Solveig, 75, utbildar sig till undersköterska: “Jag tror att många i min ålder hade mått bra av att jobba”

Medan många andra i hennes ålder börjar ta det lite lugnare, trappar ner de sociala aktiviteterna och förbereder sig för några stillsamma år gör Solveig Cappelen precis tvärtom.

Då inleder hon en helt ny karriär och ser fram emot många fler yrkesverksamma år.

– När jag är 85 år tänker jag pensionera mig. Då säljer jag huset och flyttar till ett ställe där jag kan ligga på stranden hela dagarna, säger hon med ett skratt.

Det där med pensionärsliv har aldrig passat henne. Det vet hon. För hon har nämligen provat det också.

– Jag tror att många i min ålder hade mått bra av att jobba vidare och vara aktiva. Om de är utslitna och inte klarar sina tidigare arbetsuppgifter borde man försöka hitta en annan aktivitet åt dem som de klarar av, säger hon.

Själv har hon bara fått positiva reaktioner på att hon fortsatt arbeta långt efter pensionsåldern. När hon jobbade extra på ett äldreboende i Sölvesborg för ett par år sedan var det en kvinna som frågade henne hur gammal hon var.

– När jag svarade att jag var 73 år, som jag var då, utbrast kvinnan: “Åh, då är du och jag nästan lika gamla.” Hon blev glad eftersom hon tyckte att hon hade mer gemensamt med mig än med de yngre
undersköterskorna.

Vill jobba med äldre

Det är just äldre människor som Solveig vill arbeta med. Det hade hon bestämt sig för redan när hon sökte in till vuxenutbildningen till undersköterska för några år sedan.

Men det var nära att hon aldrig kom in på utbildningen.

– För att få komma in på utbildningen var jag tvungen att vara inskriven på Arbetsförmedlingen, men det fick jag först inte eftersom jag passerat pensionsåldern. Det var först efter att en arbetsförmedlare ingripit och sagt att det inte finns någon övre åldersgräns på vuxenutbildningen som jag kom in.

Därmed inleddes ett nytt kapitel i Solveigs långa yrkeskarriär, som började på Västkusten på 70-talet.

Första dagen på utbildningen konstaterade hon att hon var gammal nog att vara både mamma och mormor till några av sina studiekamrater.

– En annan kvinna som också tillhörde de äldre på utbildningen trodde att vi var i samma ålder. Hon tappade hakan när jag berättade att jag fyllt 70. Själv var hon 46 år, berättar Solveig med ett leende.

Solveigs långa och minst sagt händelserika yrkeskarriär började när hon som ung flyttade från hemlandet Norge till Göteborg, där hennes första make skulle gå en utbildning.

– Jag kom till Sverige samtidigt som högertrafiken, alltså 1967. Mitt första jobb var som stansoperatris, säger hon när vi slår oss ner runt bordet i hennes inglasade uterum i villan i Österslöv, norr om Kristianstad.

Hon utbildade sig sedan till byggnadsingenjör och var bland annat med om att bygga kärnkraftverket Ringhals 1 i Varberg.

– Här är jag när vi bygger konan till kärnkraftverket, säger hon och pekar på den svartvita bilden i ett gammalt tidningsklipp från den 22 april 1971.

I texten till bilden med den mörklockiga kvinnan i skyddshjälm står det “enda kvinnan bland elvahundra män”.

– Det var tufft, kan du tro. Byggbranschen har aldrig varit jämlik, och ännu mindre då än idag. Det var många män som var av den uppfattningen att kvinnor inte kunde någonting.

Samtidigt hade hon det jobbigt i privatlivet. Efter en slitsam skilsmässa träffade Solveig en ny man och flyttade till Åhus i Skåne. De fick dottern Jannike, som idag är 50 år. Efter flytten arbetade hon hos
en återförsäljare av byggmaterial.

– Jag jobbade med logistik och hade mycket kontakt med leverantörer, berättar hon.

Blev journalist

Men den ojämlika byggbranschen fick henne att tröttna. Än en gång satte hon sig i skolbänken och läste ekonomi och distribution på kommunala vuxenskolan.

– Jag hade tre, fyra olika ekonomijobb fram till början av 80-talet. Sedan fick jag för mig att jag skulle flytta tillbaka till Norge för att min dotter skulle få lära känna sin morfar och sina norska rötter.

Det blev ett år i Norge, där hon arbetade med att försöka höja upplagan på en lokaltidning i Molde.

– Både jag och min dotter längtade tillbaka till rapsfälten i Skåne, så vi flyttade till Kristianstad. Jobbet i Norge hade gett mig smak för tidningsvärlden, så jag hoppade in som korrekturläsare på Kristianstadsbladet och frilansade för tidningen Arbetet.

Efter några år med journalistvikariat i Skåne kom Solveig till tidningen Sydöstran i Blekinge.

– Där alternerade jag mellan centralredaktionen i Karlskrona och lokalredaktionerna i Sölvesborg, Karlshamn och Ronneby innan jag kom till Olofström, där jag stannade längst. Herregud, vilket roligt jobb det var. Jag ville aldrig sluta jobba.

Men hon lämnade ändå journalistiken för att hon ville studera projektledning. Fram till den ordinarie pensionsåldern var hon sedan ledare för projekt för långtidsarbetslösa och långtidssjuka i Kristianstad.

Hon har drivit eget företag och var grundare, ordförande och verksamhetsledare för Christina, en förening
för företagsamma kvinnor i Kristianstad.

– Det var jag fram tills jag fyllde 67 år. Sedan skulle jag gå i pension. Men jag trivdes inte alls med det utan började jobba extra som personlig assistent.

Det var då som hennes intresse för medicinsk yoga med inriktning på äldre och personer med funktionsnedsättningar växte.

Men för att få hålla på mer med medicinsk yoga behövde hon läsa grundläggande medicin. Därför sökte hon in på vuxenutbildningen till undersköterska och på den vägen är det.

Till hösten hoppas hon att hon är klar med alla kurser och har fått jobb på ett äldreboende.

– Jag vill helst jobba med äldre och jag vill att man ska se mig som en resurs. Jag är inte pensionär. Jag är bara rik på år och erfarenhet, säger Solveig med ett leende.