Hannes och Carina blev vänner tack vare hockeyintresset: ”En av de viktigaste personerna i mitt liv”

Det har varit en vecka fylld av besök på Luleås hockeyarena. Hannes Lindgren har fått träffa sina idoler och titta på både träningar och matcher när Luleå hockeys damlag och herrlag spelat. Flodabon Hannes har tagit tåget till Luleå. Allt som går på räls och vatten är Hannes andra stora hobby.

– Jag åker runt med spårvagnarna i Göteborg så gott som varje dag och har tidigare haft guldkort på fjärrtågen. Det fick jag när pappa startade en insamling, säger Hannes, som bor i ett stödboende för vuxna med lättare funktionshinder.

Läs även: Fredde Granberg om sin comeback, cancern och sorgen efter dottern: ”Jag tänker på henne än idag”

Det var också på boendet som han fick upp ögonen för ishockey från första början.

– Min stödperson var jätteintresserad av hockey. Han hejade på Frölunda och vi såg matcher på tv tillsammans. Han var så duktig på att förklara alla regler så att jag, som har diagnoser inom autismspektrat, kunde förstå spelet. Jag tyckte att det var jättekul. Luleå hockey slog Frölunda den gången och sedan dess har Luleå hockey varit laget i mitt hjärta.

Hannes efterlyste någon att gå på hockey med

Hannes hade besökt de norra delarna av Sverige flera gånger. Tack vare sitt intresse för att åka tåg har han varit i alla kommuner i landet, utom Gotland och Arvidsjaur. Nu var han sugen på att se en hockeymatch i Luleå live, men det tog två år för honom att ta modet till sig. Det kändes läskigt att gå alldeles ensam.

Hannes skrev ett inlägg i en Facebookgrupp för Luleå hockeyfans där han beskrev sin situation och frågade om någon kunde tänka sig att hjälpa honom på arenan.

– Jag kan bli överväldigad av alla intryck när det är så mycket folk, därför behöver jag gå med någon. Jag fick många personliga meddelanden från andra fans som gärna ville hjälpa mig, men jag fastnade för Carinas svar. Hon verkade så genuint snäll.

Läs även: Britt fick adhd-diagnos i 60-årsåldern: ”Jag fick äntligen veta varför jag är som jag är”

Hannes reste till Luleå med tåget och Carina mötte upp honom vid arenan. Det blev ett riktigt lyckokast och starten på en fin vänskap. Vid det här laget har Hannes varit på besök vid ett flertal tillfällen och de senaste gångerna har han bott hemma hos Carina, i stället för på hotell.

– Jag tänkte att det var synd att han skulle behöva lägga pengar på hotellboende. Mitt hem är inte så stort, bara två rum och kök, men Hannes tycker att det är okej att sova på soffan.

Carina har förlorat två söner

Under åren har vännerna inte bara sett många hockeymatcher tillsammans, de har också lärt känna varandra på djupet. Hannes anförtror gärna sina innersta tankar för Carina och han har fått ta del av Carinas stora livssorg, då hon miste två söner.

Carina brukade säga att hon var rik som hade fyra friska barn. Idag har hon bara kvar halva förmögenheten, sedan hon mist två söner i sjukdom och självmord.

Ljusen i änglaljusstakarna i lägenheten i Luleå brinner ofta till minne av sönerna Johan och Jens. Ljusstakarna stod på deras kistor under begravningarna.

Läs även: Maja förlorade sin son: ”Jag måste leta efter det vackra för att inte drunkna i det mörka”

Johan var 17 år när han, den glada killen med det smittande skrattet, plötsligt blev lättirriterad och började se dubbelt. Han, som älskade sina småsyskon och tålmodigt lekte med dem i timmar, orkade plötsligt inte med dem längre.

– Johan var väldigt trött, men till en början tänkte jag att det berodde på hans långa skoldagar. Han pendlade sex mil till och från gymnasiet varje dag. Han tränade mycket och tävlade i både karate och simning, säger Carina.

Drabbades av aggressiv MS-sjukdom

Det var när Johan upprepade gånger stapplade och tappade balansen som de åkte till doktorn. Efter en snabb konsultation med neurologen fick de sitt livs tuffaste besked.

– Symtomen visade tydligt vad det kunde vara. Doktorn sa att Johan antingen hade MS eller en hjärntumör. Det var ett fruktansvärt besked att få. Jag blev förtvivlad och grät, men Johan skrattade. Han klappade mig tröstande på axeln och sa att det kommer att ordna sig. Allt skulle bli bra.

Men det blev aldrig bra igen. Johan hade drabbats av en mycket aggressiv variant av primär progressiv MS-sjukdom och efter diagnosen förvärrades hans tillstånd snabbt.

Johan berättade efteråt att han haft symtom redan som 15-åring. Han förstod inte varför hans händer så ofta darrade, men gjorde allt för att dölja det.

