Kommer ni ihåg Mea Andresen och Bruno Kleist som var med i det populära SVT-programmet Husdrömmar förra säsongen? I sjätte avsnittet fick vi följa tvåbarnsfamiljen under deras husbygge i Fyledalen norr om Ystad.

De skilde ut sig från andra deltagare eftersom de byggde litet, klimatsmart och utan att behöva ta några lån. Huset placerade de på gödselplattan på Brunos mammas skånegård.

– Nu när det är klart känns det skönt att vi har kunnat bygga med minimalt klimatavtryck. Eftersom vi inte är skuldsatta är vi mer flexibla i vardagen. Vi styrs inte av att vi måste arbeta för att få det att gå runt och det var vårt mål, säger Mea när vi har slagit oss ner på de väggfasta bänkarna bredvid köket.

Redan på den lilla grusvägen som böljande upp och ner följer landskapet fram mot gården känner man igen miljön från tv-programmet. På norrsidan av en lada ligger ”huset på gödselplattan”.

Det både syns och inte syns. Med sitt röda tak och sina väggar som är målade med Falu rödfärg smälter det fint in i miljön och det ser på ett sätt ut som det alltid legat där bredvid ladan.

Samtidigt gör de stora perspektivfönstren och att det delvis täcker en gödselplatta bredvid en gammal gödselbrunn att det sticker ut.

– Gödselbrunnen är vårt nästa projekt. Den ska vi kapa ner och förvandla till en naturpool, berättar Bruno med ett leende medan han serverar kaffe.

Varmt och ombonat minihus

Hemmets Journal är på besök hemma hos Mea och Bruno två veckor efter att de äntligen kunnat flytta in i sitt drömhus. Utanför fönstren med utsikten mot fälten är det skånsk senhöst – omväxlande brunt och grått i olika nyanser med inslag av gröna fläckar.

Inne i det 50 kvadratmeter stora minihuset är det varmt och ombonat. Det kombinerade köket och vardagsrummet domineras av en stor vedkamin som snabbt värmer upp huset.

– Egentligen har vi bara 41 kvadratmeters boyta inomhus plus de åtta kvadratmeterna på loftet där flickorna sover. Men där är takhöjden så låg att den inte räknas som boyta enligt bestämmelserna, berättar Mea.

Hoppade av ekorrhjulet

I direkt anslutning till det kombinerade köket och vardagsrummet finns ett mindre rum där Mea och Bruno sover. Här finns också en toalett med dusch, men tvättmaskin och förrådsutrymmen har de i den intilliggande ladan.

– När vi började skissa på vårt minihus räknade vi på 25 kvadratmeter. Nu är jag glad att vi byggde dubbelt så stort. Det hade blivit för litet att bo i med två barn, säger Bruno.

Bruno och hans danska sambo Mea är kläddesignerparet som tröttnade på den konventionella modeindustrin och bestämde sig för att hoppa av ekorrhjulet med karriärer, stor villa och hämtning och lämning av barn på förskola.

– Vi ville få mer tid för oss själva och för våra barn och samtidigt leva på ett mer hållbart sätt, säger Mea.

Hållbarhet och återbruk i fokus

De träffades för 18 år sedan när han flyttade från Ystad till Danmark för att studera vid en designhögskola. De blev ett par, köpte ett stort hus som de renoverade tillsammans och fick första barnet Elva som idag är 5 år.

Redan i samband med att de började prata om att skaffa barn tillsammans föddes tankarna på ett annat sätt att leva.

– Vi ville bygga ett hus helt själva. Det skulle byggas på ett hållbart sätt genom att återbruka så mycket material som möjligt och vi ville att det skulle vara litet, berättar han.

När de började prata om att bygga ett minihus undersökte de vilka alternativ som fanns. Ett tag funderade de på tinyhouse som byggs på hjul och de kikade på attefallshus.

Byggde hus utan att ta lån

Till slut bestämde de sig för att bygga allt själva, utan att behöva ta några lån, och med så mycket återbrukat material som möjligt. Och istället för att hyra in sig på någon annans tomt fick de lov att bygga huset på hans mamma Katarinas gård i Fyledalen – på den gamla gödselplattan. Den lösningen innebar många fördelar, enligt Bruno:

– Eftersom betongplattan redan fanns där behövde vi inte gjuta en ny med den miljöpåverkan det hade inneburit. I Husdrömmar var Gert Wingårdh tveksam till att bygga på norrsidan bakom ladan – gårdens skuggigaste plats – men det motiveras också av att vi återbrukar gödselplattan.

– Och eftersom vi bor nära Brunos mamma har vi haft hjälp av henne under byggtiden, säger Mea. Hon har passat barnen, vilket gjort att vi båda kunnat arbeta med huset. Om inte hon redan bott här hade vi aldrig flyttat ut på landet.

I en länga på gården bor även Brunos syster och hennes familj.

Budget på en halv miljon kronor

Husdrömmars programledare Anne Lundberg och arkitekten Gert Wingårdh började följa minihusprojektet 2022, från att de första plintarna, som husgrunden vilar på, gjöts fast i gödselplatten.

Mea och Bruno har i stort sett byggt sitt eget hus, men de fick hjälp av hans svåger med gjutningen och de tog hjälp av några vänner när de tunga limträbalkarna skulle monteras.

– Man annars har Mea och jag gjort allt själva och det är också något som känns bra idag. Men det har också inneburit förseningar när någon av oss har blivit sjuk.

Förutom att mycket material som de hittat i den gamla ladan har återbrukats, har de köpt begagnade vitvaror och använt sig av en del miljösmarta lösningar. Isoleringen består till exempel av torkat gräs.

– Golvet har tidigare legat i en gammal lägenhet i Köpenhamn och innertaket kommer från ett brandskadat parti som vi kunnat återanvända, berättar Bruno.

Från början hade Mea och Bruno en budget på en halv miljon kronor för husbygget. De har dragit över den med cirka 70 000 kronor.

Rymlig känsla trots liten yta

När de var med i Husdrömmar förra våren var deras hus inte färdigbyggt. De räknade med att kunna flytta in till sommaren, men det blev ytterligare förseningar och först tre månader senare var alla klart och godkänt.

– Det var en otroligt skön känsla när vi äntligen kunde flytta in, säger han.

När vi nu ett par veckor senare sitter vid de stora fönstren, där Mea och Bruno ofta ser rådjur vandra förbi, slås vi av hur rymligt det känns trots den begränsade boytan. Det är nästan fem meter upp till taket, utom i delen där en trappa leder upp till döttrarnas sovloft.

Minihuset fungerar för deras familj nu, men de är samtidigt medvetna om att de kanske inte kan bo kvar där när döttrarna kommer upp i tonåren.

– Vi kan inte säga nu vad som händer om tio år. Vi kanske använder våra erfarenheter från det här projektet till något nytt någon annanstans, säger Mea.