Christian var narkoman när han blev pappa: ”Hög på kokain när jag bytte blöja”

Oslo, 2007: Inne i köket Sars gate, nära Botaniska trädgården, koncentrerar sig Christian René Wold med huvudet böjt över spisen. Innehållet i grytan är inte för den genomsnittliga personen. Det innehåller kokain som håller på att omvandlas från pulver till fast form innan det säljs.

Han rycker till när nyckeln vrids om i ytterdörren. Christian trodde att han skulle få vara ensam ett tag till, men hans sambo kommer tidigare än väntat. Hon är inte medveten om att hennes pojkvän säljer droger.

Kvinnans ansikte är blekt. Hennes läppar darrar när hon ser honom i ögonen och säger: ”Du ska bli pappa.”

På riktigt? Rädslan rusar genom hans kropp. ”Hur ska jag klara papparollen?” tänker han. ”Vad kommer de att tänka när en kille som jag kommer för att lämna på förskolan?”

Under de närmaste sekunderna inser han att han inte längre kan fortsätta leva som han gör. Barnet förändrar allt.

Frestades av droger

Christian växte upp i västra Oslo, närmare bestämt på Majorstuen. Där bodde han med sin mor och hennes föräldrar. Det var en trygg och bra uppväxt, även om han tidigt kände sig udda eftersom han saknade en far.

Skilsmässor var fortfarande ett sällsynt fenomen för 40–50 år sedan i Norge. Alla andra barn i grannskapet, och nästan alla i skolan, bodde med sina gifta föräldrar.

Han var duktig i skolan och kunde läsa redan innan han började. Christian slukade sin mammas deckare. Vid nio års ålder hade han läst hela bokhyllan. Han njöt av att vara i böckernas värld eller att glida in i musikens värld, en annan passion. Den hade han ärvt av sin farfar.

När farfadern gav honom veckopengen på 60 kronor gick Christian direkt till skivaffären. Han lämnade butiken lycklig, med en ny LP-skiva under armen och bara fem kronor kvar i fickan.

I tonåren blev han beroende av träning. Han åt rätt. Han drack knappt alkohol.

År 1990, strax efter sin 18-årsdag, började Christian arbeta på nattklub vid sidan av skolan. Det visade sig vara en farlig väg att gå.

Han var lång och muskulös och blev snabbt en eftertraktad dörrvakt. År 1993 gick han vidare till en av huvudstadens mest legendariska nattklubbar, Head On. Vid den här tiden blev han också antagen hos en av landets största modellagenturer. Det blev också en del skådespelaruppdrag.

Det var mycket festande och många kvinnor. Snart blev Christian frestad av drogerna som florerade i nattlivet. Det gjorde inget om han testade, tänkte han. Det skulle ändå inte hända ofta. Han hade kontroll, tänkte han.

Övervägde att ta sitt liv

1997 åkte Christian till New York som dansare i draggruppen Great Garlic Girls. Där skaffade han sig en agent med sikte på skådespelarjobb. Festandet och droganvändningen eskalerade ytterligare. I ”The Big Apple” umgicks hans flitigt i sällskap med kändisar som Grace Jones. Tills en ryggskada omkullkastade allt.

Smärtan var nästan outhärdlig. Utan försäkring var det ekonomiskt uteslutet att söka medicinsk hjälp. En dag stod Christian på balkongen på 37:e våningen i sin lägenhet på Manhattan. Han funderade på att hoppa när en kvinna kom ut på grannbalkongen med en cigarett i ena handen och en drink i den andra. Hon tittade över på norrmannen.

”Det kommer inte att se vackert ut. De var tvungna att skrapa bort en från asfalten här i förra veckan”, sa hon och tog ett rejält bloss på sin cigarett.

Han gick in, packade sina väskor och åkte hem till Norge för en ryggoperation.

När Christian återvände till New York utan smärta fick han höra av sin agent att han inte såg så bra ut längre. ”Försök igen om sex månader”, var budskapet.

– Från och med då tappade jag det helt, säger Christian ärligt när Hemmets Journal träffar honom i hans lägenhet i östra Oslo.