Läs även: Susanne miste sina döttrar i tsunamin: ”Jag gör det bästa av mitt liv för att hedra dem”

Trots sin svåra diagnos ville inte Johan ge upp. Han kämpade mot trötthet och dubbelseende och lyckades ta både studenten och körkort.

– Johan älskade att vara med kompisar och hängde med så länge han orkade. Jag minns hur ledsen han var när han blev stoppad på väg in till en restaurang på grund av sin vingliga gång. Han var chaufför till sina kompisar och helt nykter, men fick inte följa med in på krogen. Det var så förnedrande för honom och det gjorde ont i mammahjärtat.

Johan försämrades snabbt och föräldrarna fick veta att deras son inte ens skulle leva till 30 års ålder.

Blev 28 år gammal

– Det var smärtsamt att se hur han förlorade färdighet efter färdighet, säger Carina och berättar att Johan drömde om att jobba med att bygga datorer men ganska snart klarade han inte ens av att trycka på datorns startknapp.

Till en början fick han gå med käpp men hamnade snabbt i rullstol. Men tiden förlorade Johan förmågan att både äta och prata.

– I början tröstade Johan oss, men när han inte längre kunde äta själv tappade han livslusten. Det var inte så Johan ville leva och därför ville han dö.

Johan blev 28 år. Han dog i sitt hem, omgiven av nära och kära – elva år efter att han fått sin sjukdomsdiagnos.

För Carina förlorade livet sin mening. Hon orkade inte längre driva sitt företag och gick i samtal hos olika terapeuter. Det allra största stödet hade hon i sina barn. Johans sjukdomstid hade gjorde dem tajtare än någonsin.

Brodern tog sitt liv

Efter Johans död ville hans bror Jens flytta närmare familjen. Han jobbade på ett åkeri 45 mil hemifrån och fick nu förflyttning till hemlänet.

– I efterhand önskar jag att han inte hade flyttat. Jens var en ambitiös kille som ville göra sitt bästa på jobbet. Han hade många idéer om hur man kunde effektivisera arbetet och göra företaget mer lönsamt, säger Carina.

Hon skakar på huvudet när hon berättar att det fanns några kollegor som inte alls var intresserade av effektiviseringar.

– Jens blev sakta men säkert utfrusen och svårt mobbad på sin arbetsplats. Det hjälpte inte att ta upp problemet med chefen och till slut mådde Jens så dåligt att han sa upp sig från arbetet. Han var mitt uppe i krisen efter sin brors död och orkade inte med trakasserierna, säger Carina.

Läs även: Gunillas dotter omkom i diskoteksbranden: ”Trädgården hjälpte mig att läka”

Jens flyttade tillfälligt hem till sin mor och sökte stöd hos psykiatrin. Till en början verkade Jens bli starkare, men han föll mellan stolarna när hans samtalsstöd gick på sommarledighet.

En dag kom han inte hem till middagen. Jens brukade vara punktlig och Carina försökte ringa sin son, men han svarade inte i mobilen.

– Några timmar senare ringde min dotter Julia till mig. Det var hon som berättade att Jens skjutit sig med sitt jaktgevär. Jag skrek rakt ut. Inte ett barn till! Det var bara två år efter att Johan lämnat oss.

Jens blev 26 år.

Hannes blev som en extrason

Det är tolv år sedan Carina miste sitt andra barn och det dröjde länge innan hon orkade prata om det.

– Jag har alltid sagt att det var en olycka. Till och med i en sorgegrupp med andra föräldrar som mist barn i självmord sa jag det. Jag orkade inte med följdfrågor. Jag vet att det inte är mitt fel att han dog, men det har varit så smärtsamt att jag knappt orkat leva.

Det har varit många tuffa år men nu har Carina hittat livsglädjen igen.

– Kärleken till mina två barn Julia och Jesper och barnbarnen Leya och Luna. bär mig. Förlusten av mina barn har förändrat mig på så vis att jag nästan bara ser möjligheter i livet. De flesta problem är så små att de inte ens räknas. Allt går att lösa.

Läs även: Elin kämpade sig tillbaka efter stroken: ”Jag kände livsglädjen inom mig”

Kanske var det just därför hon genast erbjöd sin hjälp till Hannes den där gången för några år sedan. Det var en fin gest som gav henne en extrapojke i familjen. Glädjen över vänskapen är ömsesidig.

– Carina är en av de viktigaste personerna i mitt liv, säger Hannes som berördes starkt när han fick höra om Carinas smärtsamma förlust av två söner.

Under internationella kvinnodagen skrev Hannes ett känslosamt inlägg där han hyllade de två viktigaste kvinnorna i sitt liv – mamma och Carina. Det långa inlägget avslutades med orden: ”Jag beundrar verkligen din styrka och din personlighet. Du är en vän jag uppskattar väldigt mycket och aldrig vill förlora. Tack för att just DU är min vän!”