Terje drabbades av hjärnblödning som 29-åring: ”Mammas hjälp har betytt allt”

När Terje fick en massiv hjärnblödning var hans överlevnad osäker. Då började mamma Veronicas kamp för att ge sin son ett så bra liv som möjligt.

Terje Sørlie Skaug är oändlig tacksam för mamma Veronica.

– Det min mamma har gjort för mig har betytt allt i hela världen. Utan hennes hjälp, tålamod och uthållighet är jag inte säker på att jag skulle ha suttit här idag, säger Terje, 41.

Fram till en dag i april 2011, strax före påskhelgen, var han som andra 29-åringar med jobb, radhus, sambo, en liten dotter och många stora drömmar för framtiden.

Han var mycket aktiv och spelade fotboll, tränade tyngdlyftning och boxning. Han älskade att umgås med vänner och att ha mycket folk omkring sig. Och han var den som alltid sträckte ut en hand om någon behövde hjälp.

Just den här dagen kände Terje att något inte stod riktigt rätt till i kroppen, men trodde att det berodde på den stress han hade känt under en längre tid.

Läs även: Annika drabbades av stroke: “Jag är trots allt elände samma person”

Ändå erbjöd han sig att köra när hans mamma bad om hjälp med att hämta några möbler. På motorvägen fick han plötsligt väldigt ont och tog sig för bröstet och Veronica som satt bredvid i passagerarsätet, insåg omedelbart att något var allvarligt fel.

– Vi har haft hjärtproblem i familjen och min första tanke var att det rörde sig om en hjärtattack. Jag ringde efter ambulans som kom snabbt och sedan var det raka vägen till sjukhuset, säger Veronica Sørlie, 59.

Veronica och Terje på lillebror Daniels konfirmation för 15 år sedan, före hjärnblödningen. Foto: Privat

Drabbades av allvarlig hjärnblödning

Där visade det sig att Terje hade drabbats av en allvarlig hjärnblödning och till en början var det ingen som kunde säga om han skulle överleva.

Under sex timmar genomgick han en operation på Rikshospitalet, och det skulle gå sex månader innan han gradvis vaknade upp igen.

– Vid det laget hade han förlorat både språket och förmågan att använda sin kropp. Även om hans hjärna fungerade som den skulle, hade han nu blivit nu blivit helt beroende av hjälp, säger Veronica.

Terje själv har bara vaga minnen från det ödesdigra ögonblicket i bilen den där dagen.

Läs även: Elin kämpade sig tillbaka efter stroken: ”Jag kände livsglädjen inom mig”

– Jag minns att jag lyckades köra in till sidan av vägen, stanna där och bad att få bli förd till sjukhuset. När jag togs in i ambulansen kändes det som en lättnad och jag var glad att jag skulle få komma bort en stund. Som om jag trodde att jag skulle åka på någon slags liten utflykt, säger han.

Terje var en mycket aktiv kille innan han blev sjuk. Foto: Privat

Kämpat för att få hjälp

Efter att ha vaknat upp fick Terje övervakas på Akershus sjukhus i två månader och sedan följde flera månaders rehabilitering på olika platser innan Terje fick flytta till ett vårdhem i sin hemkommun, Nittedal. Där stannade han kvar i hela åtta år.

– Situationen var helt ohållbar och Terje fick inte den hjälp eller träning han behövde. Men de senaste fyra åren har han bott i en egen lägenhet med assistenter hos sig dygnet runt. Jag la ner all min energi och kraft för att få detta att hända. Det var en tuff kamp, säger Veronica och fortsätter:

Läs även: Anna körde Vasaloppet 1,5 år efter hjärntumören: ”Livet är här och nu”

– Att se honom få möjlighet att skapa sitt eget hem har betytt allt. Nu har han en lägenhet där han trivs och dit det är trevligt att komma och hälsa på. Assistenterna är noga utvalda, det är personer som Terje tycker om att vara med och som han känner sig trygg med.

Veronica var bara 18 år när Terje föddes och de står varandra mycket nära. Foto: Svein Brimi

Vill ge Terje ett självständigt liv

Terje berättar att Veronica bara var 18 år när hon fick honom och att de alltid har haft en nära och bra relation. Han tror att modersinstinkten tog över när han blev sjuk.

– Mamma har ju haft det värre än jag eftersom jag har varit borta den mesta tiden. Hon har aldrig gett upp och kanske är vi lite lika på det sättet. Vi är lika envisa.

Var Veronica har hämtat sin styrka från under alla dessa år har hon svårt att svara på. Hon säger att hon inte har haft något annat val än att ta itu med problemen. Och att hon egentligen inte har haft tid att sörja.

– Allt mitt fokus har varit på att se till att Terje har det så bra som överhuvudtaget är möjligt, givet den situation han befinner sig i.

Hon beskriver en ovillkorlig kärlek mellan de två. Terje var en tuff, men samtidigt mjuk pojke med mycket känslor. Han kunde plocka en vacker bukett blommor för att ge till sin mamma. Mor och son delar fortfarande glädjen över blommor.

Läs även: Erik lärde sig läsa igen efter hjärntumören – läste alla Nobelpristagare på 9 månader

– Vi tänker nog ganska lika, säger Veronica. Vi är båda energiska och snabbtänkta. Som ung gjorde Terje mycket väsen kring sig, på ett positivt sätt. Det var omöjligt att inte märka när han var i närheten. Det fanns så mycket liv och glädje i honom, säger Veronica med ett leende.

Hon hälsar på sin son ett par gånger i veckan och de har alltid mycket att prata om. Stort och smått. Terjes 15-åriga dotter tittar också förbi ganska ofta.

Nu när Terje har så bra assistenter känns det bra för ­Veronica att äntligen bara få vara mamma igen.

– Jag har gjort allt jag kan för att se till att Terje har ett så självständigt liv som möjligt. Nu har jag äntligen fått tillbaka min energi och kan ha ett socialt liv och egna aktiviteter vid sidan av jobbet.

Med hjälp av fysioterapeut kämpar Terje för att kunna stå upp igen. Foto: Svein Brimi

Ger inte upp hoppet om att kunna stå

Hur långt Terje kan nå vet ingen av dem just nu. För Veronica är det viktigt att Terje får lov att ha drömmar och mål i livet. Och, vem vet, kanske lyckas han uppnå sina drömmar tack vare sin enorma viljestyrka och sitt mod.

– Terje är otroligt stark i sinnet. Trots att han har varit fast i sin rullstol i många år har han inte gett upp hoppet om att komma ”på fötter” igen. Därför var det ett obeskrivligt rörande ögonblick när han för några månader sedan, med hjälp av en fysioterapeut och ett handtag på väggen, lyckades dra sig upp till stående, säger Veronica som är märkbart stolt över sin son.

Tidigare saknade Terje en del känsel men numera har han känsel i både armar och ben.

Läs även: Anhörigvårdare: Så undviker du att bli utbränd av att ge omsorg

– Det går inte att beskriva hur det är att ha känsel överallt men inte kunna röra sig, säger Terje. Förutom att jag tränar själv har jag sjukgymnastik två gånger i veckan.

På frågan om vilka framtidsdrömmar han har, säger han ärligt:

– Innan jag blev sjuk hade jag så många tankar och drömmar, men de krossades. Så nu drömmer jag inte ­längre, men jag ger allt för att komma så långt som­ ­möjligt.

Scroll to Top