– Både mitt självförtroende och min självkänsla sjönk till en rekordlåg nivå.

Desillusionerad reste han tillbaka till Norge.

– Jag visste ingen råd. Det enda jag hade var mitt stora kontaktnät i nattlivet.

Började sälja droger

För att försörja sig började han sälja droger. Senare blev bedrägerier också en källa till snabba pengar. Under de närmaste åren levde han ett farligt liv i Oslos undre värld.

För att vilseleda polisen var Christian registrerad med fyra bostadsadresser.

– Först var allt spännande, men sedan inser man att det är ett ganska ensamt liv. Ett liv där man hela tiden måste se sig över axeln av rädsla för att bli lurad, rånad eller arresterad. Jag hade alltid svarta bilhandskar på mig, även på sommaren, för att inte lämna fingeravtryck. Jag var mycket noggrann och blev nog ganska paranoid efter ett tag.

Under sina år som kriminell blev Christian bara tagen av polisen två gånger.

När 51-åringen tillfrågas om sin allra värsta upplevelse från perioden skulle man kunna tro att han lyfter fram episoden då han blev bestulen på ett stort parti hasch, drog på sig stora skulder och befarade att hans liv var över. Men istället väljer han den här:

– Jag hade gömt en väska med droger i mitt barndomshem. En dag när jag kom in genom dörren låg väskan i hallen. Mamma hade hittat den. ”Jag vill inte se dig här igen”, sa hon och vände på klacken.

Christian låter blicken falla ner på bordsskivan. Det skulle dröja nästan tre år innan de sågs igen. Christian hade gripits för delaktighet i ett stort bankbedrägeri. Före rättegången 2006 köpte hans mamma en ny kostym till sin son.

– Det hjälpte inte så mycket när det gäller domen, säger han och skrattar. Men det var en tydlig signal om att hon fortfarande brydde sig.

Ville lämna det kriminella livet

När beskedet kom våren 2007 att han skulle bli pappa stod det klart för Christian att han inte kunde fortsätta sitt kriminella liv.

– Jag var både förväntansfull och livrädd på samma gång. Hur skulle jag klara papparollen? Vad skulle förskolelärarna och de andra föräldrarna tycka när en kille som jag kom och lämnade och hämtade?

Hans mål var att vara ute ur den kriminella miljön och drogfri när hans dotter föddes.

– Tyvärr klarade jag inte det, säger han.

Christian var så orolig inför att träffa Natasha för första gången på sjukhuset den 6 november 2007 att han tog kokain för att styrka sig. När han kom till sjukhuset bad sköterskan honom att byta blöja på den nyfödda.

– Så där stod jag och bytte mitt livs första blöja medan jag var hög på kokain. Jag har aldrig varit så fylld av skam.

Vintern 2008 greps han av polisen för innehav och förvaring av narkotika.

– Jag är glad att jag åkte fast. Innerst inne hade jag gått runt och hoppats att det skulle hända, säger han.

– Jag var nära att förlora min vårdnadsrätt. Jag hade tur med handläggaren på barnavårdsnämnden. ”Jag tror att det vi har sett av dig inte är den du är innerst inne. Jag ska ge dig en chans till, men det blir din sista”, sa hon.

Hjälp efter avtjänat straff

Christian berättade för alla han kände att han ville ut och börja ett normalt liv på rätt sida om lagen. Efter att slutligen ha avtjänat sitt fängelsestraff för bedrägeriet ett par år tidigare sökte han hjälp.

Bankens krav efter bedrägeriet uppgick till nästan en och en halv miljon kronor och han behövde skuldsanering. Socialtjänsten hjälpte honom att komma in på socialarbetarprogrammet. Christian ville använda sin erfarenhet för att hjälpa andra.

Det blev bråda tider när han och hans partner fick ytterligare ett barn, Sebastian.

– Två små skulle lämnas på förskolan före mina lektioner. Jag hade Natasha på mina axlar och Sebastian i barnvagnen. Sedan hämtning efter skolan och inköp på vägen hem. Det var lite krångligt, men jag älskade det!

Ett stort leende fyller hans ansikte.

