Jag har alltid varit väldigt aktiv. Har åkt Vasaloppet sju-åtta gånger, Vätternrundan två gånger och så har jag sprungit Lidingöloppet ett tjugotal gånger.

Nu var det flera år sedan dessa lopp genomfördes, men längdskidor åker hon mer än gärna varje vinter.

– Ibland händer det att någon blir förvånad och säger: ”Jaså, åker du fortfarande?” Ja, varför skulle jag plötsligt bara sluta med det som jag tycker är roligt, bara för att jag har blivit ett år äldre än vintern innan? Om de fysiska förutsättningarna att åka finns och jag tycker att det är kul finns väl ingen anledning att lägga av?

Två härliga månader i USA

Vid sidan av promenaderna och lekplatserna varvade Margareta med att leka, läsa och titta på barnprogrammet Babblarna på tv i familjens hus tillsammans med Clara.

– Vi hade det väldigt bra och det var roligt att följa Claras snabba utveckling. Hon började bland annat hasa sig framåt, första början till att krypa. Det är så spännande att vara med när så mycket händer samtidigt.

På torsdagsmorgnarna hängde de med i bilen när ­Catharina åkte till sitt arbete. I ett bibliotek alldeles i när­heten var de med på sagostunder och på träffar med en mammagrupp.

– Det var mest mammor som deltog med sina barn, men även mormödrar och farmödrar. Däremot var jag den enda som var där med mitt barnbarnsbarn – något som de andra fascinerades mycket över, liksom att jag kommit dit från Sverige för att jobba som au pair.

Margareta upplevde att amerikanerna var välkomnande och intresserade av henne.

Läs även: Solveig, 75, utbildar sig till undersköterska: “Jag tror att många i min ålder hade mått bra av att jobba”

– Det var lite omställning med språket först och jag ska väl inte säga att jag var någon hejare på engelska innan. Men jag tycker ändå att jag kom in i det ganska fort och fick bra kontakt med flera andra på framför allt de olika grupperna vi var med i.

En del svenska traditioner tog hon med sig också. På ­våffeldagen gräddade Margareta våfflor och på fettisdagen stod semlor på menyn då hon blev hembjuden till ett gäng damer som alla kom från Sverige.

– Det var verkligen två härliga månader som jag inte ångrar för en enda sekund att jag tog chansen till. Det kändes lite tomt att åka därifrån och det är klart att jag saknar den nära kontakten med Clara och hennes föräldrar.

– Varje dag åt vi alla middag tillsammans och på helgerna åkte vi på fina utflykter. Jag hade med mig både böcker och stickgrejer till USA, men hann faktiskt knappt med ­något sådant. Det var fullt upp på dagarna, så jag var rätt trött på kvällarna.

Bra på att vara i stunden

På resan hem i mitten av april flög Margareta själv. Både det och äventyret som hon genomfört har gett massor av positiv respons från släkt, vänner och andra människor som fått höra om hennes äventyr.

– De flesta tycker att det är tufft och modigt att jag ­vågade – och något som jag borde vara väldigt stolt över. Men för mig är det inte så märkvärdigt. Jag känner mest bara en stor glädje.

Allt fokus låg på Clara och hennes välmående under ­dagarna och några orostankar existerade inte där och då. Först efteråt har Margareta funderat över vad som hade kunnat hända så långt hemifrån.

Läs även: Här bor tre generationer på samma tomt: ”Detta är vår drömplats”

– Tänk om jag hade drabbats av en propp eller ramlat och brutit mig när jag ansvarade för henne? Men jag lyckades leva här och nu, utan att tänka på något sådant alls när jag var där. Och det är ju egentligen så jag är som person – positiv och bra på att vara i stunden.

Nu ser hon fram mot ännu en säsong med en del arbete i det populära våffelkaféet. Hon älskar framför allt att träffa många olika människor.

– Där är alla som jag jobbar med mycket yngre än mig, men det känns nästan aldrig så. Vi har alla mycket att lära av varandra, oavsett ålder, ­avslutar Margareta Isacsson med ett stort leende.