Barbro, 79, gör författardebut: ”Jag gick en kurs på nätet”

Många går runt i åratal med en dröm om att få skriva. Så var det inte för Barbro Guaccero. Hon blev författare på grund av den hårda pandeminedstängningen i Italien där hon bor. Som en av Sveriges äldsta deckardebutanter någonsin har hon utkommit med boken I skuggan av pilträden.

– Restriktionerna var av ett helt annat slag här än i Sverige. Italien var ju det första landet i Europa som drabbades, folk dog i massor, på vägarna körde militärfordon runt och hämtade kistorna. Det var fruktansvärt. Man fick bara lämna hemmet korta stunder för att köpa mat. Det är ganska nyligen vi slutade med munskydden, berättar Barbro.

Hon bor på en gård utanför staden Bari i södra Italien, ensam sedan hennes man dog för nio år sedan. Här har hon vänner, här arrangerar hon vinprovningar, matlagningskurser och hyr ut två av gårdens hus till turister. Men när covid slog till var det slut med allt sådant. 

Gick en skrivarkurs på distans

– Jag förstod inte hur jag skulle klara isoleringen så jag började på en skrivarkurs på nätet för att sysselsätta mig. Författaren Helena Torfinn var handledare och hon gav mig så pass mycket uppmuntran att jag fortsatte på egen hand. Men att det faktiskt skulle bli en bok av det hade jag aldrig trott när jag började, säger Barbro, fortfarande häpen över att livet tagit denna vändning när hon nu närmar sig 80.

– Ja, det är väl världens mest senkomna Lidnerska knäpp. Det var någonting som bara öppnade sig för mig.

Uttrycket Lidnersk knäpp – att man plötsligt presterar långt utöver vad man trott sig kunna – är kanske inte så välkänt bland unga idag. Barbro menar att hon talar en svenska från 1960-talet så därför fick hennes bok utspela sig då.

Spänningsromanen ”I skuggan av pilträden”

Resultatet blev en spänningsroman med feministiska förtecken om jakten på en mördare och sexualbrottsling i en småstad med drag av Värnamo. Mobiltelefonen är ännu inte uppfunnen, 60-talslåtar spelas på radion och såväl inom polisen som hos allmänheten frodas föreställningen att ett våldtäktsoffer nog ändå rätt mycket har sig själv att skylla.

– Det är otroligt att kvinnor och flickor än idag har så svårt att bli trodda. Se bara på snippa-domen nyligen, säger Barbro. 

Hon följer med i vad som händer i Sverige. Och när man lyssnar på henne finns det ingenting som känns gammalmodigt med hennes sätt att uttrycka sig. Hon är uppvuxen i Skåne, Småland och på Öland. Mormor, som hon ofta var hos som barn, bodde utanför Värnamo så den trakten minns hon väl. I boken har hon förvandlat den till det fiktiva Vidstad med omnejd. Bok nummer två om Vidstadspolisen är redan på redigeringsstadiet och nummer tre är påbörjad. Barbro håller inte direkt något långsamt pensionärstempo.

– Nu när jag börjat skriva kan jag inte sluta.

Flyttade till Italien på 70-talet

Som ung hade Barbro så skilda yrkesfunderingar som trädgårdsarkitekt, journalist eller modedesigner men när hon kom in på Textilinstitutet i Norrköping valde hon det senare.

Hon fick jobb på Hettemarks – ett märke som var känt för sina damkappor – närmare bestämt på deras dotterbolag i Italien med huvudkontor i Bari.

– Jag flyttade hit 1970 och jobbade ett par år på Hettemarks. Men redan efter ett år träffade jag min blivande man. Jag började hjälpa honom på gården och där blev jag intresserad av vin. 

Maken, Mimmo Guaccero, ägde den stora familjeegendomen Masseria Guaccero. Här odlades oliver, vin, körsbär, pistagenötter, sötmandel, med mera. För Barbro, som kommer från en matintresserad familj, var detta paradiset. Gårdens druvor skickades till ett kooperativ för vinframställning men Barbro bestämde sig för att lära sig hantverket.

– Att göra vin är både lätt och svårt, allt beror på vilka ambitioner du har, säger hon.

I skärningspunkten mellan vin, mat och Italien hittade Barbro sin nya karriär.

Barbro Guaccero importerade vin till Sverige

– En dag i slutet av 1980-talet satt jag och bläddrade i Systembolagets vinatlas. Den handlade mest om Frankrike och Tyskland. Norra Italien fick några sidor men Syditalien avfärdades helt, där fanns bara viner ”av lokalt intresse”. 

– De vet inte vad de pratar om, tänkte jag, samlade ihop några viner härifrån och åkte till Sverige. Efter två år fick jag in det första vinet från Apulien i Systembolagets sortiment. Det blev en succé och finns fortfarande kvar.

Apulien, med Bari som huvudort, är den region som täcker klacken på den italienska stöveln. Av en tillfällighet blev alltså Barbro nu vinagent. Hon är fortfarande känd i vinkretsar som den som fick svenskarna att upptäcka syditalienskt vin. När Vin- och Spritcentralens inköpsmonopol släpptes 1994 blev hon vinimportör till Sverige.

– Jag ordnade vinprovningar och vinseminarier i Sverige och journalistresor till Syditalien. Jag kände mig som en missionär för Syditalien.

Barbro Guaccero är alltså mestadels självlärd, inte bara som deckarförfattare utan även som marknadsförare.

– När jag blir intresserad av något då ger jag mig på det. Så var det även när jag lärde mig göra vin. Jag dök ner i vinodlingens historia. Det finns böcker i agronomi från romartiden som visar att de gjorde på samma sätt då som man gjort ända in i vår tid. Det är en urgammal kunskap.

Lever med åtta hundar och två katter

När Barbros man så småningom blev sjuk lät han arrendera ut större delen av lantbruket för att hon inte skulle behöva ta hand om allt. Nu odlar hon bara en mindre areal i egen regi, oftast durumvete. Detta får hon hjälp med liksom med den stora trädgården. Även om Mimmo lät göra smarta, diskbänkshöga odlingslådor åt henne, där hon kan jobba stående.

Helt ensam är hon dock inte sedan hon blev änka. I huset finns åtta hundar, sju röda italienska spetsar och en berner sennen.

– Jag älskar hundar. Ett tag hade jag 20 stycken. Det bara blev så. När jag var ny här på gården dök det ibland upp magra, övergivna hundar som jag tyckte jag fick ta hand om. Det var förskräckligt hur folk kunde behandla hundar på den tiden. Men det har blivit mycket bättre. Italienarna åker inte längre på semester och släpper ut hunden för att klara sig själv.

Husdjuren, gården, klimatet, livsstilen – det är mycket som håller Barbro kvar i Italien.

– Det Italien jag kom till som ung var inget lätt samhälle att ta sig in i. Om jag inte hade träffat Mimmo 1971 hade jag förmodligen återvänt till Sverige efter några år. Men nu kan jag inte tänka mig att flytta tillbaka. Sverige har blivit ett helt annat land och jag har blivit italiensk. 

– Fast jag är rätt svensk också. Det märkte jag när jag började skriva min bok. Det var så himla roligt.

Artikeln publicerades först hos Icakuriren