– Rädslan för vad de andra föräldrarna skulle tycka om mig var borta. Jag var så stolt över mina barn och den nya riktning som mitt liv hade tagit.

Dottern Natasha sitter på köksstolen bredvid oss. Hon ler också. Sebastian har fortfarande inte kommit hem från skolan.

– Ja, nu har du hört en hel del av din fars livshistoria. Det är lite konstigt att prata om det här inför dig.

– Jag tycker att det är fint att lyssna på. Om det hade varit upp till mig hade du berättat tidigare, men du har ju alltid sagt: ”Du måste vänta tills du blir äldre”, säger Natasha och skrattar.

En förebild för många

När Christian debuterade som författare 2017 berättade han en del av sin historia för sina barn, men det här är första gången han låter sig intervjuas tillsammans med sin dotter och berättar hela historien.

– Anledningen till att jag väljer att vara öppen med detta är att jag vill att folk ska inse att man kommer längst med ärlighet och även om man befinner sig i en mycket svår situation är det möjligt att vända på det. Därför är det viktigt för mig att mina barn också vet hur långt ifrån målet jag faktiskt var.

16-åringen tar över ordet.

– Det är okej, pappa. Nu vet jag att du hjälper människor.

– Tack, Natasha, det gläder mig att höra.

Christian har de senaste tio åren varit anställd av socialtjänsten. Hans ansvarsområde är missbruks- och brottsförebyggande arbete riktat mot personer under 30 år. I höstas var han med på TV2 Norge i Petter Nyquists dokumentärserie Petter – der ingen vil bo.

Hans historia och hans förmåga att förändra sitt liv har gjort Christian till en förebild för många. Han behandlar människor med respekt och får respekt tillbaka.

– Jag märker att jag snabbt får kontakt, respekt och inte minst förtroende. Det sistnämnda är helt avgörande. Mina klienter kan vara säkra på en sak: Jag kommer att finnas vid deras sida så länge det behövs. Jag ger aldrig upp. Det är en av de första sakerna jag säger till dem.

Varje vecka inser han att hans arbete lönar sig.

– Min motivation är att se de människor jag arbetar med förändras till det bättre. Oavsett hur trött jag är känner jag att det är värt det.

Leendet sprider sig till ögonområdet som är prytt med något blekta hjärt- och stjärntatueringar från en annan tid.

Inga droger eller vapen

De två barnen har vant sig vid att deras hem är öppet för ungdomar som behöver hjälp.

– Det har förmodligen gett dem vissa perspektiv som andra inte får så tidigt. De har fått uppleva frihet, men det innebär också att de har fått ta ansvar, säger pappa.

Christian har alltid ställt två obestridliga krav på besökare i sitt hem:

– De måste anlända drogfria och utan vapen. Vapen har tyvärr blivit en realitet för många unga människor idag. De beväpnar sig i rädsla för att andra ska göra det.

Natasha har inspirerats av sin fars arbete. Hon är ungdomsledare i en ideell organisation som Christian också är engagerad i. Hon vill följa i sin fars fotspår.

– Jag vill bli socialarbetare. Hans arbete inspirerar mig till att vilja hjälpa andra.

Under samtalets gång kommer ett sms från en av hennes vänner: ”Han förtjänar så mycket respekt från alla. För en man som har lyckats gå från det liv han hade till att bli en så bra tvåbarnsfar!”

– Jag är väldigt stolt både över att se hur han hjälper andra och hur han har hjälpt sig själv, säger hans dotter.

Pappa ler. Varje dag går han upp vid halv sex och börjar skriva vid köksbordet i den lägenhet han köpte för tre år sedan, den första han någonsin ägt.

– Jag hade skuldsanering från 2010 till 2017. Det var tufft, men det gick det med. Jag lärde mig att systemet fungerar, så länge man anpassar sig.

För ett år sedan köpte han sin första bil, efter att ha tagit körkort strax innan.

– Man kan lugnt säga att mitt vuxenliv fick en sen start. Men jag älskar det här Svenssonlivet, säger Christian och låter ett stillsamt skratt fylla rummet.

Han flyttar blicken över till Natasha.

– Nu saknar vi väl bara en hund.